Högtidssammankomst 20 december 2007

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.
 
Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Malmqvist, Akademiens kansler fru Frostenson, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Ralph, herr Allén, fru Trotzig, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Englund, herr Linde, herr Wästberg, fru Vallquist, fru Lugn och herr Espmark.
 
Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat dryftade frågan, huruvida allt som kan sägas på ett språk låter sig säga på vilket som helst annat språk, och konstaterade att han på grundval av sina erfarenheter som översättare måste ge ett nekande svar. Detta främst därför att språkets värld och verklighetens värld inte alltid är samstämmiga och därför att vissa språk genom sin struktur är bättre ägnade än andra att uttrycka vissa föreställningar.
Läs direktörstalet »
 
Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad Carl Jonas Love Almqvist. Inskriften lyder amabile fractum / älskansvärt brottstycke. Minnesteckningen var författad av fru Trotzig, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »
 
Därpå gick ordet till herr Svenbro, som läste egna dikter. Läs dikterna »
 
Efter detta gick ordet till herr Ralph, som läste ett avsnitt ur sin kommande Språkhistoria. Läs texten »
 
Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:
 
Då och då instiftar Svenska Akademien nya priser. Med tanke på den förteckning över årets belöningar som ständige sekreteraren med särskild andningsteknik läser upp på högtidsdagen, tycker man kanske att det kunde räcka med dem som redan finns. Listan är längre än sjörapporten med alla vindstyrkorna och omfattar ett 60-tal priser och stipendier. Men ibland kommer donationer med särskilda önskemål, och ibland upptäcker Akademien en lucka i batteriet av uppmuntringsmedel. Så har vi i år skapat ett pris som enligt ändamålsformuleringen skall utdelas ”för framstående essäkonst, oberoende av ämnesval och format”.
 
Av de litterära genrerna är essän svårast att hålla reda på. Den har ingen egen plats i butiken. Åke Lundqvist undersökte för många år sedan hur en betydande svensk essäförfattares böcker klassificerades på ett genomsnittligt folkbibliotek och fann att de stod under inte mindre än fjorton olika signa, spridda över bibliotekets avdelningar från skönlitteratur till samhälls- och rättsvetenskap, ekonomi och näringsväsen, geografi, litteraturvetenskap och historia. (Författaren var Sven Lindqvist.) Essän är hemlös, ses med misstänksamhet av bokbranschen, förblir ofta orecenserad eller bedöms i förvirring, som om den borde ha varit något annat.
 
En egendomlighet med essän är att den inbegriper ett kvalitetskriterium redan i sin definition. Så är det inte med andra genrer. En roman kan vara usel, och den är likafullt en roman. En dikt kan vara oläsbar och just därigenom hävda sig som dikt, enligt någras estetik. I en viss västsvensk vitsgenre kan dålighet rent av vara en kvalitet, som när man säger att den senaste livsmedelsskandalen beror på ICA-handlarnas undermåliga historiekunskaper: de måste lära sig att skilja mellan Fersen d.ä. och Fersen d.y. En dålig essä däremot är ingen essä alls. Skall den kallas så, måste man förnimma en intelligent människas röst i den, någon som aldrig tvingar sig att veta. Genrens skapare Montaigne menade att förutsättningen, bokstavligt och bildligt, är den lilla kammaren bakom butiken, där man helt och hållet får vara sig själv, det Virginia Woolf översatte till ”a room of one’s own”. Med det nya priset vill Akademien påminna om detta slags skrivande, som är nödvändigt för litteraturens hälsa.
 
Jag får ibland frågan hur mycket samröre Svenska Akademien har med andra motsvarande institutioner ute i världen. Det finns ju inte minst i Europa ett ansenligt antal akademier, varav några är äldre än vår egen. Sanningen är att det aldrig har förekommit särskilt mycket samröre mellan dem. De är som skilda planeter, visserligen kretsande kring en och samma idé men var och en med sin atmosfär och sitt eget slag av intelligent liv, som för invånarna på en annan planet kan te sig som små gröna män med tentakler och ögon i pannan. Den kanske mest berömda, Franska akademien, Gustaf III:s förebild när han skapade den svenska, tog under det gångna året ett ovanligt initiativ när man tillsammans med sina kolleger i det så kallade Institut de France inbjöd företrädare för alla mera betydande akademier i Europa till en stor konferens i Paris. Ett djärvt företag, som fransmännen genomförde med exemplarisk finess. Någon enad front uppstod väl inte bland de bortåt hundra delegaterna under de långa sessionerna i det ståtliga palatset vid Seine, men ett tema som engagerade många var frågan om forskningens och bildningens frihet från politisk styrning. Få av Svenska Akademiens motsvarigheter ute i Europa har haft samma tur som vi, att uppnå fullständig oavhängighet av staten. Å andra sidan finns det på flera håll en stolthet över att vara rådgivare åt regeringar, och jag fick finna mig i att betraktas som något av en anarkist när jag bland europeiska kolleger gav röst åt den anda som råder vid detta bord.
 
