Högtidssammankomst 20 december 2002

Svenska Akademiens årshögtid

firades fredagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör fru Frostenson, Akademiens kansler fru Trotzig, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Rudholm, herr Ralph, herr Allén, herr Forssell, herr Malmqvist, herr Ahnlund, herr Lindgren, herr Wästberg, fru Vallquist och herr Espmark.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal om poesins lust, och rätt, till ett eget sätt att tala. Läs direktörstalet »  

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Lönnroth hade valt historikern och författaren Peter Englund. Denne infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören. Läs inträdestalet », Läs direktörens svarstal »  

Därefter anmälde direktören, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad folkbildaren och filantropen Axel Hirsch. Inskriften lyder: eruditioni et munificentiae deditus (’hängivet verkande för bildning och välgörenhet’). Minnesteckningen var författad av herr Wästberg, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Trotzig, som läste några prosalyriska texter.
Läs dessa texter »  

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:

Att en ny ledamot tar sitt inträde är en viktig händelse i Akademiens liv. Enligt stadgarna skall Svenska Akademien bestå av aderton medlemmar, ett antal som aldrig får ökas. Naturligtvis bör det inte heller minskas. När en stol lämnas tom genom en ledamots bortgång, skall det lediga rummet så fort som möjligt fyllas av en efterträdare, som börjar sin verksamhet i Akademien med att teckna sin företrädares minne. Tillvägagångssättet är upptaget efter modell av Franska akademien, i likhet med mycket annat i våra stadgar. I Frankrike uppstod också traditionen att kalla akademiledamöterna ”de odödliga”. Ordet ”immortalité” finns rentav inskrivet i Franska akademiens devis. Men kan någon på allvar ha velat göra troligt att en person genom att väljas in i en aldrig så illuster församling skulle vara garanterad att hågkommas och läsas av senare generationer? Den franske fornforskaren Pierre Vidal-Naquet har intresserat sig för ursprunget till idén om akademiledamöternas odödlighet. Han pekar på ett särskilt slags kontrakt som existerade i den antika världen, vilket är belagt på hellenistiska papyrer. Det kunde till exempel röra sig om en boskapshjord. Avtalet hade då lydelsen: ”Arrendatorn förbinder sig att ersätta varje djur som dör eller försvinner, så att hjorden kallas athanatos, odödlig.” Liknande kontrakt slöts även beträffande människor, till exempel arbetare i en gruva, med innebörden att den som arrenderade gruvan garanterade att antalet arbetare skulle vara oförändrat när arrendet upphörde. Det gällde alltså slavar, men det kunde också vara fråga om soldater. Man känner det berömda exemplet med perserkonungens garde, de odödliga tiotusen, där varje medlem som stupade eller blev sjuk omedelbart ersattes, så att antalet förblev detsamma. Överlevnadskraften hos en akademi vilar på samma princip. Människor försvinner, det personliga ryktet är opålitligt, tidsandan rensar nyckfullt i hyllorna med forna mästerverk. Det verkligt odödliga är talet aderton, själva Akademien.

Att skänka minnets odödlighet åt andra, som är förtjänta av nationens tacksamhet, var från början en av Akademiens huvuduppgifter, och äreminnet var därför en genre som Akademiens stiftare särskilt ålade oss att vårda och uppmuntra. Men inget litterärt program förmår något mot kulturutvecklingen. Äran, de dödas sol, tröttade ögonen hos ett vekare släkte, som föredrog den blandning av ljus och skugga som biografin erbjuder: lagom storhet utblandad med trösterika mänskliga svagheter. Äreminnet dog som genre – möjligen anas en återglans i inträdestalen. Men turligt nog hade Gustaf III i sista stund, strax före Akademiens första högtidsdag 1786, kommit på idén att komplettera den storvulna retoriken med en mera jordnära form, som har förblivit levande till våra dagar, nämligen minnesteckningen. Minnesteckningen ansågs i början vara en lägre klass av äreminne, som skilde sig från detta genom att innehållet var sant. Gustaf tänkte sig ursprungligen att de systerförsamlingar han givit stadgar 1786, Svenska Akademien och den nyordnade Vitterhetsakademien, skulle hjälpas åt i detta värv. Bland annat var avsikten att de minnesteckningar som skrevs av Svenska Akademiens ledamöter genom Vitterhetsakademiens försorg skulle översättas till franska och latin och spridas i hela Europa. Hade den tanken blivit verklighet, skulle den europeiska allmänheten nu kunnat avnjuta herr Wästbergs verk om Axel Hirsch på romarspråket. Hur gärna hade man inte velat se vad ”tobaksinpyrd kammare” och ”punschpatriotism” blir på latin!

De kungliga akademierna har på senare år tack vare flera initiativ från sin höge beskyddare trätt i närmare beröring med varandra. Till Stockholms 750-årsjubileum inkallades de alla att i en serie TV-filmade diskussioner på Bernadottebiblioteket var och en från sin utgångspunkt belysa huvudstadens betydelse. Kunskapsevenemangen på slottet i samband med millennieskiftet har inspirerat till en fortsatt dialog. Med stöd av Riksbanksfonden genomför akademierna gemensamt en lång serie paneldiskussioner, där naturvetare och humanister gör sig begripliga för varandra, inte utan en viss ömsesidig förvåning.

