Östergren, Klas

Stol: 
11
Föddes: 
1955-02-20
Födelseort: 
Stockholm
Invaldes: 
2014-02-27
Tog inträde: 
2014-12-20
Ålder vid inval : 
59

Klas Östergren, född 20 februari 1955 i Stockholm. Författare och översättare. Han invaldes i Svenska Akademien 27 februari 2014 och tog sitt inträde 20 december 2014. Östergren efterträdde konstkritikern, författaren och musikern Ulf Linde på stol nr 11. Han är bosatt på Österlen i Skåne och har bland annat mottagit Eyvind Johnsonpriset 1989, De Nios stora pris 2005 och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2012. Han har också längre än någon annan suttit i stipendienämnden i Albert Bonniers Stipendiefond för svenska författare, fram till 2011. 

Klas Östergrens barndom utspelade sig huvudsakligen på Lilla Essingen i Stockholm. Han växte upp i en arbetarfamilj, yngst av fyra syskon, och påbörjade så småningom sin gymnasiegång i Södra Latin på Södermalm. Där vidareutvecklades ett mångsidigt kulturintresse som hade grundlagts redan på högstadiet. Han tecknade och målade, han deltog i en teatergrupp, han ledde en läsecirkel, och han blev redaktör för litteraturtidskriften Loke. På det hela taget utgjorde Södra Latin en så pass kreativt stimulerande miljö att den unge Östergren osedvanligt tidigt vågade anförtro sina litterära alster åt offentligheten, alster med huvudinspiration från Lars Norén, Göran Tunström och Jack Kerouac. 

Gymnasietiden spelar inte oväntat en stor roll i Klas Östergrens tidiga debutroman. Efter att ha refuserat en diktsamling antog Bonniers till slut romanen Attila, som publicerades ett par veckor före Östergrens tjugoårsdag 1975 och måste betecknas som ett utpräglat ungdomsverk. Under slutet av gymnasiet möter det något brådmogna diktjaget inte bara den stora politiken och den stora litteraturen utan också den stora – men gymnasialt kortvariga – kärleken. Alla dessa moment flyter samman i en större, transcendent gemensamhetskänsla som framstår som en (om än mycket ungdomlig) epifani, i stil med Kerouacs från zenbuddhismen lånade fenomen satori. 

Uppföljaren Ismael (1977) är en direkt fortsättning på Attila, fast med två tillägg. För det första är det nu de många resorna – där alla vägar tycks bära till Paris – tar sin början. För det andra finns ett par historiska parallellberättelser som båda på olika sätt anspelar på Bibelns förskjutne Ismael, den ensammaste av de ensamma. Som helhet är Ismael en klart mognare roman än Attila; likväl tas ett betydligt större litterärt steg med nästa bok, Fantomerna (1978). 

Den direkta orsaken är att Östergren nu för första gången orkar ta tag i ett riktigt livstrauma, faderns bortgång när den unge Klas var nitton år gammal. Fadern är huvudfantomen för båda de ångestridna huvudpersonerna, dels den äldre Claudius, som vi möter i tredje person, som berättare i Paris och Bretagne, dels den yngre man som presenteras i första person och som befinner sig mitt inne i ett utdraget sammanbrott som också inbegriper stora delar av det sena sjuttiotalets ungdomskultur. Det är tydligt att Östergren har behövt en flerfaldig distans i form av den fiktive Claudius för att kunna närma sig de värsta smärtpunkterna, det förflutnas mest illasinnade fantomer. Och inte minst barndomens myllrande Lilla Essingen, fantomernas ö. 

Klas Östergren har beskrivit Fantomerna som boken där han på allvar upptäckte att han var en berättare, och möjligen är det också den roman som, åtminstone bitvis, kommer närmast den ofiltrerade självbiografin. I nästa roman kom i gengäld själva berättandet att stå i centrum, och frågan är om inte fabulerandet egentligen är huvudpersonen i Gentlemen (1980). Med hjälp av den då bortglömde författaren Sture Dahlström iscensatte Östergren ett målmedvetet uppror mot det rigida sjuttiotalet. 

Få romaner som samtiden lite släpphänt betecknar som generationsromaner motstår tidens tand, men Gentlemen är verkligen en av den svenska litteraturens mest utpräglade generationsromaner. Som ingen annan lyckades Klas Östergren fånga den historiskt så viktiga övergången från sjuttio- till åttiotal, från folkhem och vänsteraktivistisk litteraturdogm till avreglerad riskkapitalisthegemoni och befriat fabulerande. 

Trots att den mångförgrenade historien om författaren ”Klas Östergren”, som får i uppdrag att skriva en uppdaterad version av Röda rummet och möter de bohemiska bröderna Morgan, i hög grad utspelar sig på resande fot – både under jorden och på jorden – handlar den kanske ändå mest om den mytiska adressen Hornsgatan 29C. Den säreget grandiosa våningen blir den orörliga centralpunkten i ett Södermalm statt i drastisk förvandling – och därmed i någon mån också själva världens navel. 

