Om dröm, minne och berättelse

Betraktelse av herr Englund
Nattmörkret är kompakt, men jag vet av ljuden att vi kommer närmre och närmre. Först har patrullen rört sig parallellt med den främsta linjen, och kulorna som går över våra skallar ger ifrån sig en märkligt pulserande läte – de har börjat tappa kraft och tumlar genom luften. När vi gått ännu ett tag märks projektilerna genom ett lågt visslande. Och nu, nu har de blivit till knallar. Talibanerna finns nära, strax bortom den låga åsen. Banden av spårljus tätnar till buktande grönlysande fingrar som söker genom mörkret. Braket är öronbedövande. En granat från ett raketgevär går fram rakt över oss i ett fras av vita gnistor. Jag stannar upp, häpen inför skådespelet. När jag ser mig om är patrullen borta. Jag är ensam. Ett svall av kyla går genom min kropp. Då öppnas ett smalt schakt av ljus längre bort, och jag hör en röst. Det låter som min dotter, Signe. Jag snubblar dit, men där är tomt. Jag ser en trappa, överströdd av hushållsredskap i olikfärgad plast. Jag går uppför trappan, men den blir brantare, förvandlas till en stege. Till slut står jag på ett tak. Från ingenstans kommer ett litet surikatliknande djur, som snor runt mina fötter. Förskräckt tar jag ett steg bakåt, faller, faller. Och jag tänker lugnt: ”Innan jag slår i marken, kommer jag att ha vaknat”. Och det gör jag alltid.

Detta är nog en rätt vanlig dröm. I den finns dels gamla minnen, i detta fallet av en obehaglig episod jag upplevde utanför Kabul i mars 1996, dels fragment av de senaste dagarnas upplevelser: ett naturprogram på TV, ett inköp på ett varuhus, ett besök på vinden. Jag brukar ofta söka förstå mina drömmar, dessa kodtelegram från det undermedvetna. Frågan är bara: var är meddelandet egentligen gömt?

Så länge vi haft litteratur, ja så länge vi haft skrift, har vi haft beskrivningar av drömmar. Och med undantag för en kort parentes, vars bortre gräns ligger i upplysningen och vars hitre ligger hos Freud, har de alltid setts som viktiga bärare av budskap. Vad är då drömmens funktion, enligt modern vetenskap? En äldre teori länkade drömmar till inlärning: deras syfte skulle vara att fixera den dagens upplevelser. En nyare teori, som verkar ha fog för sig, är att drömmar tvärtom är länkade till det motsatta, nämligen glömskan. Vi drömmer för att bli av med triviala hågkomster: arkivet gallras. Samtidigt utsätts även alltför starka upplevelser för glömskeattacker – vi mardrömmer.

Men vari består egentligen en dröm? Ett EEG av en drömmande människa visar ett sannskyldigt signalkaos, som utgår från hjärnstammen. Tavlan tvättas inför en ny dag. Det vi kallar drömmar verkar nämligen bara vara en biprodukt av det här glömskearbetet. Inget mer. De är vad vi upplever när en del av vår hjärna ursinnigt sliter för att bringa ordning i det här vattenfallet av minnesfragment. Och sättet som det sovande medvetandet gör det på är intressant. Och kanske är det där, i organiseringens princip snarare än i det som denna princip frambringar, som vi kan finna budskapen.

Dröm och verklighet har sina gränsstationer för ömsesidig kommunikation. Brottstycken av verkligheten begår sin glömsketrafik i vår sovande hjärna; det kallas dröm. Brottstycken av våra drömmar gör opåkallade besök i vår vakna verklighet; det kallas för déjà vu. Det finns andra korsande punkter. När vi drömmer, och när vi söker att förstå vår verklighet, så används ofta samma organiserande princip. Det som förenar en historiker och en drömmande människa är att båda söker ordning i kaos med hjälp av berättelsen. Minne filtrerat genom berättelse blir historia; glömska filtrerat genom berättelse blir dröm.

Och vi förstår hur centralt berättandet är i våra liv, när det inte bara brukas till att bringa de allra vidaste sammanhang till förståelse, utan ävenså de allra minsta och mest sönderbrutna: när minnena slipas ned och gnistorna flyger, ordnar något sinne i vårt sovande jag blixtsnabbt dessa förbifallande glödpartiklar i kronologiskt meningsfulla kedjor, i berättelser. Kan narrativitetens makt över oss beskrivas bättre än så: till och med i medvetslöst tillstånd berättar vi.

