Stol nr 10 - Peter Englund

Peter Englund, född 4 april 1957 i Boden. Historiker och författare. Han invaldes i Svenska Akademien 23 maj 2002 och tog sitt inträde 20 december 2002. Englund efterträdde historikern Erik Lönnroth på stol nr 10. Han är Svenska Akademiens ständige sekreterare från den 1 juni 2009. Han innehar sedan 2001 en professur i historiskt och socialt berättande vid Dramatiska Institutet i Stockholm. Han har bl.a. tilldelats Augustpriset 1993 och Selma Lagerlöfs litteraturpris 2002.

Efter gymnasiestudier i hemstaden Boden och femton månaders värnplikt vid artilleriet började Peter Englund studera arkeologi, teoretisk filosofi och historia vid Uppsala universitet. Han påbörjade forskarutbildningen i historia och kom – efter ett tillfälligt avhopp för arbete inom den militära underrättelsetjänsten – att inrikta sin forskning på den svenska 1600-talsadelns världs- och samhällsuppfattning. Forskningen resulterade sedermera i doktorsavhandlingen Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden (1989). Avhandlingen kan med sin mångfald av disparata källor (från riksdagsprotokoll och politiska pamfletter till privata brev och poesi) betecknas som en tämligen rättrogen mentalitetshistorisk undersökning, i den franska tradition som först på 1980-talet fick tillträde till den svenska historieforskningen efter en lång tids positivistisk inriktning på strikt historisk objektivitet.

Men för Peter Englund var mentalitetshistorien bara en av vägarna bort från den historieskrivning som trodde sig arbeta med naturvetenskaplig stringens. Parallellt med doktorsavhandlingen ägnade han sig nämligen åt ett mer utpräglat ”lustskrivande”, en ”berättelse om en armés undergång” som när den kom ut 1988, året före avhandlingen, hade fått titeln Poltava. Den intensiva, inkännande och klarsynta skildringen – timme för timme – av slaget vid Poltava i Ukraina i juni 1709 blev en enorm försäljningsframgång och kan i hög grad sägas ha bidragit till det stora allmänna intresset för historia i Sverige. Historien återfick en berättande form, fast antiheroisk, jordnära och tryfferad med analytisk skärpa. Med Poltava visade Peter Englund att omsorgen om de historiska detaljerna inte utesluter vare sig överblick eller ren och skär spänning. Poltava har tryckts i över en kvarts miljon exemplar och översatts till ett stort antal språk, bl.a. franska och engelska.

Den förmenta skiljelinjen mellan ”Den stora historien” – kriget, revolutionerna, slagfälten – och ”Den lilla historien” – blicken på tiden, på smuts och skräck – är det genomgående temat i Englunds första essäsamling, Förflutenhetens landskap (1991). Här visar han sig behärska också det koncisa formatet och rör sig fritt mellan det stora och det lilla. I grund och botten rör det sig om en klippbok, och en stor del av essäerna är bearbetade versioner av texter från den dagstidning, Expressen, där han var aktiv – inte minst som reseskildrare – under nära ett decennium. Hans reportage från krigsområden som Kroatien, Bosnien och Afghanistan fick många läsare. I dagspressen har Englund också fungerat som en spärr mot vissa typer av samtida historieförenkling.

Samtidigt hade Peter Englund återvänt till sitt favoritsekel 1600-talet. Framgångarna hade gjort det möjligt för honom att planera ett enormt livsprojekt, en diger trilogi som skulle försöka fånga ett helt sekel ur så många synvinklar som möjligt. Två av tre band i den tilltänkta trilogin har kommit ut. 1993 kom Ofredsår med undertiteln ”Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt”. Det är den komplicerade berättelsen om hur den lilla nordliga bondenationen plötsligt förvandlas till en europeisk stormakt, och mannen i dess mitt är den blivande konstnären, krigaren och arkitekten Erik Dahlbergh, stormaktstidens kanske viktigaste upphovsman, som följs tätt i spåren under åren 1625–56. Den 632-sidiga tegelstenen om en värld i ett till synes evigt krig belönades med 1993 års Augustpris för facklitteratur och har tryckts i nästan lika stora upplagor som Poltava.

Trilogins andra band (med samma undertitel: ”Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt”) dröjde till år 2000 och är en än tjockare tegelsten: Den oövervinnerlige på 800 sidor. Boken tar vid där Ofredsår slutade och täcker i första hand 1650-talet och den kris som följde på trettioåriga krigets slut 1648, då Sverige återigen började krympa samman till ett vanligt litet nordligt rike. Vem mannen i mitten är i Den oövervinnerlige är mer osäkert än i Ofredsår. Möjligen är det fortfarande Erik Dahlbergh. Möjligen är det den märklige, förbisedde kungen Karl X Gustav. Möjligen är det döden själv, 1600-talets stora huvudperson.

