Linde, Ulf

Linde, Ulf Harald, konstkritiker, författare, musiker (f. 1929). Invald 1977.

Stol: 
11
Föddes: 
1929-04-15
Födelseort: 
Stockholm
Invaldes: 
1977-02-10
Tog inträde: 
1977-12-20
Avled: 
2013-10-12
Ålder vid inval : 
48
Antal år i akademien: 
36

Stol nr 11 - Ulf Linde Ulf Linde, född 15 april 1929 i Stockholm. Konstkritiker, författare, museiman, jazzmusiker. Han invaldes i Svenska Akademien 10 februari 1977 och tog sitt inträde 20 december 1977. Linde efterträdde författaren Eyvind Johnson på stol nr 11. Mångårig verksamhet som chef för Thielska galleriet i Stockholm. 1987 tilldelad Kellgrenpriset, 1996 Gerard Bonniers pris och 1997 Pilotpriset. Efter studentexamen 1947 framträdde Linde som jazzmusiker i början på 1950-talet, närmare bestämt ryktbar ung vibrafonist med bebop-inriktning. På Stockholms högskola studerade han först kemi, därefter etnografi, teoretisk filosofi, konsthistoria och (privat för Karl Birger Blomdahl) komposition. Han skrev filmmusiken till Mästerdetektiven och Rasmus 1953. Men det var inte i första hand musiken utan konsten som kom att utgöra hans livsbana – fast med jazzen som grund. Liksom lyssnaren förhåller sig till musiken som en älskande måste konstbetraktaren investera sig själv i konstverket. Denna övertygelse var förutsättningen för att han skulle kunna upphöja konstkritiken till en konst i egen rätt. Allt handlar om att svara på konstens eget tilltal. Och om att till varje pris skriva musikaliskt. I stället för att ta någon högskoleexamen blev Ulf Linde 1951–56 amanuens på Riksutställningars föregångare Riksförbundet för bildande konst. 1952 började han skriva konstkritik och var 1956–68 fast medarbetare i Dagens Nyheter. 1967 valdes han in i Konstakademien. 1968–76 innehade han den nyinrättade professuren i den moderna konstens teori vid Konsthögskolan i Stockholm. 1977, samma år som han valdes in i Svenska Akademien, blev han chef för Thielska galleriet, vilket han förblev i tjugo år tills han gick i pension 1997. Lindes idoga konstkritiska gärning har resulterat i förvånansvärt få stora och auktoritativa verk. I stället handlar det om en närmast oöverskådlig mängd spridda essäer, småskrifter och särtryck, och länge var det i stort sett omöjligt att göra sig en övergripande bild av hans konstkritiska författarskap. Så är inte längre fallet. På senare tid har tre voluminösa verk sett dagens ljus. Den första samlingsvolymen är den tättryckta 550-sidiga Efter hand (1985), ett standardverk över svensk konstkritik under seklets senare hälft, men också med en hel del texter om arkitektur och litteratur. Därpå kom en volym som täcker tiden efter 1985, också den synnerligen produktiv, framför allt med texter ur skötebarnet Artes, akademiernas gemensamma tidskrift, som Linde tillsammans med Östen Sjöstrand gjorde till en röst att räkna med. Denna volym fick titeln Svar (1999), och samma år kom också Presentationer, med Lindes korta presentationer av de konstnärer han ställde ut på Thielska galleriet. I Presentationer framträder Lindes unika stil som allra tydligast; mikrostilisten Linde låter med ett fåtal väl valda ord och i en sinnrik satskonstruktion åttio enskilda konstnärskaps särart komma till liv. På sätt och vis var redan den tunna volym som lade grunden till Ulf Lindes ryktbarhet en samlingsvolym. Den kom ut under märkesåret 1960. Med Spejare fick den svenska konstkritiken en på en gång analytisk och inkännande precision som den tidigare hade saknat. Han samlade ihop en serie DN-artiklar om favoriterna Picasso och Duchamp och om den ”informella konsten” (Michaux, Dubuffet, Pollock m.fl.) med utgångspunkt i ett nytt konstteoretiskt betraktelsesätt. Detta presenterades samma år i ”Det ahlinska alternativet”, en vid det här laget klassisk essä i Bonniers Litterära Magasin om författaren Lars Ahlin: ”Ahlins metod tycks idag erbjuda en utväg ur en situation som framför allt präglas av två teorier på väg att ruttna och bli obrukbara för en kritiker. Inte minst för en kritiker av bilder. Den ena teorin hävdar att konstverket får sitt värde genom att det fungerar som en organism, att alla dess element kan förklaras utifrån varandra eller utifrån en underliggande princip. Den andra menar att det skulle finnas något i ’naturen’, ’verkligheten’, som kräver en viss konstnärlig form – uppfylls detta är verket ’sant’ och därigenom bra.” Ahlins alternativ var enligt Linde inlevelse, men inte ”inlevelse i motivet, det avbildade”, utan ”en inlevelse i konstens medium – färgen och formen om det gäller bild, texten om det gäller litteratur”. Det var grunden för Lindes hävdande av den ”öppna estetiken”. Verket är på sin höjd ett partitur, halvfärdigt innan det har framförts. Först i mötet med den individuella konstbetraktaren fullbordas konstverket. Ulf Lindes konstsyn är med andra ord perfekt anpassad för en modernistisk öppen konst av dadaisternas, kubisternas, Matisses eller Duchamps art, och om så gott som alla modernismens klassiker har Ulf Linde skrivit fundamentala essäer. Hans kontinuerliga arbete med husguden Duchamp kulminerade 1986 i den digra skriften Marcel Duchamp. Viktiga skrifter om svenska konstnärer är också t.ex. Lennart Rodhe (1962), Siri Derkert (1964) och Ragnar Sandberg (1979). I skriften om Dawid, betitlad Mot fotografiet (1989), motiverar han vältaligt sin motvilja mot fotografikonsten. Under senare decennier har han också sökt sig tillbaka genom konsthistorien, med viktiga essäer om Goya, Watteau och – framför allt – Piero della Francesca. Hans envist fasthållna modernistiska övertygelse har gjort honom till måltavla för konstteoretiker med postmodern inriktning. Han har emellertid aldrig tvekat att gå i svaromål, och flera av hans debatter med motståndarlägret, t.ex. med redaktionen för tidskriften Material, omtryckt i Svar, ger en exemplarisk bild av en brytningstid i estetikens historia. Ulf Lindes intresse för litteratur, initierat av de tidiga Ahlin-analyserna, har resulterat i fina läsningar – inte minst av Eyvind Johnson, i inträdestalet till Svenska Akademien, av Östen Sjöstrand, Nelly Sachs, Mallarmé, Bengt Emil Johnson och André Breton – och i en utsökt översättningsvolym med Wallace Stevens-dikter, Om att bara finnas (1998). Text: Jan Arnald