Selma Lagerlöf och friheten

… om drottningar och horor och dårar och kejsare…
 

Jag förundras ibland över att en bok är så tyst där den ligger och väntar på att någon ska plocka upp den och öppna den. Stum, oskyldig, liksom död. Som att sidorna verkligen skulle vara blanka om man öppnade dem. Som om det inte fanns en främmande, myllrande värld av rop och röster och sånger att falla ner i, förlora sig i, besegras av.

Den oöppnade boken avslöjar ingenting, den dånar inte som den borde, den skälver inte som den gör på insidan, den liknar mer en liten kista. Det är lite som att betrakta Selma Lagerlöf på sedeln, instängd som en annan konung eller ett utdött djur bakom glas på ett naturhistoriskt museum: snärjd, tämjd, oskadliggjord, monumental.

Att försöka få syn på en författare, inom eller utanför hennes verk, är en hopplös uppgift. Även när de ännu inte har förvandlats till monument och drottningar av svensk litteratur. Det är lite som den berömda venuseffekten inom konsten (Diego Velázquez ”Venus i spegeln”). Du står och betraktar en tavla som föreställer en kvinna som tittar in i en spegel. Du föreställer dig – eller du utgår från, förutsätter kanske till och med – att det är sitt eget ansikte hon betraktar. Ända tills du upptäcker att det är dig hon ser på och har gjort hela tiden. En plötslig främmande människoblick som stirrar på dig inifrån spegeln, i ett sorts konstigt bakhåll. Denna främling tycks se rakt in i din själ och du är inte längre säker på vem det är som betraktar vem.

Varje roman avslöjar en hemlighet och sopar samtidigt igen spåren efter denna hemlighet. Att leta utanför romanen efter dess hemligheter är som att som en annan liten Nils Holgerson springa runt sin spegel och försöka finna någonting på baksidan av den, bara för att upptäcka att där finns ingenting annat än en mörk, stum oval.

Kanske befinner sig den verkliga bilden av Selma Lagerlöf på tjugokronorssedelns baksida. En liten pojke utan svindel och betänkligheter som flyger fram över Sverigekartan på en stor, vit fågel. Ett evighetsperspektiv och en himlastormsblick som kan se rakt ner i fattigas och rikas själar, som försöker beskriva människan utan att samtidigt förstöra henne.

När jag tänker på Selma Lagerlöf så tänker jag på hennes frihetsanspråk och frihetsarv som löper som en gyllene tråd genom litteraturhistorien – från hennes vindlande värmländska värld och ner till vår mörka ödestid. Jag tänker på det sug neråt som hennes romaner har, en mörk oemotståndlig virvel som drar dig inåt och neråt och längre och längre in i gåtan människan, jag tänker på rösträttsstriden, ”den väldigaste revolution som någonsin har skakat världen” som hon själv kallade den.

Det är förunderligt att tänka på i dag, att Selma Lagerlöf skrev så många av sina verk, de allra flesta, och samtidigt inte hade rätt att rösta i allmänna val, att hon, världsförfattaren, som belönades med Nobelpriset i litteratur och valdes in i Svenska Akademien, juridiskt sett betraktades som ett omyndigt barn eller ett husdjur.

Men kanske innebär platsen utanför samhällsfördraget – åtminstone som ett inre existentiellt läge, ett skrivläge – också en frihet, att skriva rakt ut ur tystnaden, som främling och dissident i kulturen: att stå utanför överenskommelserna, röra sig fritt vid sidan om världskartorna, i riken som ännu inte finns, att som en baklängesflod envetet rinna uppför bergen, mot gravitationens riktning, för att försöka få fatt i det som ingen har sett förut. Kanske är det bara då det går att nå riken som Gösta Berlings eller Portugalliens. Och en lag är ju ingenting annat än ett politiskt instrument, en tillfällig och nyckfull viljeyttring, oavsett om denna lag är en rösträttslag eller en utlänningslag.

Man skulle kunna säga att skriva är att kasta sig mot en spegels yta och låta kroppen krossas mot glaset och försvinna in i spegelns silver, men utan att det blir några synliga skador efteråt. Jag skulle säga att det är en frihet som inte liknar någon annan frihet.

Kejsardömet Portugallien ligger nära jordens utkant, i kärlekens yttersta Antarktis. Få karaktärer i världslitteraturen har fäst sig i sina läsare som den lille fredlige kejsaren, han som kan se och höra sådant som klokt folk aldrig får någon aning om, som har fått en särskild skärm av Gud för sina ögon så att han inte ska se det han inte klarar att se. Den som har mött denne grandiose undersåte kommer aldrig att glömma honom.

