Gustaf Adolf Reuterholm

Minnesteckning av herr Lönnroth

Gustaf III hade före sin död testamentariskt utsett hertig Carl att vara regent i den förmyndarregering, som måste styra landet tills kronprins Gustaf Adolf nådde myndig ålder. Detta har ifrågasatts av Gustaf Mauritz Armfelt i hans memoarer; han och hertigen stod sedan gammalt på mindre vänskaplig fot med varandra. Kung Gustaf ville binda hertigen vid att regera med samma rådgivare som han själv hade haft, men hertigen vägrade efter kung Gustafs död att överta regentskapet, om han blev bunden på det sättet. Hans vägran respekterades, och han kunde således anlita rådgivare efter eget val.

Efter Gustaf III:s död skrev hertig Carl till sin vän Gustaf Adolf Reuterholm, som befann sig i Italien, att han omedelbart skulle komma hem och bistå honom i det värv, som nu ålåg honom. Märkligt nog skrev hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta också till Reuterholm att han borde komma hem men inte sluta sig till hertig Carl utan bli hennes personliga rådgivare. Förklaringen till detta kan vara, att hertiginnan var invecklad i en hemlig korrespondens med en baron B., antagligen Bonde på Eriksberg, i vars arkiv spåren av korrespondensen har bevarats. Reuterholm reste hem, och det var till hertigen han vände sig och vars rådgivare han blev. Det var ett klokt val. Hertig Carl hade ett gott förstånd men saknade självsäkerhet och behövde stöd i viktiga beslut. Han måste fatta ett sådant i juli 1792; det gällde domen över kungamördarna och därmed inställningen till ledarna av oppositionen mot Gustaf III. Skulle hertigen såsom regent fortsätta broderns politik eller inleda ett nytt politiskt system?

Hertig Carl valde det senare alternativet. Han ville dämpa de hårda motsättningarna i landet och få möjlighet att regera ett någorlunda lugnt land. För detta krävdes en konsekvent och föga utmanande politik; för en sådan föreföll Reuterholm vara en lämplig rådgivare. Han hade ett utkast till en ny tryckfrihetsförordning och bedömde opinionen försiktigt. Hans politiska bakgrund gjorde det lätt för honom att medverka till ett systemskifte.

Gustaf Adolf Reuterholm var en av de tämligen många svensk-finländska adelsmän, som kom att spela en framträdande roll i det svenska kungariket under den gustavianska perioden. Han var son till Esbjörn Christian Reuterholm, som satt i riksrådet under de yngre mössornas maktperiod och som fängslades vid Gustaf III:s statskupp 1772. Han blev sjuk i fängelset och dog kort efter frigivandet. Gustaf Adolf Reuterholm, som var djupt fästad vid sin far och vid sin mor, född Gyllenstierna, förlät aldrig detta. Han var en av de ledande oppositionsmännen på riddarhuset 1789 och var politiskt en yngre mössa som fadern – med sympati för den oprivilegierade allmogens önskemål om hänsynstagande.

Gustaf Adolf Reuterholm har blivit nedsvärtad i 1800-talets svenska historieskrivning, beskylld för att ha styrt landet som ”storvizir” åt hertig Carl. Detta är helt oriktigt; han hade aldrig en sådan maktställning.

Den 7 november 1789 lämnade Reuterholm landet för att inte drabbas av Gustaf III:s onåd. Den dagen anordnade hertig Carl en frimurarceremoni i Karlskrona för att de deltagande skulle med gemensam bön över Samfundets guardian och ordningsman G. A. Reuterholm och hans följeslagare C. G. Silfverhielm, på deras förestående resa till främmande land, skydda dem för trotsade faror då deras värv skulle gagna både frimurarsamfundet och fäderneslandet. Ceremonien, som avslutades med Fader vår, leddes av Samfundets föreståndare i Sverige hertig Carl, som gav Reuterholm sitt porträtt för att han skulle minnas den som höll av honom. Reuterholm var enligt Ordens regler förpliktad till blind lydnad gentemot föreståndaren och måste utföra dennes order punktligt även om de stred mot hans egen övertygelse.

Detta var de villkor, som gällde för Reuterholm såsom hertig Carls rådgivare under förmyndarregeringens tid. Han utförde sina uppdrag lojalt. Det var inte hans vilja, som bestämde dessa uppdrags innebörd. Hertigen, som säkerligen var hans uppriktige vän, utnyttjade Reuterholms kapacitet för sin politik. Ett exempel på detta är Svenska Akademiens suspendering 1795. Den har ansetts som en hämnd från Reuterholms sida för att han inte valts in som medlem, men som Henrik Schück har visat i sin akademihistoria har Reuterholm visat sig ointresserad av inval i Akademien. Akademiens suspension berodde på att den beskylldes för att vara en härd för revolutionära idéer, som ansågs vara framför allt företrädda av dess ständige sekreterare Nils von Rosenstein. Han hade hållit ett tal i Vetenskapsakademien, som innehöll frisinnade idéer, men det var inte Reuterholm som var Rosensteins fiende utan Gustaf Mauritz Armfelt, som framför allt fruktade hans inflytande på den omyndige kungen, vars informator han var.