Som svensk kunde man notera att de tillåtna gränsvärdena för högstämd humanistisk retorik är betydligt högre nere på kontinenten än här hemma. Polerna i akademiernas värld är extrema. Där finns en spännvidd mellan det ovärderliga kunnandet och det tillstånd Gustaf Philip Creutz beskrev med orden ”ett gemensamt högmod fordrar ett inbördes bedrägeri”. Samtidigt riktas allt större förväntningar mot dessa åldriga institutioner. De har idag åtminstone en gemensam uppgift av stor betydelse, nämligen att försvara språkens mångfald. Många människor, även så kallade tänkande, tycks ha fått för sig att de mindre språken är förutbestämda att gå under i något slags darwinistisk kamp mot de stora, till dess att det bara återstår ett enda världsspråk. Det är en egendomlig tanke, om man synar den närmare. Var det verkligen så att den naturliga evolutionen ledde fram till att alla fåglar blev bofinkar? Inte riktigt. Ändå kan man till exempel notera att vårt lands officiella representanter i EU-sammanhang gör sitt bästa för att i språkligt avseende spela bofink.
 
För en akademi som har hela världens litteratur till studiefält i Nobelarbetet är det självklart att det verkliga världsspråket heter översättning. När Svenska Akademien inom kort lägger ut en spansk version av sin hemsida, parallellt med de redan existerande svenska och engelska versionerna, är det en markering av respekten för ett språk med lika många modersmålstalande som engelskan och med en lika lång litterär tradition. Herrar Alléns och Espmarks bok om det litterära Nobelpriset kommer snart att föreligga på svenska, engelska, tyska, franska, spanska, ryska och kinesiska. Och i det akademiforskarprogram som Svenska Akademien administrerar tillsammans med Kungl. Vitterhetsakademien, med finansiellt stöd från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, står språken i centrum.
 
Rätten att tala sitt eget språk hör samman med ett av vår tids grundläggande politiska problem, yttrandefriheten. En forskare som tvingas formulera sig på ett tungomål som han eller hon inte fullt ut behärskar är inte fri. Det är en begränsning lika allvarlig som censur och ideologiskt tvång. Det finns alltså ett organiskt samband mellan det försvar av svenskan som våra stadgar ålägger oss och Akademiens engagemang för litteraturens och forskningens frihet. Från och med i år deltar Akademien med observatörsstatus i den kommitté för mänskliga rättigheter som har bildats av Kungl. Vetenskapsakademien och Kungl. Vitterhetsakademien under anslutning till ett världsomspännande nätverk av akademier och vetenskapliga sällskap. Där samlar man information om inskränkningar av den intellektuella friheten i olika länder och agerar med protestskrivelser i fall där forskare trakasseras eller hindras att publicera sina resultat. Det var i samma anda Svenska Akademiens ledamöter som enskilda undertecknade PEN:s öppna brev till Folkrepubliken Kinas president Hu Jintao med krav på förbättringar vad gäller yttrande- och tryckfrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet i Kina.
 
De lexikaliska hjälpmedel Akademien tillhandahåller för användare av svenska språket fick ett avancerat tillskott i år med SAOL Plus, som presenterades på Bok & Bibliotek i september. SAOL Plus är en cd-romskiva som har framställts av redaktionen för Akademiens nutidslexikografiska projekt i Göteborg i samarbete med IT-företaget Oribi. Den bygger på Svenska Akademiens ordlista, men tack vare övergången från tryckt till digital form kan den användas för att utföra hittills okända konststycken. Den ger upplysning om nytillkomna och strukna ord i ordlistans senaste upplaga. (Vi betraktar ju aldrig ord som döda, de är på sin höjd tjänstlediga.) SAOL Plus gör det också möjligt att identifiera de former av varje ord som faktiskt används, och den är sist men inte minst ett förnämligt hjälpmedel för dyslektiker. Det har ibland sagts, att i Svenska Akademiens ordlista kan man slå upp hur ett ord stavas om man vet hur det stavas. (Annars hittar man det nämligen inte i bokstavsordningen.) Med SAOL Plus kommer man rätt även om man kastar om bokstäverna, ja, även om ens ortografi är heltokig. Skriver man till exempel ”chånalist” i sökrutan, leds man ändå av programmet till ordet ”journalist” som det skall se ut. Möjligen kan delar av den generation som gått ut skolan under de senaste decennierna ha anledning att skaffa sig detta nya verktyg även om de inte är dyslektiker i medicinsk bemärkelse.
 
