Agneta Pleijel tilldelas Svenska Akademiens nordiska pris 2018

Agneta Pleijel samtalar med Ulrika Knutson   

    ”Akta er för svaghet, den kan smitta. Passa er för empati, den bara göder narcissister.”
    Så talar i mars 2018 en amerikansk trendprofessor i psykologi. Rubrikerna slår emot mig efter mötet med Agneta Pleijel, medan hennes avskedsord fortfarande ljuder:
    – Utan medkänsla kan människan inte leva.

Detta kunde vara mottot för Agneta Pleijels författarskap, där etik och poetik är ömt förenade, svåra att skilja åt. Har alltid varit det, vare sig hon gestaltar drömmar, skildrar historiska öden eller ställer svåra frågor till samtiden: hur ska vi leva? hur bör vi handla? Litteratur är på liv och död, vi kan spegla oss, vår tid och våra val i den.
    Hon har beskrivit sin egen väg till litteraturen, när hon som sjuåring låg isolerad på epidemisjukhus. Hon fick sprutor var tredje timme, föräldrarna vinkade genom en glasruta. I månader var litteraturen den enda vägen genom glasrutan:
    – Man läser för att bryta sig ur sin isolering. Läsningen öppnar vägen till världen där utanför. Att läsa är att bli delaktig i ett samtal.
    Att skriva var inte lika lätt:
    – Mitt författarskap springer ur en tidig upplevelse att det inte går att uttrycka sig autentiskt. Som tonåring försökte jag skriva dagbok, och texten stirrade tillbaka på mig och sa: Du ljuger, du hittar på. Så här var det inte.
    Att hitta ett språk som skildrade en sann erfarenhet tog tid, menar Agneta Pleijel. Det fördröjde debuten i många år.
    Men skrivit har Agneta Pleijel gjort oavbrutet: dramatik, kritik, essäer. Hon får ett genombrott 1977 med Hej du, himlen! – en pjäs om ryska revolutionens ”valkyria”, Alexandra Kollontaj. Den föddes ut nödvändigheten att begripa vänsterns kris, en demokratisk utopis förstelning och död.
    1981 debuterar hon som poet med diktsamlingen Änglar, dvärgar. 1987 kommer Vindspejare, den första i en lång rad romaner med delvis självbiografiskt stoff.
    2012 gav hon ut kritiksamlingen Litteratur för amatörer, texter om författarskap med betydelse för Agneta Pleijels eget. Här talar en kritiker i ögonhöjd med litteraturen, en röst som deltar i samtalet om världen. Kanske kan man kalla boken ett intellektuellt självporträtt. Här skriver hon om filosofer som Hannah Arendt och Susan Sontag, om Leszek Kolakowski och hans bok Samtal med djävulen, där Satan håller presskonferens för en häpen publik:
    ”Ni tror inte längre på mig”, säger han, ”och det är mig likgiltigt. Förstår ni, mina herrar? Tro eller otro på min existens påverkar inte omfånget av mitt stränga arbete.”
    Djävulen och ondskan har vi här i Norden opererat bort för längesedan. Kanske har vi fantomsmärtor nu. Vår naiva arrogans kan straffa sig. Ett land som så ofta i offentliga sammanhang hyllar sig av goda ”svenska värderingar” borde inse att djävulen också lyssnar.
    I Litteratur för amatörer möter vi vidare en melankolisk Anna Maria Lenngren, vännerna Franz Kafka och Bruno Schulz, stora polska poeter och inte minst två svenska röster: Tomas Tranströmer och Birgitta Trotzig.
    – Det är de två författare som påverkat mig mest – i livet. De många samtalen med Birgitta Trotzig berörde livets stora kunskapsområden: religionen, poesin och erotiken. Hon lärde mig att se mytens och det mytiska språkets betydelse: insikten att det finns en transcendens, flera dimensioner av verkligheten. Detta finns ju också hos Tomas Tranströmer, men hans poesi är mer ett livselixir, ett sätt att andas.
    År 2000 gav Agneta Pleijel ut Lord Nevermore, en stor europeisk roman om nittonhundratalet, vårt blodiga sekel, ”seklet som lurade oss”. Det är en passionerad roman – om manlig vänskap, där kvinnan har svårt att få plats, en roman om vetenskapen och konsten, materien och andligheten – om de levande och de döda. Vi läsare följer mannens historia genom kvinnans blick – i ett ödsligt universum. Det gäller inte minst för könen, hur ska vi alls förstå varandras förflutna, och varandras öde – utan medkänsla?
    I flera böcker har Agneta Pleijel – på mycket olika sätt – återvänt till sin barndoms värld, där flickan, som en rävunge i en sax, försöker stå ut i klyvnaden, kriget och tystnaden mellan en mor och en far.
    – Några år gick jag i jungiansk analys, och analytikern tyckte att det var ovanligt att analysanden hade en lika stark emotionell som intellektuell läggning. Hon sa att det då ofta blir ”ett svagt parti i mitten”.
    Agneta Pleijel skrattar, med gott magstöd.
    – Det som fattades var att ”sänka tyngdpunkten”, så att mittpartiet kom i balans.
    Men hon tror inte att hon hade kunnat skriva sina två senaste romaner annars, Spådomen och Doften av en man. De två böcker som hon kallar ”biografier från insidan”:
    – Jag ville vara så uppriktig jag kunde, utan att skada någon. Ärligheten krävde avspändhet, att ha hunnit i fatt sig själv. Äntligen kunde jag vara mig själv, utan att skämmas.
    Läsarna har tackat henne för detta, med förbehållslöst gensvar.
    – Proust skriver någonstans att han i texten vill vara det förstoringsglas genom vilket läsaren kan betrakta sitt eget liv. Det är fint. Så nu vill jag försöka skriva en tredje del om Flickans liv. Jag hoppas att jag orkar. Ska det gå att skriva uppriktigt igen måste det röra något viktigt, förstår du, något som klarar det där förstoringsglaset i Combray.

Text: Ulrika Knutson