Men berättandet är bara medlet. Målet, oavsett om vi talar om historia eller dröm, är något annat. Nämligen mening. Berättelsen sysselsätter sig alltså inte med frågor om sanning, utan skall istället ses som en meningsskapare. Det är nog det viktigaste skälet till varför det är omöjligt att finna berättelselösa kulturer, eller varför berättandet är så viktigt för oss även i vardagen.

Sannolikt är detta skälet också till varför vi idag är fullkomligt översvämmade av berättelser. När jag själv bläddrar bland mina 43 kabelkanaler hittar jag pågående berättelser i, säg, 40 av dem, och det gäller allt från evighetssåpor till dokumentärer om ett år i utterns liv. Det har aldrig berättats så mycket som nu. Detta kan även kopplas till en paradoxal brist på berättelser, dock inte de små berättelser som flödar i populärmedia, utan istället så kallade Stora Berättelser som vill föra in världen och samhället i ett förklarat helt, med början, mitt och slut. (Det sistnämnda är givetvis Aristoteles enkla definition av berättelsen, som vi finner i hans Poetik.) Orsaken till detta är förstås sekulariseringens utbredande, framstegstankens förfall och realsocialismens kollaps. Och det är förresten det meningsunderskottet som kommersialismen låtsas fylla.

Att vi så dras till berättelsen har nog inte enbart att göra med att den är en så kraftfull skapare av mening, utan också för att vi i vår fysiska existens, var och en av oss, faktiskt beskriver en sådan där aristoteliskt definierad berättelse i det att vi föds, lever och dör. Och visst kan den omgivande världen ta berättelseskepnad. Vad gäller dramatiska händelser som exempelvis krig, revolutioner och stora epidemier kan vi i regel med stor exakthet säga när de börjar och beskriva deras förlopp fram till slutet. Och hur kan vi frånkänna verkligheten berättelsens form, när vi vet att även vårt solsystem beskriver sin fasta ban från födelse till förintelse, och att detta i sin tur är del av den största berättelsen av dem alla, nämligen universum, stiget ur den Stora Smällens prolog, på väg mot den peripeti då utvidgningen upphör och alltet i tredje akten kollapsar tillbaka in i det intet varur det en gång sprungit?

Ändå är det just i berättelsens instinktiva kraft som dess problem ligger. Bland astronomer talar man om den antropiska principen, som går ut på att bara livsuppehållande universa går att observera. Månne finns det även en narrationens antropiska princip, som leder till att vi bara kan engagera oss i verkligheter som låter sig omvandlas till berättelser, berättelser med en tydlig dramaturgi, med protagonister att älska och antagonister att avsky? Detta utnyttjas också i dagens storpolitik, där analys och förnuftsskäl allt oftare får stryka på foten för slagord och bedrägligt enkla berättelser.

Det är alltså inte trots utan tack vare att berättandet faller sig så naturligt för oss, som vi måste vara försiktiga med det. Vi bör fråga oss om berättelserna som rullas upp med sådan automatik, om de verkligen alltid finns där, och inte bara springer ur vår inneboende drift att bringa mening i kaos. För vad är det egentligen för skillnad mellan en sådan där sönderberättad verklighet och en dröm? Förutom det enkla faktum, att när man ramlar ned från det taket, vaknar man aldrig upp igen.

Vad den spanske 1600-talsdramatikern Calderón de la Barca skulle ha svarat är nog tämligen givet. I hans kända La vida es sueño, ”Livet en dröm”, är huvudpersonen en man, prins Sigismund, som har spåtts att bli en grym tyrann, och för att undvika detta har hans far Basilio sedan födelsen hållit honom inspärrad och isolerad. Emellertid låter Basilio en dag söva ned Sigismund, och på prov föra över honom till slottet, där han vaknar upp, bland siden och brokad, och där hovfolket övertygar honom om att hans tidigare existens blott var en dröm. Mycket snart visar det sig dock att Sigismund ej kan undgå sitt öde, utan han uppför sig exakt så brutalt som förutspåtts. Varpå han sövs ned på nytt, och förs tillbaka till sin fängelsehåla, där han efter uppvaknandet än en gång övertygas om att det nyss upplevda bara var en dröm. Och den andra akten sluts med Sigismunds uppgivna monolog, i Erik Blombergs fina tolkning:

    Vad är livet? Blott en hägring,
    Blott en skugga och en spegling.
    Bländverk allt, som blev oss givet!
    Ty en dröm är hela livet,
    Själva drömmen drömmer vi.
Copyright © 2011 Svenska Akademien