Forssell, Lars

Forssell, Lars Hans Carl Abraham, författare (f. 1928). Invald 1971.

Stol: 
4
Föddes: 
1928-01-14
Födelseort: 
Stockholm
Invaldes: 
1971-03-11
Tog inträde: 
1971-12-20
Avled: 
2007-07-26
Ålder vid inval : 
43
Antal år i akademien: 
36

Stol nr 4 - Lars Forssell Lars Forssell, född 14 januari 1928 i Stockholm. Författare. Han invaldes i Svenska Akademien 11 mars 1971 och tog sitt inträde 20 december 1971. Forssell efterträdde författarkollegan Sigfrid Siwertz på stol nr 4. Han har tilldelats Bellmanpriset 1968 och 1981, Pilotpriset 1992 samt Svenska Akademiens nordiska pris 1998. Efter andra världskriget reste den ännu tonårige Forssell till USA och studerade humaniora. Han blev Bachelor of Arts 1948, återvände hem, debuterade som poet 1949 och fortsatte studierna i Uppsala, där han blev filosofie kandidat 1952. Lars Forssells tidiga utveckling som poet brukar anses representativ för ett viktigt övergångsstadium i svensk dikt. Debuten vid tjugoett års ålder får betecknas som brådmogen. För den som uppskattar litteraturhistoriska symmetrier är det faktum att Ryttaren publicerades 1949 en händelse som ser ut som en tanke. Dikterna är ännu djupt försänkta i fyrtiotalets mörka symbolvärld. Den viktigaste inspirationskällan var utan tvivel Erik Lindegren. Men att det fanns fler strängar på den forssellska lyran visar redan en viktig programmatisk essä om ”Den anonyma dikten”, publicerad i tidskriften Utsikt 1948. Här drog Forssell en tydlig gränslinje mellan krigsgenerationen och efterkrigsgenerationen, och han förespråkade en objektiv, anonym, differentierad dikt som bryter med lyrikens långa tradition av gudomligt inspirerade, orfiska sångare. Poeten kan göra sig representativ genom att ”bli ett slags identificator”, dvs. iklä sig roller snarare än sjunga ur hjärtats djup. ”Varför skulle det vara omöjligt att tala olika poetiska språk? Medan känslan vägrar andas i något annat kosmos än sitt eget, har tanken möjlighet att belysa den ur flera vinklar på en gång, tala andra språk och översätta känslan till andras språk.” Essän ”Den anonyma dikten” tillhör den svenska poesins första trevande steg ut ur modernismen, inledningen till vad som senare kom att kallas ”den orfiska reträtten”. Och med Lars Forssells följande diktsamling, den signifikativt betitlade Narren (1952), är steget in i femtiotalet taget. Poesin iklär sig rollen som narr, för att kunna leka med skräcken, vända och vrida på den och besvärja den. I den genomförda rolldiktsamlingen F.C. Tietjens (1954) anknyter han förvisso till Ford Madox Fords romankvartett om torylantjukaren Tietjens från mitten av 1920-talet, som finner sina förkrigstida gentlemannavärderingar haverera, men den satiriska tonen knyter snarare an till förebilden framför andra, Ezra Pound. Och det råder föga tvivel om att objektiveringstendenserna i Forssells författarskap – mångfaldens, differentieringens, rollernas förutsättning – har anglosaxiska rötter, hos framför allt T.S. Eliot och Pound, vars Cantos han också översatte. 1953 gav han ut Chaplin, en personligt hållen essä om Charlie Chaplin. Han debuterade som dramatiker med en experimentell omdiktning av Alkestismyten, Kröningen, uppförd på Dramaten 1956. Och efter att under flera Parisresor ha tagit del av den franska kabarétraditionen satte han – tillsammans med medresenären och författarkollegan Pär Rådström – upp radiokabarén Två åsnor 1956. Forssell framträdde här som en fullfjädrad visdiktare, vilket blir tydligt i samlingen Snurra min jord (1958). Han publicerade diktsamlingen Telegram (1957) och den erotiskt frispråkiga En kärleksdikt (1960), som väckte stor uppmärksamhet. Vid det här laget hade också en politisk källåder sprungit fram i författarskapet, som kom att rinna än stridare under det kommande decenniet. Det politiska engagemanget tillåts emellertid aldrig blockera den estetiska utblicken och det flerfaldiga perspektivet. De politiska kupletterna i Jack uppskäraren (1966) och den mäktiga rolldiktsviten om Lenin, Oktoberdikter (1971), interfolieras av de mer metapoetiskt inriktade Röster (1964) och Ändå (1968), som båda i hög grad kretsar kring diktar- och konstnärsrollen. Röster innehåller bl.a. den uppmärksammade sviten om dansaren Nijinskij: ”Själva skapelsedriften / eremitkräftan / på sin sjavande väg från skal till skal”. 1971 valdes Lars Forssell in i Svenska Akademien. I inträdestalet över Sigfrid Siwertz heter det: ”något säger mig att Siwertz, bakom sin kyligt ironiska mask, var en djupt passionerad människa som visste mycket om både hat och kärlek, skuld och förtvivlan, så mycket att han ville skydda sig för dem”. Bortsett från den kyligt ironiska masken – som ingen kan tillskriva Lars Forssell – säger citatet en hel del om hans eget rolldiktande. Det är ett lätthetens skydd mot det tyngande mörkret, mot rädslan och bristen. Det är en förutsättning för att kunna tala. Under följande decennier befästes Forssells position som en av Sveriges ledande författare. Han skrev ytterligare ett stort antal pjäser, ännu ett par vissamlingar, ett par operor, ett antal artikel- och essäsamlingar samt ett flertal rika diktsamlingar. Nämnas bör den stillsamt intima Det möjliga (1974), den mytiskt inriktade Stenar (1980) och de utsökt flätade sonetterna i Sånger (1986). Den brett anlagda Förtroenden (2000) innehåller ”Ode i gammal stil till Svenska Akademiens 200-årsjubileum”, en sprakande tillfällighetsdikt i Kellgrens skola där formstränghet och fulländad formbehärskning paras med en lättfärdig, lite slängig ton till ett övertygande försvar för Svenska Akademiens existens. Här finns också beställningsverket ”Hemkänslan”, en kantat om svenskheten och en återhållsam hyllning till ”de långa nätternas och de stora avståndens språk”. Officiella beställningsarbeten för poeter är inte vanliga, men när Sveriges riksdag 1999 alltså beställde en kantat var det naturligt att uppdraget gick till Forssell. Närmare en nationalpoet än Lars Forssell kommer vi inte i dagens Sverige. Text: Jan Arnald