Svenska Akademiens nordiska pris

12 mar 2007

Svenska Akademien har beslutat tilldela Jon Fosse sitt nordiska pris för år 2007.

Priset instiftades i samband med Svenska Akademiens 200-årsjubileum 1986 och utgår ur Karin och Karl Ragnar Gierows donationsfond. Det utdelas till mottagare i något av de nordiska länderna, som har gjort betydelsefulla insatser inom något av Akademiens verksamhets- eller intresseområden. De senaste årens mottagare av priset har varit 2002 Torben Brostrøm, 2003 Lars Norén, 2004 Guðbergur Bergsson, 2005 Göran Sonnevi och 2006 Pia Tafdrup. Prisbeloppet är 300 000 kronor.

Priset kommer att överlämnas vid en ceremoni i Börssalen den 28 mars.

Jon Fosse är poet och dramatiker, född 1959 och bosatt i Bergen. Efter litteraturvetenskapliga studier och debuten 1983 har han givit ut såväl diktsamlingar och romaner som barnböcker och litteraturvetenskapliga essäer. Under de senaste femton åren har Jon Fosse framförallt framträtt som dramatiker och han är idag den mest spelade norske dramatikern vid sidan av Ibsen. Jon Fosse har erhållit en mängd priser och belöningar för sitt författarskap t. ex. Ibsen-priset 1996, Doblougska priset 1999, Nordiska Dramatikerpriset 2000 och Nationalteaterpriset 2002.

Romaner, noveller, diktsamlingar och essäer (urval)
Raudt, svart. Roman, 1983
Stengd gitar. Roman, 1985
Engel med vatn i augene. Dikter, 1986
Flaskesamlaren. Roman, 1991
Bly och vatn. Roman, 1992
Hund och engel. Dikter, 1992
Prosa frå ein oppvekst. Kortprosa, 1994
Melancholia I – II. Roman, 1995–1996
Nye dikt 1991-1994. Dikter, 1997
Gnostiske essay. Essäer, 1999
Morgon og kveld. Roman, 2000
Auge i vind. Dikter, 2003
Det er Ales. Roman, 2004

Dramatik (urval)
Og aldri skal vi skiljast. 1994
Namnet. 1995
Barnet. 1997
Mor og barn. 1997
Sonen. 1997
Natta syng sine songar. 1998
Ein sommars dag. 1998
Draum om hausten. 1999
Vinter. 2000
Ettermiddag. 2000
Vakkert. 2001
Dødsvariasjonar. 2002
Jenta i sofaen. 2003
Suzannah. 2004
Dei døde hundane. 2005
Svevn. 2006
Skuggar. 2007

Kristina Lugns tal till Jon Fosse vid utdelandet av Svenska Akademiens nordiska pris den 28 mars 2007 i Börssalen.

”Ingenting övertygar mig så om Guds närvaro som frånvaron
Av mina döda vänner.

Gud är allt som försvinner.

God konst är gudomlig; god konst är en del av det
Obestämda, som är Gud, i det bestämda.

Utan döden skulle Gud vara död.

Allt tyder på att Gud är. Ingenting tyder på att Gud finns.
Varför skulle Gud finnas? Gud som är.

Att finnas är att vara skild från Gud
På det att Gud ska kunna vara
Och därmed för att allt ska kunna vara.”

Detta är - i en mycket preliminär översättning från nynorska, av mig - en dikt av Jon Fosse. 
Poesin är såväl huvudentrén som sceningången till hela Jon Fosses redan
mycket omfattande författarskap.
Jon Fosse är en av samtidens mest spelade dramatiker.
Jag tror att en av orsakerna till detta är att han aldrig utövar våld på vår förmåga att avstå ifrån att omedelbart förstå.
Eller kanske snarare förmågan att klargöra vad det är man har förstått.
När jag var barn och satt på orgelläktaren när min morfar spelade i Tierps sockenkyrka och hörde psalmerna och lärde mig utantill  fattade jag ingenting och förstod allt.
Detta minns jag mycket starkt när jag läser Fosses dramatik.
Teaterrummet är en av de få offentliga platser där vi fortfarande högtidlighåller orden och gör oss tillgängliga för den tystnad som omger dem.