På bokmässan arrangerade Akademien ett seminarium om Oscar Levertin, årets författare i klassikerserien. I och med herr Lindes urval och förord får Levertin anses vara återkallad ur sin långa tjänstledighet. I Akademiens med rätta beundrade monter på mässan hade redaktionen för Svenska Akademiens ordbok installerat sig och demonstrerade sitt arbete för talrika intresserade. Det nyutkomna häftet av SAOB sträcker sig till och med ordet ”trivsel”. Det vore kanske frestande att dröja där, men redaktörerna knogar redan vidare från t mot lycksalighetens ö, som planenligt skall nås om tio år.
 
Samarbetet mellan Akademien och Svenska litteratursällskapet i Finland tog även 2007 formen av ett gemensamt seminarium i Helsingfors med bistånd av Sveriges ambassad. Rubriken var ”Hur glömd är Creutz?”, med anspelning på en rad i Tegnérs ”Sång den 5 april 1836”. Svaret är nog tyvärr att den en gång så beundrade upphovsmannen till ”Atis och Camilla” är så glömd att många inte längre kan förstå varför man någonsin kom ihåg honom. I den senaste större antologin av svensk poesi har Creutz uteslutits med motiveringen att han skulle vara en poetisk dilettant. Inte desto mindre ägnade en skara finländska och svenska humanister en hel dag åt att lyfta fram nya aspekter på hans verksamhet som diktare och diplomat, så det måtte vara en alldeles ovanlig dilettantism. Eller också har det funnits en tid då kritikerna inte kunde förbjuda en poet att även vara världsman.
 
Till arrangemanget hörde studiebesök på de gårdar i östra Nyland som är förbundna med ätten Creutz’ historia. Detta var dock bara uvertyren till årets stora manifestation av svensk kulturtradition i Finland, nämligen återinvigningen av Gustaf Mauritz Armfelts Åminne. De nuvarande ägarna har under flera år utan att sky några ekonomiska eller stilhistoriska ansträngningar restaurerat mangårdsbyggnaden till exakt det utseende den hade, invändigt och utvändigt, då Armfelt bodde där under sina sista år i början av 1810-talet. Genom att återställa Åminne till historiskt skick har Björn och Saara Wahlroos skapat en kultplats för alla älskare av gustaviansk kultur. Gustaf Mauritz Armfelt är utan tvivel en av de färgstarkaste personer som har suttit i Svenska Akademien. Han är en av de ytterst få som har uteslutits ur denna församling och den ende som lyckats med bedriften att bli utesluten två gånger. Likväl var han en gestalt av episkt format, Akademiens största militära begåvning genom tiderna och kanske den ledamot som behagat damerna mest. Det är i år 250 år sedan han föddes.
 
En annan berömdhet av samma årsklass – pojkar födda 1757 – var i september föremål för en Akademikväll i Börssalen, nämligen Bengt Lidner. I anslutning till ett symposium anordnat av de litteraturvetenskapliga institutionerna i Stockholm och Uppsala framfördes i Börssalen tonsättningar av några av Lidners mest kända skapelser, poemet ”Grevinnan Spastaras död” och librettot ”Medea”, där särskilt uruppförandet av Martin Tegens fragmentariska konsertopera ”Medeas brott” väckte häpen förtjusning. Lidner var utan tvivel ett av den gustavianska epokens största snillen, fast det inte alltid stod lika väl till med hans smak. Han ansåg sig självskriven för en stol i Akademien men blev aldrig invald. Mot slutet av sitt oordentliga geniliv vände han sig, jagad av fordringsägare, till Gustaf III med en rimmad supplik, där han bad att få bli spögubbe hos Svenska Akademien, dvs. den som med stötar av sin stav skulle hålla åhörarna vakna under Akademiens offentliga sammankomster. Fast han lovar att kungen själv, som arbetar så hårt, skall få slumra ostörd om han råkar sövas av snillena. Någon spögubbe fick Akademien emellertid aldrig, och vi får därför hålla menighet och majestäter vakna med mera subtila medel.
 
Talrika belöningar har även i år utgått till mottagare verksamma inom Akademiens intresseområden.
 