Också hertig Carl var rädd för jakobinskt inflytande i landet; som tillförordnad regent företrädde han en oinskränkt regeringsmakt enligt Förenings- och säkerhetsakten, och jakobiner betraktades som hot mot kungars och kejsares liv. Han misstrodde därför också Rosenstein. Armfelt ville ha både Reuterholm och Rosenstein avlägsnade från rikets maktcentrum enligt hans vädjan till kejsarinnan Katarina. Han uppfattade Reuterholm som ämne till en svensk Robespierre, vilket var alldeles felaktigt: Reuterholm avskydde Robespierre, som han ansåg vara en tyrann av samma grad som enväldiga monarker. Däremot hyste Reuterholm förståelse för revolutionens ledande idéer och gillade Staël von Holsteins tal i konventet med dess erkännande av republiken. Han hade socialt samvete och förehöll inspektoren Gös på familjegodset Svidja att vara skonsam mot dem av gårdens underhavande, som inte hade förmått fullgöra sina dagsverksskyldigheter.

För Reuterholm överskuggade det militära hotet från Ryssland alla andra politiska hänsyn. Hans privatkorrespondens med ambassadören i Petersburg Curt von Stedingk visar hur noga han höll sig underrättad om ryska trupprörelser vid finska gränsen. Hans känslor gentemot Ryssland visas tydligt av hans åtgärd att efter 1809 flytta sina begravda föräldrar från den finska sockenkyrkan Sjundeå till Strängnäs domkyrka. I detta som annat var han Armfelts totala motsats. Hans oförsonlighet mot denne och Armfelts krets av anhängare i rättegången angående landsförräderiet motiverades inte bara av personlig fiendskap, även om den tog sig sådana uttryck att t.o.m. hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta kritiserade honom.

Reuterholm utnämndes illegalt till serafimerriddare, kanske ett bevis på fåfänga hos en man, som annars undvek höga ämbeten med lysande titlar; han var nöjd med att vara drottningens förste kammarherre. Ordensutmärkelsen var hertigens verk och den omyndige kungens beslut, ett motdrag mot att deras gemensamme motståndare Armfelt hade fått en orden av motsvarande exklusivitet genom Gustaf III:s påtryckningar på den danske kronprinsen, den danska elefantorden. Serafimerriddarna hade översyn över sjukvård och fattigvård, något som överensstämde med Reuterholms omsorg om det meniga folket. Hur det än har förhållit sig: Reuterholm var ingen populär man och saknade av allt att döma charm; han var ingen ledartyp. Det var som rådgivare han kunde göra sina insatser, inte som en bestämmande auktoritet.

Efter förmyndarregeringens slut begav han sig till Danmark under beskydd av prins Karl av Hessen, ingift i det danska kungahuset. Prins Karl var ståthållare i Slesvig, och där tillbragte Reuterholm sina sista år. Kontakten med prins Karl av Hessen måste ha skett genom frimurarförmedling.

Gustaf Adolf Reuterholm var en utpräglad egocentriker. Han hade perioder av svåra sjukdomar, som ger bakgrunden till egocentriciteten. Han var av allt att döma djupt religiös och har skrivit ner sina nyårsböner; det framgår av dem att han inte var helt nöjd med Guds styrelse av världens gång. Hans fiender fick aldrig de svåra motgångar de förtjänade, och han hade fått lida mycken smälek utan att få riktig upprättelse. Han var vid sin död 1813 i Slesvig en ganska obemärkt man.

Hans eftermäle i hemlandet som egoistisk maktmänniska var orättvist och visar hur ensam han i verkligheten var.

I utlandet hade man ganska klart för sig att Reuterholm hade avsevärt inflytande på Sveriges politik. Stedingk skrev till honom att Katarina II misstrodde honom, då han var fientligt inställd mot henne. Den franska republikens sändebud i Stockholm skrev på sommaren 1793, att det svenska hovets, d.v.s. hertig Carls, dröjsmål med att ratificera den allianstraktat med Frankrike, som ambassadören Staël von Holstein hade fått godtagen och ivrade för, möjligen berodde på att man ville offra Reuterholm för att vinna den omyndige kungens bevågenhet. Man var i Frankrike medveten om att benägenheten för en allians med republiken var Reuterholms politik. Den unge kungen ansågs där som i Ryssland vara präglad av sin fars åsikter.

