Stridsberg, Sara

Stol: 
13
Föddes: 
1972-08-29
Födelseort: 
Solna
Invaldes: 
2016-05-13
Tog inträde: 
2016-12-20
Ålder vid inval : 
43

Sara Stridsberg, född 29 augusti 1972 i Solna. Författare, dramatiker och emellanåt översättare. Hon invaldes i Svenska Akademien 13 maj 2016 och tog sitt inträde 20 december 2016. Stridsberg efterträdde författaren och översättaren Gunnel Vallquist på stol nr 13. Hon är bosatt i Stockholm och har bland annat mottagit Nordiska rådets litteraturpris 2007, De Nios Stora Pris 2015 och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2016.

Sara Stridsberg växte upp i Solna, Huskvarna, Skogås och på Södermalm. Hon studerade bland annat sociologi, idéhistoria och juridik vid Uppsala universitet och i Strasbourg, Frankrike. Hon blev jur. kand. vid Uppsala universitet 1998 men har aldrig arbetat som jurist. Däremot utgav hon året därpå, tillsammans med genusforskaren Jenny Westerstrand, en skrift för jämställdhetskommittén vid Uppsala universitet, Juristutbildningen ur ett genusperspektiv, där författarna pläderar för att ”införandet av genusperspektiv måste ske väl integrerat i undervisningen”.

Litteraturintresset tog emellertid snabbt över, inte minst via läsning av Birgitta Trotzig, Marguerite Duras och Elfriede Jelinek, och redan samma år, 1999, gick Stridsberg folkhögskolan Biskops-Arnös skrivarlinje, varpå hon började arbeta som frilansskribent och ganska snart blev medlem i kulturtidskriften Bangs redaktion.

2002 kom intervjuboken Det är bara vi som är ute och åker, skriven på uppdrag av projektet Kvinnor på Norr vid folkhögskolan i Fårösund, publicerad av Länsstyrelsen i Gotlands län och med fotografier av Catti Brandelius. Undertiteln ”Intervjuer från Fårö och Fårösund” ger en antydan om innehållet men avslöjar inte att samtliga fjorton intervjuade är unga kvinnor som får berätta om sina liv, idéer och visioner, med den uttalade ambitionen att ge dessa försummade kvinnor en möjlighet att bli åhörda. Skriften delades ut gratis till alla under 35 år på norra Gotland.

I samband med en längre resa till Kambodja samma höst – hårt drabbat av den enorma fattigdomen och sexindustrins härjningar – fick Sara Stridsberg upp ögonen för den feministiska ikonen Valerie Solanas och översatte hennes kontroversiella SCUM-manifest från 1967 till svenska (SCUM = Society for Cutting Up Men). När det utkom 2003 – med Stridsbergs entusiastiska, rentav furiösa förord – tog hon ett rejält steg in i offentligheten. Debattens vågor gick höga, och Sara Stridsberg blev ett omtvistat namn i den svenska kulturvärlden, inte minst på grund av formuleringar som: ”Men SCUM är en farlig text. SCUM gör saker med kvinnor. Det är en text som förändrar sin läsare för alltid. Som läsare blir du genast en stygg och farlig jävel. Du blir fräck och aggressiv och egoistisk, en beskäftig helveteskvinna.”

Vilket fick hennes egentliga litterära debut, den lågmälda och eftertänksamma Happy Sally, att till en början nästan försvinna när den publicerades i januari 2004. Inom kort fick kritikerna emellertid upp ögonen för den nya originella röst som berättade en mångskiktad historia om priset för höga kvinnliga ambitioner. Happy Sally har formen av en dagboksroman, fiktiva anteckningar skrivna av tre kvinnor vid tre olika tidpunkter vävs samman till en melankolisk sorgesång över besatthet, saknad och kvinnans roll i patriarkatets värld.