Gentlemen skrevs av en fortfarande mycket ung författare, men berättarmognaden är nu en helt annan, liksom den närmast extatiska livskänslan, känslan av att allt är möjligt. Dessutom vågade Östergren ta ett steg som kanske bäst har beskrivits av Horace Engdahl i recensionen i Expressen: ”Här bjuds den skamliga ingrediens som en gång gjorde den stora litteraturen läst: underhållning.” 

Romanen fick ett andra uppsving i samband med den senkomna uppföljaren Gangsters (2005; se nedan) och också i samband med den ännu mer senkomna men desto mer välkomna filmatiseringen av regissören Mikael Marcimain (2014). 

Det monumentala genombrottet med Gentlemen fick Klas Östergren att fly Sverige, där han upplevde sig ha fastnat i destruktiva mönster. Han bosatte sig några år i Paris, påbörjade en sidoverksamhet som översättare, med Nigel Williams pjäs Klassfiende, och satte igång med uppföljaren till Gentlemen. Som inte alls kom att bli en uppföljare, utan följde helt andra estetiska spår, medvetet långt från den stora succén.  

Kortromanen Giganternas brunn (1981) inbegriper väldigt lite av Gentlemens flödande berättande. I stället valde Östergren att skruva åt historien ordentligt, låta den inspireras av dramatikens relativt nakna replikföring (den var ursprungligen skriven som en pjäs), och i stället för hisnande livskänsla bärs den lilla romanen av en dov melankoli, med inslag av ren och skär skräck och, inte minst, en träffande kritik av svensk neutralitetspassivitet. Tre försvarsanställda män sitter i ett ensligt beläget pensionat på Gotland när en fjärde man dyker upp och påstår sig ha rott i land. Detta föranleder ett antal biktliknande berättelser som till slut, möjligen, ger en antydan om vad männen egentligen gör på detta gudsförgätna ställe. 

Att Giganternas brunn utspelar sig 1957 indikerar ett framväxande historieintresse. När Klas Östergren ett par år senare återvände till Gentlemens mer storvulna och vildvuxna fabulerande var det i historisk form. Fattiga riddare och stora svenskar (1983) var knappast heller någon egentlig uppföljare till Gentlemen utan ett försök att använda samma fabulatoriska energier i en helt annan kontext, närmare bestämt i ett framväxande modernt Sverige anno 1937, Saltsjöbadsandans tidevarv. 

Om Gentlemen var ett berättarflöde är Fattiga riddare och stora svenskar snarast ett intrignystan. De invecklade turerna kring den oäkta sonen till Felix Krull, Thomas Manns antihjälte i romanen som inbegriper hans namn, leder i en uppsjö av olika riktningar. Florian Krull hamnar i ett groteskt konspirationsinferno efter att ha accepterat ett lönnmordsuppdrag med filmskaparen Bolin som måltavla. Bolin har i sin film ”Stora svenskar” avslöjat att uppgörelsen mellan socialdemokraterna och den självmördade hyperkapitalisten Ivar Kreuger har inneburit att den sicilianska maffian har tillåtits etablera sig i Sverige. Och det är bara början på de allt vildare intrigerna. 

Fattiga riddare och stora svenskar var en mäktig storsatsning, den enda bok som Östergren själv en aning ironiskt har kallat ”postmodern”, och romanen blev slutet på det vilt fabulerande tidevarvet, åtminstone för tillfället. Nästa bok blev stram och precis. 

Det strama och precisa skulle återkomma många gånger i det kommande författarskapet, men i Plåster (1986) tangerar språket på ett unikt vis det hårdkokta och genuint osentimentala. I den lilla romanen om en man på sjukhus som anar att varje ord kan vara hans sista möter vi en ny mognad hos Östergren. Han är fortfarande bara trettio år gammal, men möjligen kan man tolka in faderskapets nymornade allvar i den starkt existentiella berättelsen om mödosamt återerövrad kärlek och om vresiga män med förkärlek för oneliners. 

Klas Östergren hade nu alltså blivit far och tog farväl av Stockholm, både fysiskt och tematiskt. Han bosatte sig i Skåne, fördjupade sig i översättningsarbete och skrev efterhand tre kortare romaner med österlenskt tema. Fast i grund och botten kunde Ankare (1988), Handelsmän och partisaner (1991) samt Under i september (1994) – sedermera sammanfattade som Österlentrilogin (2010) – ha utspelat sig var som helst i den geografiska periferin. Visserligen är alla tre romanerna fast förankrade i den skånska myllan, men yttervärlden är målmedvetet avskalad, och ytterst rör det sig om olika sorters förtätad nutid där det förflutna hela tiden är delaktigt. 

På det hela taget handlar det om en ny estetik, koncentrerad och betydligt mer precis än tidigare, vilket kan framstå som en aning paradoxalt med tanke på hur centralt ruset är i alla tre romanerna. Men det var tydligare än någonsin för Östergren att det behövdes ett glasklart medvetande för att beskriva det berusade ditos alla tvära, överrumplande kast. 