”Som Guds rörelser
I en skrift
Osynlig
Som hundens vemodiga rörelser

Som en ängels kommande och försvinnande sång.”

Vem är Gud.
Jon Fosses diktade värld är full av mörker och regn och hundar och änglar och gammal sorg och dragspelsmusik.
Miljöerna han skildrar saknar för det mesta sociala markörer.
Persongalleriet  går till sjöss, de packar och packar upp, de bor överallt, de hör hemma i alla dåligt stoppade soffgrupper, de går inte i terapi,
de blir förälskade i en busskur, de vet inte vad de ska ta sig till, de försöker rädda sina barn, de går ut på gatorna och frågar människor om de har eld när de känner sig ensamma, de flyttar, ofta för att få vara ifred, det regnar, orden blåser bort, mörkren vräker ner, vad ska man säga, vad försörjer de sig på.
De befinner sig alltid i underläge.
Barnen har ett särskilt ljus.
Ett av de starkaste förbunden i Fosses värld är det mellan syskon.
Mycket ofta skildrar han människor som vill ha något med varandra att göra och försätter varandra i situationer som har en sorts förhöjd pinsamhet, en fruktansvärt rörande genans, som är kärlek som inte vet vart den ska ta vägen, därför att den är alldeles för rädd för att störa.
Som när en mor går till sitt barn med blommor förpackade i plast och aldrig beviljas nåd och faller i sömn och förlorar sina drömmar.
Det är naturligtvis frågan om relationsdramtik.
I sådana pjäser som ”Barnet” och ”Besöket” går vi på välkända ämnesområden, familjer, svek, nya försök, farligare fallhöjd,
Och de ofödda barnens lockrop.
Men det finns också stycken där huvudpersonen inte ens medverkar utan bara ger sig till känna genom de människor han överger.
När förmågan att älska äntligen är tillgänglig är förlusten ett faktum. Det finns - i realiteten - en säkerhetsåtgärd för dem som är alltför vana vid svek och det är att inte lita på någon förrän man förlorat. Det är inte förtvivlan. Det är som att stänga av telefonen för att slippa veta att ingen har ringt.
Gör dig ett hem i hjärtat av din sorg.
Fönster heter Vindauga på nynorska.
Den som älskar ser tiden gå utanför Vindaugat.
Orden blåser alltid  bort.

”Vem är det nu som behöver hjälp
Inte hund, inte ängel
Men kanske den lille pojken
Han med det stora ansiktet
Han med de klara tankarna
Han med en sorg
Som klangen av klockor
Och vatten
Över det gamla landskapet
Han ser på huset och sjön
Och han tänker sig för innan han ler
Det är han som nu behöver hjälp
Han med de dumma orden
Som aldrig berättar
Vad han tänker och känner
Det är han som behöver hjälp nu
I varandra
Är det lugnt
Där möts vi
Som en försiktig
Böljande rörelse
Mot sorgen”

