Olsson, Anders

Olsson, Anders, författare, kritiker, professor (f.1949). Invald 2008.

Stol: 
4
Föddes: 
1949-06-19
Födelseort: 
Huddinge
Invaldes: 
2008-02-21
Tog inträde: 
2008-12-20
Ålder vid inval : 
58

Stol nr 4 - Anders Olsson Anders Olsson, född 19 juni 1949 i Huddinge. Författare, kritiker, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Han invaldes i Svenska Akademien 22 februari 2008 och tog sitt inträde 20 december 2008. Olsson efterträdde författaren Lars Forssell på stol nr 4. Han tilldelades John Landquists pris 1997 och Schückska priset 2007. Olsson gick i gymnasiet på Rudbeckianska skolan i Västerås och bodde vid den tiden granne med författarna Lars och Madeleine Gustafsson, som inspirerade honom litterärt. Han tillbringade ett år på high school i Huntingdon Valley, Pennsylvania, innan han efter studenten, hösten 1968, började läsa nordiska språk, litteraturhistoria med poetik och teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Efter ett halvår i Berlin 1972 fortsatte Olsson läsa filosofi och litteraturvetenskap, som ämnet då hade bytt namn till, på Stockholms universitet. Där träffade han bl.a. Horace Engdahl och Arne Melberg och gav tillsammans med dessa ut antologin Hermeneutik 1977, som introducerade den i Sverige förbigångna kontinentala traditionen inom modern litteraturforskning. Samma år startade Olsson, tillsammans med samma krets av litteraturvetare och kritiker samt ett antal författare och konstnärer, tidskriften Kris, vars betydelse för förnyelsen av den svenska litteratursynen under 1980-talet knappast kan överskattas. Efter i första hand franskt mönster synliggjorde Kris ett i Sverige vid den här tiden outforskat territorium i gränstrakterna mellan litteratur, konst och filosofi, och genom introduktionen av ett flertal väsentliga tänkare (som Jacques Derrida, Paul de Man, Theodor W. Adorno, Maurice Blanchot och Roland Barthes) tillförde man nytt blod till den svenska litteraturvetenskapen, litteraturkritiken och litteraturen. Vid den tiden hade Anders Olsson också börjat skriva litteraturkritik, egna dikter och forska på Gunnar Ekelöfs diktning under Kjell Espmarks handledarskap. Han hade också kommit i kontakt med zenmeditation och tillbringat en månad i Paris hos den japanske zenmästaren Taisen Deshimaru, och zen spelar fortfarande en stor roll i hans liv och skapande. Han tillbringade sommaren 1979 vid ”The School of Theory and Criticism” i Irvine, Kalifornien, och hade bl.a. René Girard och Michael Riffaterre som lärare. Framför allt gjorde den kontroversielle kulturkritikern Girard ett bestående intryck, och Olsson återvänder ofta till honom, senast i 2007 års antologi Syndabocken. Anders Olsson debuterade 1981 med essäsamlingen Mälden mellan stenarna, med titel efter en Gunnar Ekelöf-rad. Det är litterära essäer av en internationell art som knappt tidigare hade förekommit i Sverige, teoretiskt avancerad och samtidigt textnära – närmaste föregångare torde vara Göran Printz-Påhlson. Essäerna följdes två år senare av doktorsavhandlingen Ekelöfs nej, där den nyligen introducerade ”tematiska kritiken” (konsten att identifiera bärande temata i hela författarskap) kombinerades med stor textnärhet och också med intertextualitet, vilket med Olssons ord betyder att ”komma åt vilken typ av text han (Ekelöf) skapar utifrån andra texter”. Sammantaget formar detta en unik avhandling som på många vis ändrade bilden av Gunnar Ekelöf och frilade ett flertal dittills fördolda skikt i det gränsöverskridande författarskapet. Strax därefter debuterade Anders Olsson som diktare. Med Dagar, aska (1984) framträdde en stram, sparsmakad poet med melankolisk bildvärld, meditativ zeninspiration och stor intertextuell medvetenhet. Som i den lilla dikten ”Inskription”: ”vattenkannan är en mor // minnet formar en mun // din handled är naken // sömn är en drucken sten”. Utifrån känslan av instängdhet i Sveriges akademiska värld flyttade Olsson nu till Berlin och skrev mer poesi – De antända polerna (1986) ansluter nära till debuten, medan storverket Bellerofontes resa (1988) har andra dimensioner. Utifrån Iliadens berättelse om hjälten Bellerofons strid med det eldsprutande odjuret Chimaira bygger Olsson upp en betydligt mer mångsidig diktsvit än tidigare. Samma melankoliska grundstämning råder (”Varje nu – / ett paradis / som vi just / försvann ur”), men textarterna är bredare och mer varierade än tidigare. Mellan dessa båda diktsamlingar hade Anders Olsson emellertid också hunnit skriva det teoretiskt mycket inflytelserika verket Den okända texten (1987), som blev hans