Sjöstrand, Östen

Sjöstrand, Östen Sigvard, författare (f. 1925). Invald 1975.

Stol: 
8
Föddes: 
1925-06-16
Födelseort: 
Göteborg
Invaldes: 
1975-05-15
Tog inträde: 
1975-12-20
Avled: 
2006-05-13
Ålder vid inval : 
50
Antal år i akademien: 
31

Stol nr 8 - Östen Sjöstrand Östen Sjöstrand, född 16 juni 1925 i Göteborg. Författare. Han invaldes i Svenska Akademien 15 maj 1975 och tog sitt inträde 20 december 1975. Sjöstrand efterträdde författaren Pär Lagerkvist på stol nr 8. Han tilldelades Bellmanpriset 1967 och var redaktör för de tre akademiernas kulturtidskrift Artes 1975–88. Sjöstrand debuterade 1949 – samma år som Lars Forssell – med en liten hårt koncentrerad diktsamling betitlad Unio. Liksom Forssells Ryttaren är Unio djupt försänkt i det svenska fyrtiotalets poetik, i dess efterkrigsångest och mörka, existentiellt-orfiska symbolvärld: ”innan skymningen förtonar / i okända nattmoln / hör du i en brinnande sekund / ditt liv / likt ett eko vända åter / ur rymdens nattblå glasvalv”. Skillnaden mellan de båda diktarna skulle dock bli mycket tydlig under 1950-talet. Där Forssell släppte det orfiska tilltalet och blev de många maskernas alltmer folkliga diktare kom Sjöstrand att gå den motsatta vägen: mot en dikt som inte ryggade för några som helst komplikationer – och inte heller för ett orfiskt tilltal. Gemensamt för de båda diktarna förblir emellertid ett närmast absolut språkrytmiskt och språkmelodiskt gehör. Östen Sjöstrand har formulerat det så här: ”Kan dikten likt musiken på ett djupare och mer allmänt plan, med sina egna medel, nå bortom de begränsningar som orden och språket innebär? Jag tror det.” Där Forssell orienterade sig mot angloamerikansk poesi, med Ezra Pound som primär förebild, fick Sjöstrand sin stora lyriska uppenbarelse av Paul Valéry. Efter en besvärlig gymnasietid började den tidigare starkt naturvetenskapligt och rationellt inriktade ynglingen få upp ögonen för ordens makt: ”Mot min tidigare uppfattning att poesin mest var diskutabel filosofi och ’svårgripbara’ känslor, visade Valéry att poesin tvärtom eftersträvar största möjliga exakthet – i de erfarenheter som inte kunde uttryckas på annat sätt! Poesin kunde i ord gestalta andens ordlösa rörelser.” Men lika viktig var musiken: ”De rytmiska gestalterna hos Debussy tog jag till min utgångspunkt, sökte ord till dem.” Musiken förblir en diktens befriande makt i ett flertal verk i samarbete med tonsättaren Sven-Erik Bäck – t.ex. librettot till Gästabudet (1962) och texten till Vid havets yttersta gräns (till invigningen av Berwaldhallen 1980) – samt i tolkningar av olika operalibretti (som Auden/Stravinskys En rucklares väg). Debutsamlingen Unio utgår från en mystiskt färgad helhetsvision alstrad vid läsningen av Herakleitos, och följer man tråden av mystik via den viktigaste poetiska förebilden Gunnar Ekelöf bakåt till medeltidsmystikern Mäster Eckhart finner man – sammanflätad med den ”svåra” franska poesitråden från Mallarmé till Valéry – författarskapets grundtråd. Det är alltså till en betydligt mer kontinental än anglosaxisk tradition Sjöstrand ansluter sig. I de följande diktsamlingarna under 1950-talets första år förstärktes den religiösa tendensen i Sjöstrands dikt, men den tar sig aldrig uttryck i trosviss dogmatik, utan förblir en oavbruten existentiell kamp, också efter omvändelsen till katolicismen 1953. Efter en religiös kris då Sjöstrand trodde att han var slut som poet och i stället blivit mystiker (tigande i stället för talande) har den strama Invigelse (1950) – som i sin regelbundenhet liknar en korsning mellan Dantes Divina Commedia och Erik Lindegrens mannen utan väg – följts upp av den mer fullskaliga och utåtvända samling som bär den talande titeln Återvändo (1953). 1955 års diktsamling Främmande mörker, främmande ljus får betecknas som inledningen till den mogna poesins tidevarv – det märks att Sjöstrand nu är övertygad om att det verkligen är poet han är. Främmande mörker, främmande ljus är en ytterst suggestiv samling, med skarpskurna bilder från ett Europa försänkt i antik skymning. Den föregicks av den första av tre essäsamlingar, Ande och verklighet (1954), där framför allt en av essäerna avtecknar sig som en veritabel programförklaring: ”Poesi och mystik”, där Sjöstrand drar upp en skarp skiljelinje mellan poesins och mystikens art av hängivenhet. Tillsammans formar sig hans essäsamlingar till en täckande bild av hans franskdominerade modernistiska estetik. De följande essäsamlingarna är: Världen skapas varje dag (1960) och Fantasins nödvändighet (1971). Under 1950-talet inledde Östen Sjöstrand också sin verksamhet som en av det sena 1900-talets ledande diktöversättare; tillsammans med Gunnar Ekelöf utgav han antologin Berömda franska berättare 1957. Bland övriga översättningar kan nämnas antologin Fransk lyrik (1969) samt separata volymer med poesi av Yves Bonnefoy, Alain Bosquet, Jannis Ritsos och Wole Soyinka. 1958 samlade Sjöstrand ihop sina dittillsvarande dikter i den första av fyra urvalsvolymer, Dikter 1949–1955, och samma år kom den nyskrivna samlingen Hemlöshet och hem, där det på några signifikativa rader heter: ”Bildning är inte bokstavsvärld / inte boklig förhävelse / Bildning är att andas fritt.” Under 1960-talet gav han ut tre diktsamlingar. De gåtfulla hindren (1961) kretsar kring det som hindrar oss från att leva, varav inte minst ”Språket hindrar mig / Orden binder mig / Tystnaden tvingar mig att tala / ord som inte finns!” En vinter i Norden (1963) kan läsas som en krisdiktsamling som i ångestens och depressionens tecken söker sig fram mot pånyttfödelsens vision, medan den omfångsrika I vattumannens tecken (1967) – en av Sjöstrands viktigaste diktsamlingar – utöver en glimrande vision om att världens djupa sår ska helas tecknar en allmän uppbrottsstämning. 1970-talets diktsamlingar är bara två, och dessutom tämligen tunna, vilket i hög grad kan förklaras med den betungande posten som redaktör för de tre Akademiernas nystartade tidskrift Artes under decenniets senare hälft (och nästan hela det följande). Under politiseringens era gjorde han tidskriften till en bastion för estetiken. Strax efter redaktörsutnämningen tog Östen Sjöstrand plats i Svenska Akademien. 1980-talets likaledes två diktsamlingar är desto digrare. Strax ovanför vattenlinjen (1984) är starkt självutlämnande centrallyrik, och titelsviten i På återvägen från Jasna Góra (1987) låter en självupplevd bilolycka i Polen utgöra fixpunkt i en flödande sorgesång över tillståndet i världen. 1994 samlade Ulf Linde ihop hans dikter till det mäktiga urvalet Sprickorna i stenen, som förmår visa upp Sjöstrands vittomfamnande dikt i helfigur. Text: Jan Arnald