”Happy Sally” själv är en autentisk gestalt, simmerskan Sally Bauer som bara en månad före andra världskriget, den 27 augusti 1939, blev första skandinav att simma över Engelska kanalen. En fiktiv kvinna, Ellen, blir sedermera besatt av Bauer och ingår ett vad med sin make: hon ska få satsa allt på sin simning om hon lyckas upprepa Bauers bragd. Ett par decennier senare rör sig Ellens dotter i sin mors fotspår, i Dover, och hennes egna reflexioner och minnen vid den ödesdigra strandkanten förenas med Ellens och Sallys skrift. Det som kvarstår är sorg. Och, på gott och ont, styrka.

Happy Sally är en ovanligt fullgången debutroman. Redan här har Stridsberg funnit sin särpräglade röst, denna melankoliskt vackra och isande musikaliska, ytterligt lyriska röst som inte ryggar för någonting, som saknar traditionella gränser. Som hon senare sa i en intervju: ”Jag tycker att romanen är så fantastisk som ting i världen. Jag undrar hur den kan vara tillåten när allt annat är så kontrollerat.”

Under en resa till USA våren 2005 valde Sara Stridsberg att återvända till välkänd mark och applicera den pseudodokumentära metoden från Happy Sally på Valerie Solanas. Resultatet blev hennes stora genombrott, romanen Drömfakulteten, som kom ut i januari 2006 och inte bara nominerades till Augustpriset utan också belönades med Nordiska rådets litteraturpris. När decenniet skulle sammanfattas, mot slutet av 2009, röstades Drömfakulteten fram till 00-talets bästa roman av hundra av ”landets kunnigaste romanläsare” i en omröstning i Sydsvenskan, och resultatet upprepades när Dagens Nyheter 2011 genomförde en likartad omröstning.

Drömfakulteten är en ytterst egensinnigt berättad roman, med tvära och abrupta kast mellan tidsplan, platser och medvetandetillstånd. Dialoger övergår i inre monologer, stämningstillstånd, barndomsskildringar, vansinnestext. De återkommande platserna är främst hotellrummet där Valerie Solanas dog, rättssalen där hon skulle dömas för mordförsöket på Andy Warhol, det ökenliknande barndomslandskapet i Georgia där hon vid återkommande tillfällen våldtas av sin far samt mentalsjukhusscenerier. Med en lyriskt flödande metod mejslar Stridsberg sakta men säkert fram bilden av en kvinna som ville leva livet fullt ut men ständigt hejdades och hindrades. Det är en direkt hjärtskärande roman.

Drömfakultetens undertitel ”Tillägg till sexualteorin” antyder att vi har att göra med en kvinnlig komplettering – och korrigering – av Freuds klassiska sexualteori, och vid det här laget började det stå klart att det var vad Sara Stridsberg ägnade sitt författarskap åt: att såväl innehållsligt som formmässigt, och framför allt känslomässigt, upprätta alternativ till den rådande patriarkaliska ordningen. Som hon sa i en intervju 2016: ”Drömfakulteten utspelar sig utanför alla överenskommelser, utanför alla vetenskaper, det var mitt lilla tillägg till Freuds sexualteori”. Ingenting rubbar ordningen mer än utsatta, utagerande, utslagna kvinnor, och Stridsberg har med tiden utarbetat en makalös metod för att hitta vägar in i deras världar och berätta inifrån själar som vanligen inte låter sig berättas.

Dialogrikedomen i Drömfakulteten ledde naturligt in i dramatiken, och samma år som romanen kom ut blev Sara Stridsberg också dramatiker, när hon diktade vidare om Drömfakultetens hjältinna i pjäsen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, specialskriven för skådespelerskan Ingela Olsson. Pjäsen hade urpremiär på Dramaten i Stockholm i september 2006, fick genomgående fina recensioner och gav mersmak.

