Lugn, Kristina

Lugn, Kristina, poet, dramatiker (f. 1948). Invald 2006.

Stol: 
14
Föddes: 
1948-11-14
Födelseort: 
Tierp
Invaldes: 
2006-10-05
Tog inträde: 
2006-12-20
Ålder vid inval : 
57

Stol nr 14 - Kristina Lugn Kristina Lugn, född 14 november 1948 i Tierp. Poet och dramatiker. Hon invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Lugn efterträdde författaren och professorn Lars Gyllensten på stol nr 14. Hon är sedan 1997 verksam som konstnärlig ledare vid Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Hon har bl.a. tilldelats Selma Lagerlöfs litteraturpris 1999 och Bellmanpriset 2003. Efter uppväxten i Skövde respektive Vallentuna gick Kristina Lugn gymnasiet på Statens normalskola för flickor och därefter vidare till högskolestudier i Uppsala och Stockholm, vilket resulterade i en fil. mag. 1972, samma år som hon begick sin poetiska debut med diktsamlingen om jag inte. Redan här slås de teman an som sedan, med allt större säkerhet och möjligen också allt skarpare ironi, ljuder genom författarskapet, teman förbundna med ett existentiellt och socialt utanförskap som via Lugns ordvrängande och torrt absurda humor snarare framstår som en gemenskap. Det handlar om moderskap och ensamhet, om det komplicerade förhållandet mellan könen och om döden – alltid om döden. Som hon själv har uttryckt saken i en intervju: ”Det mitt författarskap handlar om är min enorma rädsla för att förlora människor, även mig själv. Det är mitt enda tema.” Men författarskapet handlar också om en ton, ett tonfall som – trots närheten till den stora förebilden Sonja Åkessons skenbara vardagsrealism – redan från första stund är igenkännbar som Kristina Lugns alldeles egna. Den inbegriper en icke ringa andel såväl absurdism som existentialism och hämtar dessutom kraft från en hel del omvälvande barndomsupplevelser i morfar prästens kristna landsortskyrka. Det som ofta har överbetonats i författarskapet är realism och självbiografi; det handlar betydligt mindre om att avbilda verkligheten än om att omforma den, ge perspektiv på den, se den i en skrattspegel som blottar mycket mer än så. Efter den stilsäkra debuten dröjde det fyra år innan Kristina Lugns andra diktsamling kom ut, med den talande titeln Till min man, om han kunde läsa. Där hon tidigare hade skruvat fast sitt kvinnliga jag i folkhems- och kärnfamiljsstereotyper låter hon nu också mannen – eller snarare den trots allt attraktiva maskuliniteten – utsättas för samma omilda behandling. Man och kvinna lever vidare i sina klichéfängelser i de följande tre diktsamlingarna på väg mot det stora genombrottet 1983. Döda honom! (1978), Om ni hör ett skott… (1979) (inte fullt så våldsamma som titlarna vill göra gällande) och Percy Wennerfors (1982) utforskar olika vägar, som egentligen strålar samman i Bekantskap önskas med äldre bildad herre. Döda honom! utgör slutfasen av de tidiga diktsamlingarnas relativt homogena, kortradiga diktform, medan Om ni hör ett skott… är en märklig episk långdikt där Camillas och Kurts stormigt surrealistiska förhållande presenteras. I Percy Wennerfors får idealbilden av manligheten, sedd genom en liten flickas ögon, till och med ett namn, och det hela formar sig till en fin och märklig barndomsskildring. Bekantskap önskas med äldre bildad herre (1983) utgör Kristina Lugns både publika och konstnärliga genombrott. Med utgångspunkt i den ångest och längtan som ryms i en kontaktannons blottar hon samtidens isande alienation med osedvanligt gott humör. Självironisk humor och skärande smärta förenas på ett mer drastiskt sätt än någonsin tidigare. Efter genombrottsboken dröjde det sex år innan nästa diktsamling, Hundstunden, kom ut – och därefter ytterligare ett och ett halv decennium till nästa, Hej då, ha det så bra!. Det viktigaste skälet till denna poetiska sparsamhet är att Kristina Lugn nu började skriva dramatik. Hennes första pjäs, När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna, kom 1986 och följdes av bland annat Titta det blöder (1987), Det vackra blir liksom över (1989), Tant Blomma och Idlaflickorna (båda 1993), Silver Star (1995), Rut och Ragnar (1997) och Nattorienterarna (1998). Flera av pjäserna finns publicerade i samlingsvolymen Samlat Lugn (1997) och Nattorienterarna som separat bok (1999). Under det följande decenniet, 00-talet, formligen briserade Kristina Lugns dramatiska författarskap i ett tiotal pjäser där framför allt Stulna juveler (2000), Begåvningsreserven (2002), Kvinnorna vid Svansjön (2003), Vera (2005), Det finns ett liv där borta i Vällingby (2005) och Katarina den stora (2006) utmärker sig. Dramatikern Kristina Lugn kan sägas ha renodlat det absurdistiska draget hos poeten. Det som pågår på scenen och förefaller vara samtal är snarare parallella monologer. De ofta kaotiska men retoriskt elaborerade replikerna faller tungt och utan mottagare. Ingen hör egentligen vad den andra säger. Idlaflickorna och Nattorienterarna är typiska för denna generella tendens i författarskapet. I den förra befinner vi oss vid ”Gardasjön” tillsammans med de åldrade hemmafruarna Lillemor och Barbro som simmar runt i minnets tämligen grumliga vatten. I den senare är det de betydligt yngre kvinnorna Vera och Bricken som vandrar runt i den nattliga staden och funderar över livet, förvirrat, sökande, eftertänksamt, frustrerat. Helt otypisk, och ett nytt steg i författarskapet, är Katarina den Stora, en kvinnlig härskarmonolog från en ensam drottning i en värld långt ifrån redo för kvinnlig makt. Återkomsten till poesin efter fjorton år – diktsamlingen Hej då, ha det så bra! (2003) – är av allt att döma inte det slutgiltiga avsked till poesin som titeln tycks göra gällande. Tonen känns igen och har förstärkts av teaterhantverkets relativa konkretion. ”Människorna lever bara ett / känslokast / från avgrunden”, som det heter, och ”Jag är inte / en schlager. / Jag råkar bara handla / om samma saker”. Och det är väl därför Kristina Lugns popularitet är så grundmurad, trots den bitvis komplicerade poetiska språkformen. Hennes författarskap borrar sig ner i just de allmänmänskliga områden som gör schlagern så populär. Man kan nog säga att hennes författarskap skänker tröst: ”Det är ett sorgearbete att leva. / Om man inte förstår det / blir man aldrig glad.” Text: Jan Arnald