Reuterholm var i verkligheten beroende av sin övertygelse som frimurare. När han efter Robespierres död reste i Frankrike sökte han sig till en plats vid Rhônes strand i närheten av Avignon. Där var ett särskilt altare inrättat för honom, där han inför den Högste avlade en högtidlig ed att alltid följa frimurarordens föreskrifter. Han hade inte längre friheten att följa sina egna impulser vid fattande av viktiga beslut.

Emellertid var hertig Carls utrikespolitik tämligen överensstämmande med Reuterholms åsikter. Hertigen ansåg visserligen att Stedingk överdrev farhågorna för ryskt anfall men tog intryck av dennes uppgifter om kejsarinnan Katarinas ovänliga attityd mot Sverige och uttryckte genom Reuterholm sin uppskattning av Stedingks nit. Det gällde att övertyga kejsarinnan om att Sveriges allians med Frankrike inte stred mot Sveriges neutralitet i koalitionens krig mot republiken och att utnämningen av Lars von Engeström till hovkansler inte markerade fientlighet trots Engeströms polska förbindelser. Att Armfelt uppehöll sig i Ryssland förnekades visserligen av Katarina II, men hans hustru Hedvig De la Gardie blev mycket nådigt mottagen av kejsarinnan på Tsarskoje Selo, och mot Reuterholm rådde misstro.

En särskild komplikation var planen från Gustaf III:s tid på giftermål mellan Gustaf IV Adolf och Katarinas barnbarn prinsessan Alexandra. Enligt ett brev från Reuterholm till Stedingk den 13 april 1795 skulle denna affär inte nämnas vid det ryska hovet, då den var ”absolument passée et finie”. Men den fanns i det förflutna som ett av uttrycken för kejsarinnans föregivna ömma känslor för den unge svenske kungen.

Den 13 oktober 1795 meddelade Reuterholm Stedingk, att kung Gustaf Adolf hade förlovat sig med en prinsessa av Mecklenburg. Detta var helt i linje med Reuterholms politiska åsikter, och denne var angelägen att i ett meddelande den 13 november framhålla, att kungen, hertig Carl och den kungliga familjen var nöjda med valet av prinsessan av Mecklenburg. Förlovningen var visserligen accepterad av det svenska hovet men det kan betvivlas, att den var ett uttryck för den unge kungens personliga önskemål. Den skulle meddelas kejsarinnan Katarina genom ett särskilt sändebud, en ung friherre von Schwerin, men denne blev aldrig mottagen utan hölls kvar i Viborg. Detta var en ohövlighet mot Gustaf IV Adolf men framför allt ett uttryck för kejsarinnans missnöje med hertig Carl och Reuterholm. Planen på det ryska giftermålet stred mot dessa bådas utrikespolitiska system, då de fruktade att en sådan kontakt mellan hoven skulle ge Katarina II bekväma tillfällen att få inflytande över Sveriges inre förhållanden. Å andra sidan framgår det av Reuterholms privata korrespondens med Stedingk, att Rysslands militära rustningar med en stark flotta i Östersjön och koncentration av trupper vid finska gränsen under ledning av dugliga generaler kunde förebåda ett överraskande anfall som konsekvens av kejsarinnans fientliga attityd mot Sverige under förmyndarregeringens ledning. Hertigen begärde ett klart ställningstagande av Katarina, då han och Reuterholm trots allt ansåg det mindre sannolikt att Ryssland ville framstå som angripare utan snarare sökte någon annan utväg. De ändrade därför sin inställning till det ryska giftermålsalternativet, då en sådan förbindelse skulle säkra freden mellan de båda regerande hoven.

I den nu förhärskande svenska historiska litteraturen tolkas denna omsvängning som vanligt som ett uttryck för ”storviziren” Reuterholms hänsynslösa egoism, ett försök av denne att behålla makten genom att ta initiativ till en ny politik. Visserligen kan det antagas, att en ambitiös och långsiktigt planerande statsman som Reuterholm har önskat att själv få fullfölja sina planer, men det förhärskande motivet för omsvängningen har otvivelaktigt varit rädslan för hotet från Rysslands överlägsna krigsmakt. Reuterholm hade fram till december 1795 den unge kungens och hertig Carls obetingade stöd och sände Stedingk ett egenhändigt brev till sig själv från kungen med beröm av Reuterholms fosterlandskärlek och stöd åt hertig Carl. En briljanterad serafimerorden var bifogad brevet. Gustaf Adolf var förolämpad av kejsarinnans högmodiga inställning, och Reuterholm bad Stedingk sprida i Petersburgssocieteten att han inte genom intriger hade påverkat konungen.