  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år tilldelats Paul Enoksson.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Claes Andersson.
  • Det förra året inrättade Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, med inriktningen att priset gäller svenska språket i hela dess vidd, i nutid och dåtid, har tilldelats Sigurd Fries.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Harry Järv.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Carl-Henning Wijkmark.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Jonas Hassen Khemiri och Pauline Wolff med 50 000 kronor var.
  • Lydia och Herman Eriksson stipendium, som skall delas ut till en ung lovande lyriker eller författare, har med 100 000 kronor tillerkänts Beate Grimsrud.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Henrik Meinander.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Christine Falkenland.
  • Stipendium till Harry Martinsons minne, som i år avser förtjänstfull litterär verksamhet, har med 60 000 kronor tilldelats John Ajvide Lindqvist.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Rikke Petersson och Maria Söderberg med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 50 000 kronor tilldelats Mara Lee, Marie Lundquist, Bengt Ohlsson, Carl-Magnus von Seth, Susanna Slöör och Jan-Öjvind Swahn.
  • Därutöver har extra pris tilldelats Robin Fulton med 100 000 kronor, Anders Paulrud, Per I. Gedin, Per Rydén och Nathan Shachar med 75 000 kronor vardera och Erika Suasverde med 50 000 kronor.


Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  • Nina Burton Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor,
  • Lars Jakobson Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor,
  • Marie Silkeberg Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Stina Ekblad Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Anna Andersson, Mattias Andersson, Irene Lindh och Moment:teater Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.
 
Under våren utdelades följande belöningar:
 
  • Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Jon Fosse med 300 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 28 mars,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Lars Furuland och Elisabeth Rynell samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Arvid Torgeir Lie och Jan Jakob Tønseth,
  • Margit Påhlsons pris på 170 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Mats Thelander,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 70 000 kronor till Hans Waldenström,
  • Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 40 000 kronor vardera till Petra Bodén och Erik Magnusson,
  • Axel Hirschs pris med 110 000 kronor var till Ulf Olsson och Johan Wrede,
  • Schückska priset på 80 000 kronor till Anders Olsson,
  • Zibetska priset på 60 000 kronor till Kristoffer Leandoer,
  • det nyinrättade Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 60 000 kronor till Göran Bergengren,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 40 000 kronor till Hans Åstrand,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Ingmar Stenroth,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Margareta Zetterström,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Marina Torres de Uriz,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Silvia Airik-Priuhka och Eva Sjöstrand,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Jan Ling och MarieLouise Samuelsson,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 40 000 kronor till Anna Gustafsson Chen efter förslag av en referensgrupp med fru Vallquist som ordförande,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Lotta Bergman, Anders Blomdahl och Cecilia Höjdén-Åhlmans med 50 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Anna Lindström på 45 000 kronor och till Yvonne Lindqvist på 55 000 kronor efter förslag av en referensgrupp med herr Ralph som ordförande,
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor jämte en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Malte Persson,
  • samt, slutligen, det för året nyinrättade Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor, som tilldelades Johan Asplund.
 
Det händer ibland att vänliga människor skänker Akademien saker som är förknippade med tidigare ledamöter. Så fick vi nyligen av herr Sven Jisander motta Carl David af Wirséns plånbok, i vilken han enligt legenden alltid bar en ovikt hundralapp som en besvärjelse mot sämre tider. Fru Bettina Kjellin Stolzenberg lämnade oss trenne brev från Selma Lagerlöf till Karl Otto Bonnier. Liksom vanliga människor kan vara mera rädda för sin tandhygienist än för rånare och mördare kan författare, till och med i Nobelprisklass, vara rädda för sin förläggare. 1902 har Selma Lagerlöf just blivit färdig med ”Jerusalem” och hoppas att herr Bonnier skall bli nöjd med avslutningen. Nervöst ber hon om ursäkt för att boken blev ett helt ark längre än överenskommet. Det var ju så mycket som måste förklaras på slutet! 1915 skriver hon om sin nya samling berättelser, den som kom att heta ”Troll och människor”, och ger en mängd namnförslag, som Karl Otto Bonnier skall välja bland, till exempel ”Fladdrande vingslag”. Hon tillägger under en asterisk: ”Detta betyder ju rakt ingenting, men det är vackert.” 1922 bebådar hon ”Mårbacka”, som inte skall bli någon sammanhängande skildring utan bara småhistorier, och säger, liksom för att förläggaren inte skall tappa modet: ”Det borde kunna bli en rolig och folklig bok.”
 
Dessa ödmjuka ord från en tidigare ledamot på stol nr 7 får stå för Akademiens förhoppning om allmänhetens gunst, förutan vilken våra ansträngningar vore förgäves.

Högtidssammankomst i Börssalen den 20 december 2007.

» Klicka för större bild

Foto: Helena Paulin-Strömberg

Copyright © 2014 Svenska Akademien