Ur 2021 års minnesteckning

Emilie Flygare-Carlén skrev på tjugo år mer än tjugo romaner. När hon i slutet av 1830-talet gick in i författarskapet skedde det målmedvetet och metodiskt: hon anpassade sig till den rådande smaken, valde för en kvinna lämpliga ämnen, studerade sina äldre kollegor, flyttade från Strömstad till Stockholm för att komma närmare litteraturlivet, knöt och odlade kontakter. Men framför allt skrev hon i ett rasande tempo, ibland flera böcker per år. Det är konventionella skildringar som publiceras under den första femårsperioden, av kärlek, äktenskap, hem och vardagsliv, och om hon fortsatt i denna väl upplöjda fåra hade vi knappast brytt oss om henne idag. Men 1842 kommer Rosen på Tistelön, den roman som vänder allt och där hon bryter mot konventionerna. Där bryter hon också ny mark genom att skriva om en sorts människor som aldrig tidigare fått spela huvudrollen i litteraturen och om hårda, råa livsmiljöer som ingen ännu gett sig på att skildra.

Redan i romanens öppningsrader är vi ”någon helt annanstans” – nordväst om Marstrand, i Pater Nosterskären, på en liten grupp öar där all vegetation är så gott som utdöd, på en vindpinad klippmassa där hela naturen bär prägel av ödslig tomhet. Det är ingen plats för människor, men det är här Tistelöfolket bor, i en stuga som är grön av salt och fukt och har råa sälskinn uppspända på väggarna.

De som lever på denna plats går i stil med omgivningarna och de är där i egen rätt, inte som pittoreskt folklig bakgrund till ett herrskapsdrama, inte heller som företrädare för en viss sorts skärgårdsbor, exotiska nog att kunna skildras för en borgerlig läsekrets som aldrig sett på maken: de är från första sidan självklara huvudpersoner med egna röster, tankar, roller och öden. Flygare-Carléns förmåga att skapa verkligt levande människor, det som skiljer henne så markant från hennes främsta konkurrenter Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, blir omedelbart tydlig. Tistelöborna är en familj av fiskare, jägare, smugglare och vrakplundrare, och även om de är välbeställda är de utan all polityr. För att förstå det remarkabla i Flygare-Carléns sätt att skriva fram dem räcker det att kasta en blick på de folklivs- och bygdeskildringar som började publiceras vid den här tiden.

Man kan då finna en uttalad ambition att lyssna nedåt, som i von Knorrings roman Torparen och hans omgivning. I förordet formulerar von Knorring sin vilja att beskriva lantbornas seder och tankar, och hon närmar sig uppgiften så som en upptäcktsresande beger sig till en okänd kontinent. Intrycket av exotism förstärks av att hon använder beteckningar som ”naturbarn” och ”naturmänniskor”, vilka kan klinga lite underligt i nutida öron.

Ett annat förhållningssätt finner man i Carl Jonas Love Almqvists folklivsnoveller Grimstahamns nybygge och Ladugårdsarrendet. Almqvist står i närmare kontakt med det liv och de människor han beskriver, men hans noveller är snarast en sorts läroskrifter om hur ambitiösa unga pigor och drängar härdas och förädlas av den svenska fattigdomen. Lite hårdraget liknar Almqvists skildringar skolboksillustrationer och von Knorrings folkliga scener målade i ateljé.

Båda dessa författare drivs av idéer och pedagogiska ambitioner när de skriver om de lägre samhällsskikten, och ingen av dem förmår eller bryr sig om att skapa verkligt levande gestalter. När vi kommer till Flygare-Carlén är det fråga om något helt annat. Hon skriver inte folklivsskildring, hon tar sig inte an uppgiften att beskriva en viss klass av människor, att studera dem, sänka sig till deras nivå eller visa fram dem som exempel, hon skriver om människor, rätt och slätt, och varken höjer eller sänker sig när hon skriver. Inte heller gör hon i sina romaner någon skillnad mellan herrskapsfolk och arbetsfolk utan låter alla tala och agera med samma naturlighet. Hon är en fundamentalt demokratisk författare i det att hon praktiserar jämlikhet i sitt skrivande utan att alls verka tänka på saken.

Rosen på Tistelön är en roman om ett brott och dess efterverkningar. När läsaren först möter de manliga Tistelöborna är de sysselsatta med sina vapen, gamle Haraldsson rengör studsaren och hans son Birger skärper flintor till sin lodbössa. Våldet finns med från första stund, och författarens fascination inför männens muskelspel och kraftfulla närvaro är tydlig trots att det är ett par mördare hon beskriver. Mot deras mörka och nästan hedniska maskulinitet kontrasterar en yngre son som kommer att spela en Kristusliknande roll i romanen och en tjänstekvinna som också hon kommer att offras. Mellan dessa konstellationer, den mörka och den ljusa, finns boktitelns ros, den älskade dottern Gabriella som aldrig fått höra ett ont ord eller nekats något. Det är bara inför henne som Harald Haraldsson visar andra drag än råhet: ”du vet ju”, säger han, ”att jag alltid vänder åt det håll, varifrån du säger att vinden blåser!”