Det är med andra ord inte alls ologiskt att nästa bok blev Östergrens första regelrätta novellsamling, Med stövlarna på och andra berättelser (1997), som förvisso i hög grad består av tidigare skrivna berättelser. Han återvänder här till den storstadsmiljö han känner allra bäst. En av novellerna, ”Veranda för en tenor”, förvandlade han inom kort till ett filmmanus, och nu följde en period då Klas Östergren huvudsakligen skrev för film och teve. Under en period var han till och med övertygad om att Under i september skulle bli hans sista regelrätta bok. Det skulle dröja ända till 2002 innan romanskrivandet återupptogs, men det innebar inte att millenniets sista år var overksamma. 

Förutom det ständiga översättandet av dramatik – främst Ibsen, vars tolv stora samtidsdramer Östergren kom att översätta – beslutade han sig nu för att satsa på skrivande för film och teve. Det blev bland annat långfilmerna Veranda för en tenor och Syndare i sommarsol, tevedramatiken Offer och gärningsmän och Soldater i månsken (regisserade av Tomas Alfredson) samt den historiska dramaserien Gustav III:s äktenskap

Återkomsten till prosan ägde rum i form av tre långnoveller som integrerades under titeln Tre porträtt (2002). Det handlar om ett mycket suggestivt berättande, infallsrikt och underhållande och med författaren själv – som i Gentlemen – i en roll mellan iakttagare och aktör. De tre berättelserna – ”Kvinna i starkt ljus”, ”Kamrat i blå uniform” och ”Kollega med gul skål” – förenar lättsam komik och en nästan övernaturlig rysning till en i stort sett fulländad helhet. 

Möjligen var det återkomsten av den agerande berättaren som nu gjorde Klas Östergren redo att återvända till GentlemenGangsters (2005) är i hög grad en metaberättelse där hela sanningshalten i Gentlemen ifrågasätts, men romanen är naturligtvis mycket mer än så. För det första är det fråga om ett intrigmässigt mästerstycke, där handlingen skjuter fart från Gentlemens slutscen och sedan störtar tjugofem år framåt i tiden via ”Klas Östergren” som nu sitter i en gård på Österlen och med medelålderns kärva erfarenheter i ryggen analyserar sitt hälften så gamla jag och dess vidare utveckling i en intrighärva som inte minst inbegriper en total omvärdering av Gentlemens mytiska bröder, Henry och Leo Morgan. För det andra är det fråga om en fascinerande berättarteknisk hantering av tid. Östergren har en gång hävdat att ”tid är romaners enda ämne”, och i Gangsters blir det extra tydligt i och med att varje enskilt nu tycks öppna sig mot ett stort antal lager förflutenhet. Därtill är boken en samtidspolitisk uppgörelse med ”kapitalismens triumf och karnevalståg”. 

Östergren var nu tillbaka i det bredare berättandet, och även om nästa roman var ett beställningsverk i den internationella serien ”Myths retold” spelar Orkanpartyt (2007) en viktig roll i författarskapet. Orkanpartyt är en genuin dystopi från en framtid där det inte längre finns någon vinter och all handel har stagnerat. Det är den fornnordiska myten om Loke som återberättas, men trots, eller kanske på grund av, att Östergren är bunden av ett mytiskt mönster lyckas han skarpare och mer gripande än någonsin fånga förälderns alldeles gränslösa kärlek till sina barn. Det är Klas Östergrens vackraste roman. 

Orkanpartyt är både ett undantag i författarskapet och en renodling av det. Likväl valde Klas Östergren att efteråt återvända till den mer välkända samtiden, med ”sig själv” som agerande mellanhand. Det sker i de storartade romanerna Den sista cigarretten (2009) och Twist (2014), som båda måste betraktas som mognare släktingar till Gentlemen

Den sista cigarretten är en uppgörelse med åttiotalet. I den kusliga ramberättelsen spelar ett återskapande av Nils Dardels tavla ”Den döende dandyn” en viktig roll, och Östergren använder detta återskapande för att kritisera åttiotalets konstsyn, dels den konstkapitalistiska, dels den postmoderna övertygelsen om att inget originellt längre kan skapas. Det finns ett thrillerdriv i texten som aldrig förr, samtidigt som det försiktiga berättarjaget distanserar sig mer än någonsin från skeendet. 

Twist bär på ungefär samma slags driv, fast nu handlar det om vår egen samtid, om överspända och därför snabbt svikna ideal, om Stasispioner, om gasledningar under Östersjön och om ryska fixare som berättarjaget råkar på under ett mycket stillsamt försök att göra research om en anfader i teaterbranschen. I stället aktiveras det förflutna på många flanker, och jaget konfronteras med den ständigt undflyende Anne-Marie (Ami, Anna, Annie) som har dött och därför är ännu mer oåtkomlig än kvinnorna brukar vara i Klas Östergrens verk. Men framför allt är Twist en historia om minnets oändliga bedräglighet. 

Text: Jan Arnald