I vår egen programverksamhet här i Börssalen, de envist fullsatta ”kvällarna på Svenska Akademien”, noterar vi under det gångna året det minnesvärda program med rubriken ”Östen Sjöstrand – ton och dikt”, som anordnades på förslag av Artesredaktörerna.

I januari firades Nobelbiliotekets första sekel och lagom till bokmässan förelåg den jubileumsskrift som Anders Burius på Akademiens uppdrag skrivit om bibliotekets historia, ”Hundra år i litteraturprisets tjänst”. Nya volymer har utkommit i Akademiens klassikerserie, Per Daniel Amadeus Atterboms ”Minnen från Tyskland och Italien” och Tor Hedbergs ”Judas”. Våra klassiker blir inte alltid stora försäljningssuccéer, om man skall tro Atlantis förlagsstatistik, men ibland inträffar det att en utgåva som under arbetets gång betraktats som en rent ideell satsning faktiskt blir en bestseller. Det skedde med en av förra årets volymer, ”Den gamla psalmboken”, som innehåller den oförfalskade texten till de litterärt sett märkligaste numren i 1695, 1819 och 1937 års svenska psalmböcker med förord av fru Vallquist. Så ser ett marknadsriktigt koncept ut idag! För att inte alldeles vara i bokbranschens våld har Akademien sedan en tid gjort merparten av klassikerna tillgängliga på webben i en njutbar utformning där originaltypografin bibehålls och kommentaren är bekvämt tillgänglig under läsningen. Den som loggat in på Akademiens hemsida är bara ett musklick från mästerverken.

Flera projektuppdrag skrider osvikligt mot sin fullbordan under Akademiens överinseende – herr Ralphs språkhistoria, Tor Hultmans språklära, Eva Liljas metrik – medan ett nytt projekt har framlagt sina första resultat. Det handlar om den historik över Post- och Inrikes Tidningar, världens äldsta ännu utkommande pressorgan, som utarbetas av en forskargrupp bestående av Karl Erik Gustafsson, Claes-Göran Holmberg, Ingemar Oscarsson, Per Rydén och Jarl Torbacke. När Gustaf III år 1791 gav Akademien rättigheterna till denna tidning var det med avsikten att så långt möjligt göra Akademien oberoende av statskassan. Det årliga anslaget från staten var och förblev ringa och har sedan länge upphört, på Akademiens egen begäran. Gustafs tanke var att Akademien skulle vara en nationell institution, inte en del av kronan, och det var möjligen av det skälet han utelämnade epitetet ”kunglig” i Svenska Akademiens namn, trots att det nog var den församling som stod honom allra närmast. I våra dagar innebär detta arv att Akademien verkar utan att vara bunden av politiska hänsyn. Däremot betyder det ingen förnäm isolering från samhällsfrågorna på det område där vårt ansvar ligger. Så har Akademien under hösten i ett remissvar yttrat sitt stöd för huvudförslagen i det parlamentariska betänkandet ”Mål i mun”, förslag som syftar till att säkerställa svenskans ställning som ett komplett och samhällsbärande språk i Sverige.

Akademiens ledamöter har uppmärksamt följt den kurdiske författaren Mehmed Uzuns kamp för sin rätt att dikta om sitt folks minnen. Såväl undertecknad som herr Espmark har vid skilda tillfällen förenat sig med en delegation under Erik Östbergs ledning, som genom att uppsöka turkiska myndigheter och genom att närvara vid rättegångarna mot Uzun vid 4:e säkerhetsdomstolen i Diyarbakir givit eftertryck åt det internationella rättssamfundets reaktion mot försöket att kriminalisera litterär verksamhet på ett av landets språk. Att på justitiedepartementet i Ankara inför en viceminister och dennes medhjälpare utveckla idén om litteraturens oberoende var en givande erfarenhet, lika intressant som att på samma ställe höra häktningsordern mot Mehmed Uzun beskrivas som ett oskyldigt kontaktförsök.

Även om okonventionella insatser ibland är påkallade, utgörs stommen i Akademiens verksamhet av de priser och stipendier som utdelas enligt årsplanen och lika traditionellt uppräknas av sekreteraren på högtidsdagen.

