Lotass, Lotta

Stol: 
1
Föddes: 
1964-02-28
Födelseort: 
Borgsheden i Dalarna
Invaldes: 
2009-03-05
Tog inträde: 
2009-12-20
Ålder vid inval : 
45

Stol nr 1 - Lotta LotassLotta Lotass, född 28 februari 1964 i Borgsheden i Dalarna. Författare, kulturskribent och litteraturforskare. Hon invaldes i Svenska Akademien 6 mars 2009 och tog sitt inträde 20 december 2009. Lotass efterträdde juristen Sten Rudholm på stol nr 1. Hon är bosatt i Göteborg och arbetar vid sidan av sitt författarskap på Litteraturbanken, som gör svenska klassiker tillgängliga i pålitliga digitala versioner. Hon är ledamot av Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg och har bl.a. tilldelats Eyvind Johnsonpriset 2004, Sveriges Radios Romanpris 2005 och Stina Aronsons pris 2009.Lotass debuterade förhållandevis sent, vid trettiosex års ålder, men när debuten väl var överstånden infann sig i gengäld en produktivitet utan motstycke i vår tid. Hon debuterade år 2000 och har sedan dess utgivit ett tiotal böcker, ett antal pjäser och hörspel samt en serie nätpublikationer. Hennes författarskap är således fast förankrat i millenniets första decennium.Efter grundskolan ägnade sig Lotass åt några års ströarbete innan hon läste in gymnasiekompetens på kommunala vuxenskolan i Borlänge 1989–90. Hon flyttade till Göteborg 1991 och läste kulturvetarlinjen med litteraturvetenskap som huvudämne. Sedermera studerade hon teoretisk filosofi och återvände därefter till litteraturvetenskapen, där hon började forska om Stig Dagerman. Doktorsavhandlingen kom i maj 2002 och hette Friheten meddelad – Studier i Stig Dagermans författarskap.Avhandlingen är berättande och resonerande och kan på många vis läsas som ett slags credo till Lotass eget författarskap, som vid det laget var två böcker stort och i hög grad började utvecklas i enlighet med Lotass tes om Dagermans författarskap – att det laborerar med en ”det outsagdas estetik”. I korthet går detta ut på att Dagermans läsare bjuds in som medskapare, han vidgar successivt utrymmet för den aktive läsaren så att författare och läsare kan ge sig ut på en gemensam resa, föra en oupphörlig dialog om möjligheten till medmänsklighet i en omänsklig värld. Det handlar om att utelämna och bereda väg för läsarens vidareskapande.Det är noga taget formen på Lotta Lotass eget författarskap. Debuten kom med den förhållandevis traditionella romanen Kallkällan (2000), som belönades med bl.a. Borås tidnings debutantpris. Fast traditionell är knappast ordet för ett så utpräglat språkkonstverk. Redan här slår Lotass fast vad språket är för henne: en kontinuerlig utforskning av möjligheter, en inbjudan till ett förvisso ganska komplicerat samtal, en ort där former och genrer och diskurser övergår i varandra. På fyra platser, i fyra olika sammanhang, låter Kallkällan ett kargt, nyskapande, daladialektalt förankrat språk framkalla ett antal ensliga människors öden och ett antal grundteman. Polarlandskapet, sinnessjukhuset, det fantasiskapade månlandskapet och, som fixpunkt, den avlägsna byn – på alla dessa ogästvänliga men för de längtande karaktärerna så lockande orterna anar man en djup dramatik som aldrig riktigt utsägs. På ett påtagligt vis tvingar Lotass läsaren att själv dra slutsatser och skapa vidare. I enlighet med ”det outsagdas estetik” bjuder hon in läsaren som medskapande. Men samtidigt tycks hon säga: Att skapa är inte enkelt, tro inte det, romantisera inte skapandeakten, den bjuder tufft motstånd och gör som regel ont.