Hertig Carl ville inte att den mecklenburgska förlovningen skulle brytas under hans tid som regent – däremot önskade han få ryska försäkringar om att man önskade fredliga förbindelser med Sverige. Det blev emellertid kungen själv, som gjorde den ryska giftermålsplanen omöjlig, trots att han verkligen ville gifta sig med Alexandra. Han vidhöll orubbligt, att den svenska grundlagen krävde, att landets drottning måste vara medlem av den lutherska statskyrkan, medan kejsarinnan vägrade att ge efter för kravet, att Alexandra skulle överge den grekisk-ortodoxa tron. Det politiska problemet fick skenbart sin lösning genom att Gustaf Adolf övergav den mecklenburgska äktenskapsplanen för att i stället förlova sig med prinsessan Fredrika av Baden, som var syster till storfurst Alexanders gemål. Denna förlovning fullföljdes med äktenskap genom ombud.

Reuterholms brev till Stedingk under slutet av 1795 och början av 1796 är fyllda av trots mot kejsarinnan men framhåller samtidigt, att hennes motvilja mot ”min lilla person” inte betyder mycket, då Reuterholm litar på hertigens och konungens välvilja. Däremot är hennes ohövlighet mot dem bägge en orsak till förargelse. Hertig Carl begär kategoriska uttalanden av Katarina, som visar att hon vill hålla fred. Hon måste övertygas om att defensivalliansen med Frankrike inte stred mot Sveriges fasthållande vid neutraliteten.

Katarinas död 1796 och kejsar Pauls trontillträde betydde att en mera retlig och obalanserad person övertagit ledningen av Rysslands politik. Å andra sidan visade den unge Gustaf Adolf en tjurskallig orubblighet i frågan om drottningens kyrkotillhörighet, som avvisade alla försök till kompromisser. Det gjorde en brytning av giftermålsförhandlingarna oundviklig.

Reuterholms tilltro till konungens och hertig Carls stöd visade sig sakna grund. Gustaf IV Adolf hade aldrig varit en helhjärtad anhängare av hertig Carls och Reuterholms utrikespolitiska system med en anknytning till den franska republiken och drogs under påverkan av traditionen från fadern till det gustavianska partiet, trots domen över Gustaf Mauritz Armfelt som landsförrädare. Det blev Armfelts allmänt omtyckta och högaktade maka Hedvig De la Gardie, som gjorde denna nya systemförändring möjlig. Hon utsågs efter den nya förbindelsen med Fredrika av Baden till en ledande position vid hovet som de kungliga barnens uppfostrarinna, och det var därefter omöjligt att hålla hennes man i fördömelse som landsförrädare. Han togs till nåder, gjordes till svensk minister i Wien och var därmed befriad från den fördömelse, som rättegången mot honom hade lett till. Reuterholm däremot fråntogs i oktober 1796 alla sina ämbeten och fick nöja sig med en knapp pension. Hertig Carl förlorade likaledes den myndige konungens förtroende och miste de befogenheter han hade kunnat behålla som förutvarande regent. Gustaf Adolf tydde sig nu till en liten krets personliga vänner av vilka Rosenstein var den mest betydande och Klingspor genom sitt befäl i Finland hade den främsta ställningen genom sina militära befogenheter.

Statskuppen 1809 och det ryska anfallet 1808 förändrade åter hela scenariot, men för Reuterholm fanns inte längre någon grund för inflytande. Han hade inte försökt bygga upp den betydelse han hade kunnat ha under det konstitutionella statsskicket av 1809. Han hade varit, som han själv framhöll, det enväldiga kungadömets främsta stöd under regenttiden och fick behålla den impopularitet som hans roll som hertigens verktyg hade lett till. Karl XIII var omgiven av nya rådgivare i ett ansvarigt statsråd. Reuterholm fick nu nöja sig med den moraliska segern över sig själv genom ändringen av politiken gentemot Ryssland, som han skrev till Stedingk. Han hade hoppats kunna bevara kungadömet Sverige-Finland i dess utsträckning före 1700-talets ofreder. Hans målsättning hade inte kunnat behållas under 1812 års politik, då förlusten av Finland fick ersättas av en omöjlig personalunion mellan Sverige och Norge. Det torde vara omöjligt att spekulera i hur de nordiska ländernas öden hade kunnat utvecklas i nationalismens århundrade under andra förutsättningar i den europeiska storpolitiken.

Reuterholm hade varit en effektiv och lojal kunga- och regenttjänare – det erkände även hans främsta politiska fiende, kejsarinnan Katarina. Han dog i landsflykt, i kunglig onåd och förtalad av 1800-talets historieskrivning. Hans minne är förtjänt av ett bättre öde.

Copyright © 2014 Svenska Akademien