Vi får en skrämmande och lockande kontakt med det anonyma i allt och alla i Fosses författarskap
Människorna i hans pjäser har ofta inga namn.
Och det är inte konstigare  än att vågorna i havet inte har några namn, hur särpräglade de än är, är de havet.
Jon Fosse har ett fantastiskt förhållande till det banala, alltså det vanliga, det för oss alla gemensamma, såsom rädslan, såsom övergivenheten, såsom denna längtan efter att plötsligt överrumplas av glädje. Fast han skulle kalla det att ” bli lite glad”. Det kan förefalla som om hans gestalter lever på sparlåga. Jag tror att det beror på att de är upptagna av något helt annat än det vi  förväntar oss av deltagarna i en dramatisk konflikt.
Jag tror iscensättare av Fosses dramatik underlåtit att ta hänsyn till dess beroende av det poetiska.
Det finns inga skiljetecken mellan människorna.
Han avslutar sällan sina meningar med skiljetecken.
Pjäserna står sida vid sida, när man läser dem glider de in i varandra, gestalter försvinner och kommer tillbaka, pjäserna blir som en enda meningsbyggnad, tiden saknar skiljetecken där, så fort jag vänder blad återvänder jag hem till en annan årstid. All tid pågår alltid. Det finns ett underbart innerligt stycke, ”Sov du vesle barnet mitt”,  där personerna heter den första, den andra och den tredje personen, ”Sov nu lilla barnet mitt”, de befinner sig på en plats de inte känner igen och vet att de inte kan ta sig ifrån, de har aldrig varit där förr och den påminner dem om så mycket, ”det påminner inte om någonting, det påminner om mina barn,  det påminner så mycket om henne som jag älskar, alla de vi älskar är här och och alla som vi älskar är här.”
Jag kan inte komma i närheten av Fosses förhållande till Gud, jag känner dess starka dragningskraft. Jag tycker helt enkelt att det är fantastiskt att han drar allt detta med sig. Det är underbart att läsa hans pjäser. Jag känner en stor lycka när jag gör det. Det är så befriande att slippa känna igen sig.
Jon Fosse verkar helt orädd. Han söker aldrig humoristiska infallsvinklar.
Vare sig vi är medvetna om det eller ej har vi alla erfarenhet av situationer då vi tvingas ta emot en smärta som är oförenlig med oss själva; eller att distrahera och bedöva den. Det finns många mediciner och få läkemedel. Psykisk smärta är lika stark som fysisk smärta och har samma potential att skada människan. Vi har ord för detta. Strykrädd är ett. Kallhamrad är ett annat. Men medan den fysiska smärtan respekteras som ett uttryck för fara, är den psykiska smärtan antingen frånstötande eller så moderiktigt klädd att någon helt annan än Jon Fosse skriver en soppteater om hur man tar sig igenom fetman – eller vad det nu är man råkat in i – och utvecklar sin personlighet på andra sidan om den. Det är mycket svårare att vara en person än att vara en personlighet. Jon Fosse har med sitt författarskap påmint mig om det lugna mörka rum som blir tillgängligt när man inte försöker fördriva smärtan som om den vore en ond ande. Det finns ingenting som utlöser så stark smärta som förlust.

” Ingenting övertygar mig så om Guds närvaro som frånvaron
Av mina döda vänner”

För mig är detta fortfarande bara en besvärjelse.
” Jag stod där
Och kände att jag blev tommare och tommare
Att jag blev tom
Som regnet och mörkret
Som vinden och träden
Som sjön därute
Nu var jag inte längre orolig
Nu var jag stor och tom ro
Nu var jag ett mörker
Ett svart mörker
Nu var jag ingenting
Och på samma gång kände jag att
Ja att jag på ett sätt lyste
Stilla
Utan att betyda någonting
Och på samma gång kände jag att
Ja att jag på ett sätt lyste
Långt inne i mig
Från det tomma mörkret
Kände jag att det tomma mörkret lyste
Stilla
Utan att betyda någonting
Utan att säga någonting
Lyste mörkret där inifrån mig.”

Detta citat ur pjäsen ”En sommars dag” innehåller titeln på den essäsamling om Jon Fosses dramatik som Leif Zern publicerade förra året.
”Det lysande mörkret”.
Det är en vacker, tydlig och klargörande skrift.
Det finns ett kapitel där som jag särskilt uppskattar och rekommenderar alla, nämligen det som handlar om diagnosen depression och hur vi förhåller oss till konflikter.
Det anses ju så välgörande att sätta ord på sina upplevelser, att tala ut med någon.
Man måste kunna sätta ord på sina känslor.
Om det finns något jag alltid har trott att jag ska tycka är viktigt så är det just det.
Och det är att göra det farligt lätt för sig.
Jon Fosses dramatik är mycket fåordig, enormt känsloladdad, väldigt utmanande.
Och högst prisvärd.
Och just därför lämnar jag nu ordet till Svenska Akademiens direktör.