När jag går längs Stockholms gator och ser migranterna från Östeuropa med sina utsträckta händer och leenden finns han och hans dotter där i skuggorna. För vad berättar man för historia när man kommer hem från en sådan resa som deras? När jag skrev min senaste roman ”Beckomberga” fanns han där med sin lilla mantel och spira och trasiga stjärnor. Han fanns i min barndom, bland människorna som drog omkring i sjukhuskorridorerna och kallade sig för majestäter och kungligheter, som om de inte befann sig på botten av världen utan for fram i stora gulddroskor genom livet. Han finns bland alkoholisternas tragiska högfärd.

Vem som helst får inte kalla sig kejsare, det står inte i lagen, det bara är så. Den fattige, den som är ingen, får inte klä sig som en kunglighet och uppvakta generaler, biskopar, landshövdingar, baroner och hovfröknar på födelsedagen eller sitta hursomhelst i kyrkobänkarna. Det behöver inte stå i lagen eftersom människorna kommer att böja sig ändå. Inte ens den som har fått ett mirakelbarn direkt från solen, nästan en egen liten Jesus-unge och drabbats av en kärlek som är så stor att den får himlen att störta mot jorden.

Att vägra böja sig för överheten, för sin klasstillhörighet och undermänniskoidéerna, är en synd som brukar kallas för sjukdom, men diagnosen skulle lika gärna kunna kallas motstånd eller uppror eller revolution. Låtsaskejsaren är en parodi på makten, en drift med överhögheten, ett uppror mot orättfärdiga lagar och konventioner, ett motstånd mot en fattigdom som fräter sönder själen. Att bära kejsarklenoder och som en stollig Ikaros flyga högt över det samhälle som i grunden är rått och helt nådlöst – som är ingenting annat än ett stort tomt isande kallt svalg, som är mörkt och hemskt att se ner i, en värld där man är helt utlämnad åt de som äger jorden och kapitalet – det är också en revolutionär handling.

Man skulle också kunna säga som Julia Kristeva att sinnessjukdomen är en fri rymd för antisociala, apolitiska, individuella uttryck ”att vansinnet suger upp även de mest omåttliga och monstruösa politiska händelser.” Det vill säga: sjukdomen härbärgerar det outhärdliga i mänskligheten: fattigdomen, atombomben, gaskamrarna. Sjukdomen kommer till uttryck i den enskilda människan som en privat demon. Den dyker upp i vidöppna och sköra varelser som en far som inte kan läsa sina egna brev utan att be någon om hjälp som står över honom, en far som befinner sig precis snäppet ovanför fattighjonet, en far som vad han än gör alltid kommer att vara underst. Den dunmjuka psykosen skyddar inte bara honom utan hela världen från att se den orättvisan. Sjukdomen blir ett adekvat svar på en orimlig situation, på samma sätt som genialitet kan vara ett sätt att hantera mycket svåra omständigheter.

Man skulle också kunna tillägga att en förutsättning för att kunna skriva är förmågan att höra röster, vilket också är en definition av psykosen.

Det är på våren 1914 och ”krigsgalenskapen breder ut sig som en smitta”, som hon skriver, Selma Lagerlöf. Hon har precis börjat skriva denna Kung Lear-historia som kommer att kallas för ”Kejsarn av Portugallien” och hon har just och mycket motvilligt blivit invald i Svenska Akademien. Hon är rädd för att hon inte skall kunna skriva mer, och allt hon vill är att skriva någonting som verkligen betyder någonting innan hon försvinner in i högtidligheterna. Hon skriver till Sophie Elkan: ”Detta är som en slags pensionering. Nu duger jag ingenting till mer. Det är så eget att detta skulle komma just nu, då jag känner mig ung på nytt och arbetsför som jag inte har gjort på många år. Jag vill ju inte sluta skriva. Men i mina öron ljuda pappas ord: När någon är så artig etc.”

Under tiden jag skrev ”Beckomberga” undrade jag ofta hur en far och en dotter skulle kunna få plats i en enda berättelse. Nu tänker jag att det kanske inte är möjligt, att den enas frihet är den andres ensamhet, att en av dem måste böja sig såsom Klara Fina Gulleborg till sist underkastar sig sin far som sitter i dödens mörka land på sjöbotten med kejsarklenoderna och väntar på att hon ska komma till honom.

För man skulle också kunna tänka på Jan i Skrolycka som en pappa som vägrar att släppa taget om sitt barn, som med sitt förnuft och liv som pant vägrar att ge henne fri, som gör vad som helst för att inte ta in att en dotter kommer att växa om sina föräldrar och försvinna och ge sig in i sexualiteten och kärleken och det fall som väntar där på en fattig flicka vid den här tiden. På 1860-talet betydde att råka i olycka eller att vara hora inte nödvändigtvis att du sålde din kropp till främlingar, det räckte med att vara en ensam ogift mamma.