väg tillbaka till den akademiska världen. Här försöker Olsson hitta en ”tredje väg” mellan hermeneutiken (tolkningsläran) och dekonstruktionen (meningsspridningen). Men det är ingalunda teori utan praktik, den röda tråden genom Den okända texten är Paul Celans poesi, modernismens kanske mest svårtolkade diktare. Olssons arbete med Celans poesi avsatte också översättningsvolymen Lila luft (1989), och det blev början på en diger litterär översättningsverksamhet (gärna i samarbete med andra, som i detta fall Håkan Rehnberg). Senare översatte han också t.ex. romantikern Novalis och kulturkritikern Thomas Bernhard, i samarbete med Daniel Birnbaum, med vilken han också skrev Den andra födan (1992), ”en essä om melankoli och kannibalism”, en ytterst varierad essäbok om melankolins skilda uppenbarelseformer. Nittiotalet inleddes dock med diktsamlingen Solstämma (1991). Skillnaden, den för Olsson så centrala, har här ingenting med fasta motsatser att göra, men knappast heller med dialektik och syntes. Snarare är den grunden för ett situationsbestämt spel som konstituerar världen, jaget, språket; ”det enda jag ser / är en korsning av motsatser”, som det heter i Solstämma, en tätare, precisare, vackrare men också mindre kvidande, mindre suggestiv diktsamling än Bellerofontes resa. Två år senare kom nästa poetiska storverk, Det vita, en märkvärdigt ”vertikal” diktsamling där huvudparten av dikterna har fått en på höjden utsträckt form och varje rad består av ett eller ett par ord. Det är som om dikterna krymper på bredden och rör sig mot utplåning, mot ”det vita”. Det tar också mycket riktigt fem år innan Anders Olsson återvänder till poesin, med sin hittills sista diktsamling Ett mått av lycka (1998), och då ser hans dikt helt annorlunda ut. Ett mått av lycka är avklarnad på ett helt nytt sätt, och dessutom handlar det uteslutande om haiku-dikter, det strama, exakta japanska versmåttet (3 rader med 5+7+5 stavelser) som i Olssons händer blir ett tecken på en nyfångad lycka: ”Att ta in ge ut / bygga upp och lämna hän: / ett mått av lycka”. Anders Olsson lämnade dikten hän, men envisa rykten gör gällande att han nu återigen, ett decennium senare, har börjat skriva poesi igen. Olsson arbetade nu mer med andras ord än med sina egna. Han påbörjade ett stort forskningsprojekt om den finlandssvenske poeten Gunnar Björling, som inte bara skulle avsätta den mäktiga avhandlingen Att skriva dagen – Gunnar Björlings poetiska värld (1995) utan också resultera i redaktörskapet för utgivningen av Björlings Skrifter I–V (1995). Sammantaget är det en monumental insats för förståelsen av den kantiga, knotiga diktformens knappe mästare Björling. Efteråt följde ett par mer lättillgängliga presentationer av ett par Olsson närstående författarskap: volymerna Ekelunds hunger (1996), om Vilhelm Ekelund, och Gunnar Ekelöf (1997). Tiden därefter har för Anders Olssons del huvudsakligen upptagits av olika forskningsprojekt: om mystikens och nihilismens intet, om det litterära fragmentet och om modernismens exillitteratur. Det förra resulterade i den storslagna studien Läsningar av Intet (2000), som med stor precision går igenom olika mystiska och sekulära traditioner som på skilda sätt har hanterat Intet, med betoning på nihilismen. Dessutom inbegriper boken enskilda studier av författarskap som Mallarmé, Rilke, Wallace Stevens, Edith Södergran och Birgitta Trotzig. Det var den bok som också fällde avgörandet när Anders Olsson några år in på det nya millenniet utsågs till professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. 2006 kom så Skillnadens konst, med undertiteln ”Sex kapitel om moderna fragment”, där Olsson inte bara sätter in det poetiska fragmentet i ett större historiskt sammanhang, utan också närläser dess förekomster i moderna författarskap som Bengt Emil Johnsons, Katarina Frostensons och Ann Jäderlunds. Vägen går från renässansens fragmentintresse via romantikernas införande av fragmentet som egen litterär genre, och därpå knyter Olsson samman arton- och nittonhundratalets fascination för aforismen med den betydligt längre fragmenttraditionen. Det avslutande kapitlet utgör en diskussion kring den obegriplighetsdebatt som har drabbat många som ägnat sig åt ett fragmentariskt skrivande, från Friedrich Schlegel till Ann Jäderlund. Det pågående forskningsprojektet om exil och poetisk modernism, som bland annat behandlar Nelly Sachs och Paul Celans författarskap, har hittills gjort sig påmint t.ex. i tidskriften Aiolos dubbelnummer om Exil (nr 30-31 2007), som Anders Olsson var medredaktör för. Text: Jan Arnald