Trilogins tredje del väntar ännu på att skrivas. Som Peter Englund själv har uttryckt saken: ”Lustskrivare som jag är går jag nu och inväntar nyfikenheten – som jag vet kommer. Den delen kommer att täcka perioden från 1660 till och med reduktionen 1680. Är det tänkt i alla fall.”

Mellan 1600-talstrilogins två inledande delar gav Englund ut en avvikande bok, förvisso ”historiska essäer” precis som Förflutenhetens landskap, men Brev från nollpunkten (1996) är en betydligt mer sammanhållen och genomkomponerad bok om de mörkaste hörnen under 1900-talet: ”ett möte med hjältar och krukor, hantlangare och åskådare, offer och bödlar i det mest våldsamma och tragiska sekel som historien känner”. Brev från nollpunkten är en svart pärla där Englunds berättande når nya episka höjdpunkter.

Brev från nollpunkten följdes upp med ytterligare en essäsamling, Tystnadens historia och andra essäer (2003), mindre genomkomponerad och mer av en klippbok, förvisso, men helt i linje med Englunds tidigare inriktning på ”den lilla historien” som en parallell till den ”stora”. Det handlar om fjorton essäer med kultur- och mentalitetshistoriska motiv, glasögonens och tandborstens historia lika väl som tystnadens och begärets historia. Som Englund skriver: ”världen visar sig även i de små tingen, i de företeelser vi vant oss vid till den grad att de blivit osynliga”.

Vid den här tiden var Englund också aktiv som manusförfattare för film och TV. Han skrev manus till TV-serien Ramona, om krisen 1952 då spänningen mellan Sovjetunionen och Sverige steg efter nedskjutningen av svenska flygplan över Östersjön. Serien visades i Sveriges Television i två delar de två första dagarna i januari 2003. Ett annat filmmanus, skrivet tillsammans med Kristian Petri om Karl XII:s tidevarv, omvandlades till den gemensamma kortromanen Jag skall dundra (2005), en tät, brutal, thrillerartad historia från 1706, då en svensk tropp under mystiska omständigheter förintades under ett provianteringsuppdrag på den polska landsbygden.

Prosans täthet tog Peter Englund med sig till följande års bok, den korta men intensiva Silvermasken – En kort biografi över drottning Kristina. Inspirerad av den romerske historikern Livius låter Englund Kristina framträda i korta kapitel utan kronologisk följd men med väl tillvaratagen komplexitet. Det har blivit ett litet mästerverk i den ovanliga genren miniatyrbiografier.

Under de senaste två decennierna har Peter Englund varit ögonvittne till fyra krig, Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 och Irak 2005. I den lilla boken Spegelscener – Minnesfragment från fyra krig (2006), utgiven som Bonniers julbok till anställda och författare, ger Englund en mycket personlig bild ”bakom kulisserna” under reportageresor för Expressen och Dagens Nyheter.

Efter att under 2006–07 ha agerat sakkunnig bisittare i Fredrik Lindströms programserie om svensk historia och identitet, ”Världens modernaste land”, i Sveriges Television, var det så dags för nästa bok, Stridens skönhet och sorg – Första världskriget i 212 korta kapitel. I denna 2008 års bok tar Peter Englund ett nytt grepp på historien, ett grepp som rentav kan kallas experimentellt. Boken berättas verkligen i korta kapitel på ett par sidor, där Englund följer vad en av ett tjugotal personer gjorde och såg under en enskild dag. De korta kapitlen är kronologiskt ordnade, med början i augusti 1914 och med slut i november 1918. På så vis får läsaren en bild av kriget i dess helhet, med ett kapitel för varje vecka av krig. Stridens skönhet och sorg gavs ut den elfte november 2008, då det på dagen var nittio år sedan första världskriget slutade.

Peter Englunds insatser kan kanske sammanfattas i följande sentens: ”Förflutenheten framstår inte sällan som vore den ett föremål under vatten, det finns där, men fjärran och ogripbart, dess konturer vaga och flyende. Kommer vi någonsin att fullt ut förstå dem som levde då? Kanske inte. Ändå måste försöket göras. Hur kan vi annars hoppas på att själva bli förstådda av vår eftervärld? För det vi är, var en gång även de, och det de är kommer även vi snart att bli.”

Text: Jan Arnald

Copyright © 2014 Svenska Akademien