Året därpå kom en annorlunda bok. Vi möter förvisso återigen dessa ensamma, kärva, monomana män (nästan alltid män) som tjurnackat och envetet fullbordar det de har föresatt sig. Men nu handlar det om ett specifikt sammanhang, nämligen om flygets historia från bröderna Wright kring sekelskiftet till tiden efter andra världskriget. Aerodynamiska tal (2001) kan inte kallas en roman. Den har snarare en prosadiktsamlings dimensioner och utseende, och de enskilda texterna kan kallas variationer på ett enda tema. Det som uppstår i mötet mellan den poetiska blicken och de kalla maskinerna är en unik prosapoesi – som dessutom utgör en egen linje i författarskapet. Det är Lotta Lotass alldeles egna version av den särsvenska traditionen dokumentarism.Hos Lotta Lotass finns en oavbruten fascination inför teknologins historia, inför de män som till varje pris förverkligade sina drömmar, fast med fokus både på teknologin och på drömmarna. Nästa bok längs samma linje kom 2004 och tar i stort sett vid där Aerodynamiska tal slutade. I Tredje flykthastigheten handlar det om rymden, om rymdålderns gryende morgon, med Jurij Gagarin som huvudperson. Likväl är rymdpionjären Gagarins röst bara en i uppsjö av röster som tillsammans formar ett slags lyriskt oratorium över den tid när människan tog sig förbi den ”tredje flykthastigheten”, dvs. den hastighet som förmår lyfta en farkost ur solsystemet. Det är en hyllning till pionjärerna, en kritisk analys av Sovjetunionen och samtidigt en sorgesång över förlorade drömmar.Mellan flyg- och rymdboken hade emellertid det som kanske ändå får kallas huvudlinjen i Lotta Lotass författarskap fortsatt. Det skedde i den säreget betitlade Band II. Från Gabbro till Löväng (2003) (titeln är hämtad från andra bandet av Lantmannens bok, varifrån Lotass också har hämtat textens uppslagsord). Lotass renodlar här den ödsliga bygemenskapen från Kallkällan. Om den ena linjen i författarskapet handlar om att överskrida sina jordiska begränsningar och flyga handlar den andra om att sitta fast djupt nere i jorden – och ändå i någon mån lyckas överskrida sina begränsningar. Fast i Band II. Från Gabbro till Löväng handlar det om fantasin som överskridande kraft. Men också ordningen, den lexikala kärleken till uppräkningar och katalogiseringar som gör Kymmer Pers och Pallas Valfrids, Fäktar Lars och Lindgrens Viktors ganska leriga och skitiga värld från Gabbro till Löväng häpnadsväckande vacker.Med följande roman, skymning:gryning (2005), befinner vi oss i en brytpunkt i författarskapet. En anonym skara människor rör sig genom ett ödsligt landskap. Det är suggestivt på randen till den absoluta fasan. Det finns inga tids- eller rumsmarkörer, landskapet är arkaiskt, basalt och liksom gammaltestamentligt, och människorna saknar allt som kan liknas vid en psykologi eller karaktär i gängse litterär bemärkelse. Allt som finns är en känsla av metafysisk övergivenhet. Å ena sidan är det som om alla de avsigkomna gestalterna från Kallkällan och Band II hade samlats ihop och skickats ut på en enorm ökenvandring. Å andra sidan har en ny sorts metafysisk anonymitet infunnit sig, och dessa i sig allt tommare karaktärer pekar framåt i författarskapet. Mot ett författarskap som överlåter allt större del av skapandet på läsaren. Mot trilogin.Men dessförinnan kom (i originalpocket) Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet (2006), som på sätt och vis avslutar serien om män som överskrider gränser. I det här fallet alla tänkbara moraliska gränser. Fem seriemördare strålar samman i sydvästra USA – fyra av dem är autentiska, Ted Bundy, John Wayne Gacy, Eddie Gein och Jeffrey Dahmer (eller Kaninen, Clownen, Aposteln och Odjuret, som Lotass kallar dem), en är ett eget påfund. Det hela formar sig till en särpräglat lyrisk road movie med djupt obehagliga undertoner. Det handlar helt enkelt om mänsklighetens yttersta rand.Vid den här tiden har Lotta Lotass också börjat skriva dramatik, både i form av hörspel och