Det finns en bild i den här romanen av Klara Fina Gulleborg när hon har vandrat upp ensam i skogen ovanför Svartsjön där skogsbränderna rasar hela somrarna, och fadern råkar se henne där hon står med armarna utslagna, som om hon sträcker sig efter världen utanför, i en svindellängtan bort och ut. Det är i det ögonblicket som Jan i Skrolycka får sin skärm av Gud för sina ögon. Klara Finas frihet är hans ensamhet, en av dem måste gå under: ”Hon blickade ut efter mil efter mil av land (…) utan gräns och slut (…) Det var som om hon ville ta allt detta i sin famn, allt detta stora, mäktiga, rika som hon varit avstängd från ända till denna dag”.

För det finns väl inte någon som orkar vara någon annans ljus, som vill vara själva solen, som ett gammalt solblekt brännvin?

Var får vi egentligen vår frihet ifrån? När vi pratar om Selma Lagerlöf och hennes ursprung och ursprungsberättelser så är det nästan alltid fadern som är där, som en svart skimrande dödssol framför allting. Selma Lagerlöf själv skriver efter moderns död: ”Och jag förstår att det hos mig – som gör att jag fått så pass mycket framgång i mitt yrke: det sunda förnuftet, uthålligheten, arbetsamheten – det har jag fått från min mor.” Kanske befinner sig det Selma Lagerlöf skriver någonstans mellan faderns förfall och moderns ordning.

En ordningens kvinna är ju också modern i Skrolycka, Kattrinna, som hela livet kommer att försörja denne märkvärdige sorgsne backstugeman, och som till slut kommer att lämna honom för att följa Klara Fina, mot sin egen instinkt och övertygelse. Hennes lågintensiva kärlek löper som en oansenlig, men stadig gärdesgård genom ”Kejsarn av Portugallien”, hennes trofasta och tysta tillgivenhet intill faderns ruiner till passion, den sortens passion som är dömd att förr eller senare förlora kontakten med det älskade objektet.

Jag skulle vilja tacka Selma Lagerlöf för friheten, för det väldiga frihetsarv som kommer med henne.

Jag skulle vilja tacka Selma Lagerlöf för försöket att gripa efter hela människan, för lektionerna i empati och för den stora striden om kvinnornas framtid.

Jag skulle vilja tacka Selma Lagerlöf för dårarna, för måttlösheten, för omåttligheten och omättligheten, för de ensamma människoropen som går över det värmländska evighetslandskapet. Jag skulle vilja tacka Selma Lagerlöf för kärleken och dess förfall.

Kärleken är det verkliga vansinnet. Den förvandlar oss till majestäter och dårar, kejsare och tiggare, en sorts underdåniga jämlikar i en ojämlik värld.

Tack Selma Lagerlöf för högfärden och elden, för tapperheten att älska bortom allt förnuft, bortom den ena eller den tredje jordiska lagen.

Tack för envetenheten, för tålamodet, för uthålligheten.

Att läsa Bibeln från början till slut kanske inte kan få en pappa som har fallit att resa sig igen, men någonting får man ju veta under tiden om världen och människorna som bebor den och dessa människors längtan efter högre makter att böja sig för.

Tack Selma Lagerlöf för att långt före den svenska flyktingpolitiken få poeten Nelly Sachs och hennes skeppsbrutna dikter ut ur Nazityskland i en av de sista flygmaskinerna som lyckas lämna i Berlin under våren 1940.

För några år sedan besökte jag Nelly Sachs lilla exillägenhet som nu finns återuppbyggd i sin helhet på Kungliga biblioteket i Stockholm, 40 meter under jord. I bokhyllan vid hennes säng står den tyska utgåvan av ”Gösta Berlings saga”, den som en gång fick henne att börja skriva brev till Selma Lagerlöf. Det var innan Nelly Sachs skrev sina egna böcker, före krigen, före koncentrationslägren. Ovanför Nelly Sachs lilla säng i underjorden svävar – som jag minns det – en liten solblekt Nils Holgersonpojke av trä i en tunn sytråd.

Eftersom alla berättelser slutar med döden finns det inga lyckliga slut, men eftersom litteraturen existerar, och eftersom ordet kärlek existerar, som Marguerite Duras skriver, och eftersom sagorna och drömmarna och utopierna och vanföreställningarna och förmågan att tänka sig det omöjliga existerar, så kan det få finnas en högfärdig pojke som flyger på en förtrollad fågel genom underjorden och ut i världshimlarna, på samma sätt som Nelly Sachs dikter fortfarande färdas över världen som sår och gravskrifter som vittnar om det omänskligaste i människan, om främlingshatets yttersta meridian.

Tack för ett litteraturpris i Selma Lagerlöfs namn och anda, för det väldigt uppfordrande & underbara i ett frihetsarv som hennes.

Sara Stridsberg