Språket och minnet

Betraktelse av herr Ralph
Det har sagts att språket är nationens minne. Språket uppfattas då som en gemensam tillgång. Samtidigt är språket en förutsättning för den enskildes minnesförmåga i verklig mening. Man kan visserligen känna igen en lukt eller en smak och associera den med upplevelser i det förgångna, och man kan reagera inför ett stämningsläge man vagt tycker sig ha mött förut. Kroppen kan härbärgera ett outplånligt minne av det våld – eller den ömhet – som utövats mot den. Men det är först när ett sådant primitivt minnes sköra trådar slås in i den verbala varpen som minnet hänger ihop och blir hanterbart. Latinets textum, vårt text, betyder inte för inte ’väv’.

Den språkliga väven bär upp nationens minne framför allt i kraft av de utsagor den möjliggör. Å andra sidan utmanar språket oavlåtligt vårt privata minne genom sin egen textur, sina konstruktioner, sina klangvärden, sina rytmer. Sådant kan vi också minnas. Till och med enskilda ord kan ha sin speciella doft, som återkallar tidigare upplevda stämningar i vårt medvetande. Jag fick en påminnelse om detta nyligen, när jag återknöt kontakten med ett par uttryck som jag hörde i min barndom men som sedan dess sällan aktualiserats för mig.

Det ena var lantanamajka. Beteckningen avsåg en låda som var så konstruerad, att man med ett levande ljus och ett system av linser kunde återge bilder i förstoring på en vägg. Det rör sig alltså om samma apparat som fått släppa till namnet på Ingmar Bergmans självbiografi från 1987: ”Laterna magica”. I Bergmans likaledes tillbakablickande film ”Fanny och Alexander” får man se en sådan i bruk. Ett slags flackande, suddig film, som antagligen uppfattades som underbar, nästan kuslig, av äldre tiders barn, som inte ständigt exponerades för bilder som vi nu.

Äldre göteborgare däremot sa alltså lantanamajka om sin egen självbio, som för övrigt inte alls hade något speciellt med Göteborg att göra. Lantanamajka var uteslutande ett talspråksord, som sällan uppträtt i skriftlig dräkt, en förvrängning av den officiella beteckningen lanternamagika (alltså med n), som finns som variant till laternamagika (utan n). Båda varianterna är gott latin: det betyder ’magisk lykta’. Inte konstigt att det blev lite kusligt.

Gott latin förresten! Även i latinet är lanterna inlånat. Det är en ombildning av ett grekiskt ord, som har med lampa att göra; lampa´s betyder ’fackla’, lampte´r ’fackelhållare’ och motsvarande verb ’lysa’. Lanternor kallar vi numera mest ljusen på fartyg och flygplan. Vanligen har det betoningen på andra stavelsen, som i latinet, men tidigare kunde den variera. En vanlig variant vid sidan av lante´rna är nämligen la´nterna, med betoningen på första stavelsen, ibland skrivet land-tärna. Återigen är det alltså fråga om en uttalsform som mera sällan fästs i skrift. Land-tärna är ett uttal som är vanligt till sjöss, trots att man framhäver land. Ordet har omanalyserats i anslutning till lättare identifierbara svenska ord, land och tärna, som ju trots allt båda ligger nära till hands i sjöfolkets föreställningsvärld.

Ett annat uttryck som jag ungefär samtidigt – av olika skäl – drog mig till minnes var bannjola. När man bannjolade rullade man ett slags ringar med bara händerna eller med en pinne. Den enda form av bannjolande som jag själv har erfarenhet av består i att man satte fart på kasserade cykelhjul, vanligen bara fälgarna. Gärna skulle det vara lite utförsbacke, så att det blev bra rotation på hjulen, en senare i helt andra sammanhang flitigt använd bild.

Det är säkert riktigt att sammanställa ordet bannjol med bandgjord, vars efterled är besläktad med gjord som i omgjorda och sadelgjord. Bandgjord är en beteckning för ’tunnband’, dvs. de metallband som höll ihop stora laggkärl i äldre tid. De kallas inte tunnband för att de var tunna utan för att de var fästade på en tunna. Dessa band var i själva verket ganska stabila och var oftast intakta även sedan tunnan gått sönder och utrangerats. Sedan man lossat tunnans band har dessa kunnat rullas som underhållning.