mer regelrätt scendramatik, och under de följande åren utges flera volymer dramatik. Dramatikerdebuten kom med den kritikerrosade Samlarna (2005), ett tätt psykologiskt drama om ett autentiskt brödrapar i New York som levde i ett egenartat utanförskap och hann samla ihop hundraåttio ton bråte i sin lägenhet innan de 1947 hittades begravda under sina samlingar. Lotass underskruvade lyriska lakonism finner sin närmaste släkting i Samuel Becketts dramatik, inte minst i samlingen med sex hörspel, Arkipelag (2007), där den nakna rösten blottläggs utifrån vitt skilda men ändå så likartade perspektiv. Det dramatiska författarskapet fortsatte sedan med två mer fullskaliga scendramer, Dalén (2008), där blinkfyrens uppfinnare, den inbitne optimisten Gustaf Dalén, får sammanfatta sitt liv inifrån blindhetens mörker, och den gåtfulla Speleologerna (2009), där tio cricketklädda människor väntar på att ”spelet”, vad det nu är, ska ta sin början.Under senare år har Lotta Lotass också trätt fram som internetförfattare, med ett antal nätbaserade prosatexter inom ramen för Autor Eter, ett forum för nätlitteratur knutet till Litterär gestaltning i Göteborg. Där kom 2008 Redwood, ett antal lyriska variationer som kretsar kring gamla fotografier av de gigantiska redwoodträden i USA, och 2009 både Hemvist, som på motsvarande vis kretsar kring historiska fotografier av mentalsjukhus, och Kraftverk, där historiska bilder inifrån olika kraftverk utgör navet.Huvudverket under decenniets andra halva – och i författarskapet som helhet – är dock utan tvivel trilogin bestående av tre våghalsiga romanexperiment baserade på Immanuel Kants tre kritiker: Den vita jorden (2007), Den röda himlen (2008) och Den svarta solen (2009).Den vita jorden blev mycket omdiskuterad i och med att verket består av 148 onumrerade och opaginerade texter i en låda i stället för vanliga bokpärmar. För den som följt Lotass utveckling var detta steg emellertid inte särskilt överraskande. Det är i trilogin som hon låter sin gamla dagermanska tes om ”det outsagdas estetik” slå ut i full blom, på olika vis. Den vita jordens texter, som spänner från en till tjugo sidors längd, berör Lotass favoritmotiv, upptäcktsfärder, industrivisioner, gruvnäring, och utspelar sig på hennes favoritplatser, oändliga berg och vidder, dödsmärkta undergångslandskap. I oändliga variationer tonar hennes sorgsna sång om människan kontra naturen, tyglandet kontra haveriet, fram.Den röda himlen består i gengäld av en enda enormt lång mening som blodsprängd och ångestriden vindlar sig fram över hundra sidor. Boken kom ut den 11 november 2008, exakt nittio år sedan första världskriget tog slut, och den utspelar sig i skyttegravarnas klaustrofobiska vansinnesvärld. Hela boken gestaltar tid som upphör, ett fruset ögonblick av fasa, och det är oavbrutet gastkramande, en av Lotta Lotass allra främsta litterära prestationer.Den svarta solen, slutligen, bär i själva sin uppenbarelseform spår av Peter Weiss Motståndets estetik, och om det fanns spår av monomani hos Weiss har den hos Lotass svämmat över alla bräddar. I 340 malande texter beskrivs en byggnad och människorna i den. De har namn som Den Andre, Han, Vittnet, Soldaten, och vägen genom de opaginerade och i sig helt oordnade texterna bestäms av diverse pilar och riktningsvisare som binder ihop byggnaden på ett sätt som starkt påminner om George Perecs Livet en bruksanvisning. Den svarta solen är i sin utmanande monomana form ett verkligt kraftprov – men utmanar också gränsen mellan läsaraktivitet (i enlighet med ”det outsagdas estetik”) och läsarfrånvändhet. Men också till det, på ett metaplan som kräver en sorts andra gradens läsaraktivitet, måste läsaren själv ta ställning.Text: Jan Arnald