Det som gör Gabriella till en intressant och ovanlig kvinnlig huvudperson är att hon lever under tyngden av motstridiga intryck. Huset familjen bor i är till och med delat i två halvor – en nybyggd och luxuöst inredd del för kvinnorna och en gammal, mörk och sotig del passande för männens brottsliga vandel. Det är ingen liten drivhusblomma som växer i denna halvt skyddade, halvt utsatta miljö. Gabriella är varken renodlat god eller ljuv och eterisk, snarare en stadig liten person med ett ganska töjbart samvete när det gäller att lura tullverket.

I mycket hög grad lever hon sitt liv utomhus. Hon klättrar bland klipporna, samlar snäckor och går på säljakt med fadern. Hon är avspänt fysisk i sina förehavanden, som när hon en kylig novembereftermiddag ligger utsträckt vid en eld på Marstrandsöns klipphällar eller när hon gömmer undan smuggelgods i familjens båt med ”en otrolig kraft i de välrundade armarna”. När familjen lyckas med sitt smuggelföretag dansar hon av ren hänryckning på stranden, och när de svåra tiderna kommer tvekar hon inte att begå brottsliga handlingar för att rädda sin far och bror undan galgen. Det här är en roman där kvinnorna, inte metaforiskt utan bokstavligt, håller i rodret och seglar båten.

Återigen måste man jämföra med andra texter från tiden och se hur unga kvinnor vanligtvis porträtterades. Fredrika Bremers roman Hemmet skrevs som en hyllning till den lilla världens trivsel och harmoni och framställer hemmet som den trygga plats dit den stora världens faror inte når. Men den är också en skildring av kvävande instängdhet där barnen, flickor som pojkar, skyddas mot naturens farligheter och där alla försök att nå högre luftlager straffas obönhörligt. Barnen i familjen Frank lever innanför hemmets väggar och när de en gång får göra en efterlängtad utflykt tillsammans med sin informator för han dem till en park med vattenkonster, statyer och formklippta träd, det är så nära naturen man vågar komma.

Instängdheten stannar naturligtvis inte vid det rumsliga. När en av döttrarna i familjen vill pröva något större och friare än den trånga kretsen tillåter återvänder hon med svedda vingar för att leva ut sina återstående dagar i en kammare på vinden. Hemmet behövs som skydd för kvinnorna, det är ett av romanens budskap, ett annat att naturen måste tuktas och desarmeras till botanisk trädgård innan man kan våga vistas i den.

Hos Sophie von Knorring är naturen visserligen inte farlig men ointressant, närmast icke-existerande. Hennes främsta teman är kärlek och erotik, och de gestaltas i slottsgemak, balsalar och paradvåningar. I de fall hennes kvinnor vistas utomhus är det i fullkomligt doftlösa parkmiljöer; naturen fungerar här enbart som en kuliss mot vilken personerna avtecknar sig medan de förför eller sviker varandra.

Det som skiljer miljöerna skiljer också människorna: ingen av dessa båda författare kan uppvisa en romanfigur som Gabriella Haraldsson. Gabriella öppnar dörren och går ut, hon är påtaglig där hon leker och springer i ett landskap som också det är påtagligt och detaljerat beskrivet. Helt och hållet kroppslig rör hon sig i samspel med hård väderlek och årstidsväxlingar, men det är först när man jämför med andra svenska romaner från tiden som man inser hur revolutionerande denna skildring av en ung kvinna faktiskt är. Vill man finna släktskap måste man rikta blicken mot väster: med sina skildringar av barn i karga utomhusmiljöer och sina inslag av grymhet och brutalitet är Rosen på Tistelön avgjort mer besläktad med Emily Brontës Svindlande höjder än med det som skrevs av Flygare-Carléns svenska författarsystrar.

Det mord som begås i romanens början, när Haraldssönerna dödar en tulluppsyningsman och hans båtkarlar och sänker deras jakt, deformerar alla romanens personer. Gamle Haraldsson och hans son döms till sist till döden och Gabriella förlorar förståndet. Det är ett grymt slut som fick en del kritiker att reagera och önska att författaren visat större mildhet. Hon borde ha låtit nåd gå före rätt, tycktes man mena. Hon borde också ha avstått från att i en epilog helt smaklöst visa upp den en gång så vackra Gabriella som en gammal rynkig och förvirrad kvinna. Det är inom parentes samma typ av kritik som Emily Brontë fick motta när Svindlande höjder publicerades fem år senare, alltså en önskan om en idealiserad skildring av det som i verkligheten är stötande och brutalt.

Emily Brontë, som aldrig fäste någon vikt vid världens domar, tog inte vid sig av kritiken och Emilie Flygare-Carlén tycks inte heller ha gjort det. Hon höll sig till verkligheten när hon lät sina romangestalter dömas och krossas. Sanningskravet gick före kritikers och läsares eventuella önskemål om ett kvinnligt mjukare handlag och en mer uppbygglig och retuscherad realism.