Gyllensten, Lars

Gyllensten, Lars Johan Wiktor, författare, histolog (f. 1921). Invald 1966.

Stol: 
14
Föddes: 
1921-11-12
Födelseort: 
Stockholm
Invaldes: 
1966-05-26
Tog inträde: 
1966-12-20
Avled: 
2006-05-26
Ålder vid inval : 
45
Antal år i akademien: 
40

Stol nr 14 - Lars Gyllensten Lars Gyllensten, född 12 november 1921 i Stockholm. Författare och histolog. Han invaldes i Svenska Akademien 26 maj 1966 och tog sitt inträde 20 december 1966. Gyllensten efterträdde konsthistorikern och författaren Ragnar Josephson på stol nr 14 och var Akademiens ständige sekreterare 1977–86. Han har tilldelats bl.a. Kellgrenpriset 1986, Pilotpriset 1987 och Selma Lagerlöfs litteraturpris 1991. Sedan 1989 deltar han inte i Akademiens arbete. Gyllenstens bildningsgång är naturvetenskapligt inriktad. Han blev medicine licentiat i Stockholm 1948, medicine doktor och docent i histologi vid Karolinska institutet 1953, prosektor 1955 och biträdande professor i histologi (vävnadslära) 1969. Detta förblev han till 1973, då han blev författare på heltid. Redan under studietiden debuterade han, tillsammans med kollegan Torgny Greitz och under pseudonymen Jan Wictor, med bluffdiktsamlingen Camera obscura (1946). De unga läkarstudenterna ”tyckte att mycket av den moderna poesin som var i svang vid mitten av 1940-talet var alltför otydligt och lämnade fältet fritt för godtyckliga tolkningar”, som de beskriver saken ett halvsekel senare. Camera obscura – med rader som ”Evangelium i boudoiren / dold bakom sängomhängen pormaskplockning / baddning av ögonen med eau-de-cologne / evangelium necessaire” – kan ses som ett inlägg i den s.k. pessimismdebatten, där 40-talspoesin anklagades för att vara alldeles för svartsynt och obegriplig. Att Gyllensten debuterade med en pseudonym är ingen slump. Försöket att demaskera med hjälp av en mask är symtomatiskt för det följande författarskapet, som utgår från en existentiellt betingad pseudonymitet i Kierkegaards anda. Det handlar om ett prövande författarskap, perspektiviskt och experimentellt i naturvetenskaplig bemärkelse. Roller prövas, iakttas och utforskas i en dialektisk rörelse mellan böckerna – de befinner sig i pågående samtal med varandra. Under följande decennier tillhör han – tillsammans med framför allt Lars Ahlin och Willy Kyrklund – de viktigaste prosaisterna på vägen bort från den i Sverige så dominerande realismen. Den ”egentliga” debuten skedde med en ”dialektisk trilogi” bestående av Moderna myter (1949), Det blå skeppet (1950) och Barnabok (1952). Här visade Gyllensten att Camera obscura-parodin ingalunda var ett försök att göra rent hus med 1940-talets existentialistiskt och ideologikritiskt färgade engagemang. Tvärtom var han i högsta grad delaktig i samtidsdebatten. Trilogin prövar olika existentiella hållningar, Moderna myter den ”övertygelselösa”, medvetna, ironiska attityden, Det blå skeppet den ”naiva” livsstil som innebär att man ”satsar på undret” och tar det kierkegaardska språnget ut i det okända, och Barnabok, slutligen, låter de två hållningarna kollidera i en huvudperson på väg mot sammanbrott och katastrof. Barnabok får med sin stilsäkra beskrivning av det omogna betecknas som Gyllenstens första mästerverk. Efter ett antal märkliga ”Konversationsövningar i mänskligt röstläge” vid namn Carnivora (1953) – ett eruptivt och till synes osammanhängande utbrott mot samtiden och dess ideologier, där ”Goyas” äkta lidelse är svår att skilja från ”papegojas” mer nyckfulla pratsamhet – följde den första fullskaliga romanen, Senilia (1956), som nästan ett decennium senare får sin replik i form av Juvenilia (1965). Senilia – som lånar sin titel från Turgenjevs sista bok – handlar om konstruktionen av en ”gammelmansattityd”, en målmedvetet förstelnad livshållning till skydd mot smärtan. Juvenilia gör sig tvärtom vidöppen för lidandet och prövar en hudlöshetens livsattityd. Båda romanerna experimenterar på typiskt gyllenstenskt manér med aparta genrebeteckningar, som antyder antirealistiska utgångspunkter; Senilia kallas ”mimisk essay”, vilket pekar på det distanserat analytiska snarare än det psykologiskt identifikatoriska, medan Juvenilia kallas ”Inkarnationer och exorcismer”, som antyder rörelser in och ut ur det som brukar kallas personligheten. Senilia blev upptakten till en romanproduktion utan motsvarighet i den svenska prosan. Två romaner som kretsar kring maktens och ideologins inneboende våld följer: Senatorn (1958), skriven under direkt inflytande av den brutalt kvästa revolten i Ungern 1956, och Sokrates död (1960), vars porträtt av den dödsdömde och överspänt högmodige Sokrates visar på en blint trosviss livshållning, som ett par år senare, i novellsamlingen Desperados (1962), fick en provokativ motbild i form av en ”trolös” attityd. Begreppet gav upphov till en infekterad debatt som löpte in i det politiserade sextiotalet, varvid Gyllenstens livshållning anklagades för bl.a. borgerlig individualism och oförmåga att ta ställning. Efter Desperados följde ett par transformationer av den gyllenstenska estetiken. Böckerna under återstoden av 1960-talet har en öppnare, mer fragmentarisk form som närmast ansluter till Carnivora. Skillnaden mellan pendangerna Senilia och Juvenilia är därvidlag signifikativ – mot en sammanhållen Thomas Mann-influerad estetik står en öppen fragmentform som inbjuder läsaren till medskapande. Perioden inleddes med Kains memoarer (1963), fortsatte med Lotus i Hades (1964) och fick en ny riktning med Diarium spirituale (1968), som emellanåt har betraktats som Gyllenstens övergång från ett ”ikonoklastiskt” till ett ”ikonoplastiskt” skapande, från ideologikritiskt bildstormande till konstruktivt mytskapande. De kierkegaardska anslagen i programskriften Nihilistiskt credo (1964) förenas i Diarium spirituale med ett inflytande från Swedenborg. Mytens och religionens språk blev nu ett sätt att härbärgera det gemensamt mänskliga, vilket avtecknar sig i verk som Palatset i parken (1970) och Grottan i öknen (1973), som nyttjar myterna om Odysseus respektive den helige Antonius. En modernare myt, hämtad från Kierkegaard, är Don Juan, som används i ytterligare två decennieåtskilda pendanger: de förhållandevis lättsinniga I skuggan av Don Juan (1975) och Skuggans återkomst (1985). Under 1990-talet återkommer pendangformen i de avskalat existentiella Anteckningar från en vindskupa (1993) och Ljuset ur skuggornas värld (1995). Viktig är också trilogin från åren kring 1980 som kretsar kring religiös teckenlära, konsten att läsa livets bok: Baklängesminnen (1978), Huvudskallebok (1981) och Rätt och slätt (1983), vars teoretiska grundvalar redogörs för i programskriften Lapptäcken – Livstecken (1976). Ett genuint mästerverk i den senare, avskalade och avklarnade perioden, är den glasklara ”sagoboken” Sju vise mästare om kärlek (1986). Text: Jan Arnald