Själva formen bannjol är intressant. Att band blir bann är fullkomligt naturligt och väntat. Så är det med de flesta kombinationer av n och d i västsvenska och många andra svenska dialekter: hund och tand, vända och blanda osv. uttalas av många människor utan hörbart d i det genuina talspråket.

Men uttalet jol för gjord är påfallande. För dialekter i Göteborgs närhet finns just formen bannjol antecknad för ordet bandgjord (det är här fråga om den ursprungliga betydelsen, metallbandet på tunnan). Men det uttalas då med ”tjockt” l, dvs. bannjol, och det är just vad man skall vänta sig i den ställningen på de flesta håll i Sverige. Det ljudet finns däremot inte i göteborgskan, trots att det är normalt i de omgivande dialekterna.

Eftersom tjockt l är mindre vanligt i svenska stadsmål över huvud taget, också när dialekterna i grannskapet uppvisar det, har man tänkt sig att det starka inslaget av utlänningar i städerna haft någonting med saken att göra. I äldre tider var inbyggare med utländsk härkomst närmast i majoritet i många svenska städer, vilket kan ha gjort att tjockt l haft svårare att göra sig gällande där. När utlänningarna lärt sig svenska, har de helt enkelt inte tränat in detta uttalsdrag, och det har ju heller ingen stor betydelse i kommunikationen. Efterhand har ”tunt l” blivit allenarådande i städerna, kanske för att de infödda svenskarna tog efter utlänningarna, som ofta hade högre social status. När det ändå hetat bannjol (med tunt l) i Göteborg, härrör väl detta uttal från inflyttade dialekttalande, vilkas bannjol efterhand blivit bannjol.

*

Ingen skugga över Ingmar Bergman, men den färöiske författaren William Heinesen (1900–1991) gav faktiskt redan två år före Bergman ut en bok med titeln ”Laterna magica” och undertiteln ”Nye erindringsnoveller” (Heinesen skrev på danska). Det är alltså även det ett slags självbiografisk bok. Den novell som givit titeln åt hela boken, dvs. ”Laterna magica”, har underrubriken ”Forsøg på et signalement af lykken”. Där kan man bl.a. läsa:

”Vi skal i aften hen og besøge madam Abrahamsen og se hendes Laterna magica!” fik man at vide allerede om formiddagen, og så var dette gyldne glædens korn sået i dit sind. Du vidste ikke rigtig hvad det drejede sig om, men det lille sangbare dobbeltord var nok til at gøre os (min to år yngre broder og mig) næsten forrykte af forventning.

Det är samma entusiasm som vi mött hos gamla göteborgare som berättat om sin barndoms lantanamajka. Men det blir märkligare än så. Hur tror ni de båda småknattarna i Tórshavn fördrev tiden fram till kvällens begivenhet? Jo:

Det var en blæsende og kølig dag med tilløb til frost, ret så bleg og gusten en novemberdag, og dog – hvilken dag! Vi løb omkring i gader og stræder med vores tøndebånd eller det var nu for resten jernringe, som vi slog til med en træstik og styrede, og så var man vel nok oppe at køre på lykkens hjul!

De små färöiska pojkarna bannjolade alltså till på köpet, lyckliga utan att bekymra sig om tunt eller tjockt l i bannjola; de talar mer rakt på sak om tunnband och järnringar. Även Heinesens avslutning ger något att tänka på. De stora förväntningarna på lantanamajka-föreställningen rullade så att säga ut i intet, under outredda omständigheter.

På denne baggrund er der kun af ringe betydning at det alligevel aldrig skulle blive til noget med den Laterna magica. Madam Abrahamsen kunne ikke få lyset til at fungere ordentligt, og en klejnsmed som der sendtes bud efter var ikke hjemme. Så blev forestillingen udsat til en anden gang, men af nu glemte årsager aldrig ført ud i virkeligheden.

Men den forventningens stormfulde lykke, der gik forud och var oplevet, sidder som en sødme dybt nede i erindringens blå slugter og varer sagtens livet ud.

Så är det också med våra språkliga minnen. Informella talspråksuttryck från ens unga år som är självklara under en tid skjuts åt sidan i en mer formell språklig vuxenvardag (som oftare präglas av skriftspråkets regler), de kan tidvis förträngas men sticker åter upp huvudet när man minst anar det. Sin lantanamajka och sitt bannjol bär man med sig genom livet.
Copyright © 2014 Svenska Akademien