Världspoesidagen 21 mars 2018

 

Ur Madame de Castro av Selma Lagerlöf.

Fantastiskt klädd i (tyll) och siden
Mer för baletten än för baln
Stod hon der så som förr i tiden
Ej någon stått i den der saln
Stod hon der skön som ingen annan
Som svängt en munter dans i den
Men vågade ej höja pannan
Ej le sitt friska löje än.

Den gamla frun med höga later
Och munter vaggning i sin gång
Gick fram mot soffans potentater
Och höll der en harang så lång.
Hon mindes sina prestationer
Från mången gammal täflingsstrid
Och ljög på hvarje språk hvars toner
Hon hört uti sin äras tid.

Hon var en utlänsk dam som reser
Från land till land för nöjes skull
Men tröttnat vid att bland kineser
Och bushmän slösa bort sitt gull
Kom så att tänka The belle Sweden
Skall jag hedra förrän jag dör
För att bland arbetet och freden
Ingjuta litet godt humör.

Helt nyss utur sin resvagn stigen
Hon hörde att här gafs en bal
Hon var ju okänd visserligen
Men det var outhärdligt kval
Att höra dansmusiken klinga
Hon af sin dotters smärta led
Men vill sig ej på någon tvinga
Hon kände visst ej landets sed.

Hör Cypris couche för bella donna
Da capo, knix mouchas verda
Kom närmre barn, Of course, madonna
Luien sabe Sunne Sol re mi fa
Är så de höga damers vilja
Madame de Castro tackar er
Om snart i dans på bonad tilja
Hon sin förtjusta dotter ser.

 

Ur Madame de Castro – en ungdomsdikt av Selma Lagerlöf (Albert Bonniers förlag, 1984, s.29-31). Utgår från en handskrift som finns i ”Mårbackastiftelsens samlingar” som redigerats och försetts med ett efterord av Birgitta Holm, professor emerita i litteraturvetenskap.  

Madame de Castro skrevs troligen på våren 1885 när Selma Lagerlöf var elev på Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Den var tänkt att bli en tillfällesdikt som skulle läsas vid en kamratfest, men blev enligt Birgitta Holm ”själva tillfället, så som stunden i predikstolen för Gösta Berling”:

Madame de Castro visar oss själva entrén, den kvinnliga författarens entré i litteraturens balsal. En konstberidarprosa i sällskap med en äggdanspoesi drabbar societeten i Sunne. Cirkustältet blir i diktens symbolmönster det ställe där genomstingandet sker, stället där verkligheten genomborrar den trettonåriga herrgårdsflickan. Och balsalen är förklädnadens rum, rummet där diktens äventyr träder fram som ett förklädnadens äventyr.”  

Balsituationer återfinns i Mårbackaboken Ett barns memoarer (1930) och i Löwensköldska ringens avslutande del Anna Svärd (1928). Balscenen bär också på en hälsning till föregångaren Fredrika Bremer som i Hemmet (1839) låter den unga Petrea betrakta de dansande paren samtidigt som hon drömmer om att flyga genom livet i ett glädjefullt rus.