  • Kungliga priset, som instiftades av Karl XIV Johan 1835 och fortfarande anvisas av hans efterträdare på tronen, utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden. Priset, som uppgår till 50 000 kronor, har tilldelats Stig Strömholm.
  • Bellmanpriset instiftades 1920 av Anders och Emma Zorn och är avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald. Det har har i år med 200 000 kronor tillerkänts Kristina Lugn.
  • Kellgrenpriset, som utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde, har med 125 000 kronor tillfallit Sven-Eric Liedman.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde och uppgår till 125 000 kronor. Till årets mottagare av priset har utsetts Per Olov Enquist.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår också ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Aase Berg och Cecilia Davidsson med 30 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 50 000 kronor tilldelats Märta Tikkanen.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Det har med 30 000 kronor gått till Stewe Claeson.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tilldelats Gunilla Forsén och Lennart Limberg med 30 000 kronor var.
  • Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 40 000 kronor tilldelats Bertil Albrektson, Lennart Frick, Anna Höglund, Cecilia Littorin, Karl Johan Nilsson och Carolina Thorell.
  • Tidigare i höst har Akademien tillerkänt P. C. Jersild Gun och Olof Engqvists stipendium på 100 000 kronor,
  • Niklas Rådström Signe Ekblad-Eldhs pris på 70 000 kronor,
  • Åsa Maria Kraft Kallebergerstipendiet på 30 000 kronor,
  • Gunnel Lindblom Svenska Akademiens teaterpris på 50 000 kronor samt
  • Mats Andersson, Anita Ekström, Thomas Segerström och Gunilla Witt Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 25 000 kronor var efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
  • Under våren utdelades följande belöningar:
  • Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Torben Brostrøm med 250 000 kronor,
  • Doblougska priset med 80 000 kronor var till Anne-Marie Berglund och Claes Hylinger samt i enlighet med den norska nämndens förslag Erling Kittelsen och Hanne Ørstavik,
  • Margit Påhlsons pris på 100 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Lennart Elmevik,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 40 000 kronor till Marika Tandefelt,
  • Blomska stipendiet på 25 000 kronor till Jan Svensson,
  • Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare, nyinstiftat för året, med 40 000 kronor var till Inger Lindell och Bo-A. Wendt,
  • Axel Hirschs pris med 70 000 kronor var till Fredric Bedoire och Herman Schück,
  • Schückska priset på 60 000 kronor till Sverker Göransson,
  • Beskowska resestipendiet på 40 000 kronor till Lars Jakobson,
  • Ida Bäckmans stipendium på 50 000 kronor till Mona Vincent,
  • Birger Schöldströms pris på 40 000 kronor till Gunnel Ahlin,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 30 000 kronor till Elisabeth Mansén,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationen till Ulrika Kärnborg,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Rose-Marie Nielsen,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Margareta Wentz Edgardh och Gürhan Uçkan,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Tom Geddes,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor till Gunilla Kindstrand,
  • Ilona Kohrtz’ stipendium på 20 000 kronor årligen i två år till Marie Silkeberg,
  • det nyinstiftade Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 60 000 kronor till Barbro Lindgren,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Rolf Bjelm, Anita Welin Clarhäll och Els-Mari Gullberg med 25 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande samt
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Anna Gunnarsdotter Grönberg och Ulla Stroh med 35 000 kronor var efter förslag från Svenska språknämndens styrelse.


Vad stort sker, sker tyst. En stor händelse under förlidet år var att Svenska Akademiens ordbok efter fyrtio års arbete med bokstaven S passerade gränsen till T. Band 33, som utkom i somras, sträcker sig från svär till talkumera. En av svårigheterna med att skriva lexikala verk är att nya betydelser kan födas när som helst. Ord som verkar oskyldiga när de först dyker upp i språket kan plötsligt, tack vare en djärv brukare, utvidga sitt användningsområde och dra till sig uppmärksamheten. Även orden har sina genombrott. Hur snabbt och lyhört en sådan händelse ibland fångas upp av redaktörerna på SAOB blir man varse i det nya bandet, när man kommer till det nyss oskyldiga ordet taliban. Artikeln om taliban slutar med att redogöra för en betydelse som ännu för halvtannat år sedan var okänd, men som idag är begriplig för alla svenskar som följer samhällsdebatten, sedan ordet visat sig kunna användas även fjärran från Kabul, ja, om personer mitt ibland oss.

Betydelser är upptrampade stigar. Men vi vet hur det är i parkerna. Rätt som det är börjar någon gena över en gräsmatta. Det uppstår en remsa där gräset är nedtrampat, och efter ett tag blir även de ordningsamma fotgängarna osäkra. Får man gå där? Poeterna har i alla tider tagit egna vägar i språket. En dansk litteraturforskare skrev till mig och frågade vad tusan Thomas Thorild menar med ordet erkänsla i företalet till dikten ”Passionerna” 1785. Min danske kollega hade förstås redan slagit i SAOB, men fick inte de betydelser som redovisas under uppslagsordet erkänsla att stämma med Thorilds formulering. Kunde ordet ha med kunskap att göra, som danskans erkendelse? Jag tittade på stället hos Thorild, och insåg att detta är en av de många passager där denne vildman överger ordförrådets krattade gångar och kliver rakt ut i gräset. Erkänsla har i sammanhanget varken den föråldrade betydelsen ’insikt’ eller den numera vanliga innebörden ’tacksamhet’. Snarare betyder det här helt oväntat ’självrespekt’. Det är i varje fall min kvalificerade gissning.

Så kan man spela nya spel med gamla markörer – det är en del av språkets underbara natur. Tycker man till exempel att det låter slitet och tråkigt att säga ”den svenske mannens självrespekt”, finns möjligheten att i stället säga ”talibanens erkänsla”. Det blir nästan poesi. 

Copyright © 2014 Svenska Akademien