Ytterligare en pjäs fick premiär på Dramaten i mars 2009, Medealand, en kraftfull men förvånansvärt trogen tolkning av Euripides eviga drama, med fokus på moderskapets oändliga komplikationer och på kärlekens oändliga svårigheter: ”Äktenskapet är det suveräna medlet mot kärleken.” Pjäsen fick några år senare betitla den samlingsvolym med Stridsbergs dramatik som kom att ligga till grund för hennes tredje nominering till Augustpriset, Medealand och andra pjäser (2012).

Nominering nummer två kom året efter det att Medealand hade premiär, med romanen Darling River, som kom ut i mars 2010. Sara Stridsberg hade då vänt sig mot ytterligare ett av världslitteraturens ikoniska kvinnoporträtt, nämligen Vladimir Nabokovs Lolita.

Men det handlar inte om någon rak vidarediktning; i Darling River befinner vi oss betydligt längre från originalet än i Medealand. Lolita ser sig i en spegel, krossar spegeln, glasbitarna återspeglar olika gestalter: Det är Lo, vars far älskade den ryske fjärilssamlarens böcker, kör runt sin dotter i en gammal Jaguar någonstans i Europa och säljer hennes kropp; det är Dolores, Nabokovs Lolitas riktiga namn, som befinner sig i Alaska för att dö barnsängsdöden vid floden Darling River; det är den anonyma modern som färdas längs moderskartans motorvägar, fotograferar och aldrig lyckas nå fram; och det är aphonan som, med våld, tränas i skrivkonst i ett laboratorium i Jardin des Plantes i Paris. Alla är de återspeglingar av Lolita; alla överskrider de Lolita.

För det finns ingen sann spegelbild. Återspeglingen är ett mischmasch av synintryck, egna erfarenheter, kvinnliga myter, andra människors subjektiva uppfattningar. Och hur mycket dessa kvinnor än har utsatts för är de inga offer. Offer är objekt. Alla dessa kvinnor är subjekt, med tydliga om än självmotsägande personligheter, drivkrafter, drömmar, önskningar.

Darling River är framför allt en bok om ensamhet, kanske själens obotliga ensamhet, och jämfört med Drömfakulteten är stilen mer återhållsam, tillbakadragen, eftertänksam. Det gör inte romanen mindre drabbande, möjligen till och med tvärtom. Möjligen har Stridsberg med Darling River kommit ännu ett steg närmare sin sanna röst.

Mot slutet av detta år, 2010, blev Sara Stridsberg ”Samuel Fischer Gast­professorin für Literatur” vid Peter Szondi-institutet, Freie Universität, Berlin. Hon höll sin installationsföreläsning i oktober under titeln “‘Destroy she says’. Destruction, Alienation & Literature from Medea (Euripides) to Blasted (Sarah Kane)” och tillbringade vintern med undervisning i Berlin.

Inflytandet från dramatikern Sarah Kane – vars debutpjäs Blasted Stridsberg hade översatt för Dramaten 2006, under titeln Bombad – lät sig avspeglas redan i mottot till debutromanen Happy Sally, men blev ännu tydligare i nästkommande pjäs, Dissekering av ett snöfall, som hade premiär på Dramaten i augusti 2012. Återigen ger sig Stridsberg på ett mytiskt men ändå autentiskt kvinnoöde, nämligen drottning Kristinas, en maktkvinna i en mansvärld, ständigt i fritt fall: ”Free-falling / Into the light”, som Kanes pjäs Crave återklingar från Happy Sallys motto. I programbladet till Dissekering av ett snöfall säger Stridsberg: ”Att beskriva en människa är att förstöra henne.”

Och någonstans i skärningspunkten mellan dessa yttranden finns teaterns och dramatikens betydelse för Sara Stridsberg: ”Jag slåss alltid mot prosans sätt att stänga in när jag skriver […]. Friheten i dramatiken har jag tagit med mig till romanerna, jag har lärt mig i dramatiken att skriva en friare prosa, öppnare romaner.” I samma intervju, genomförd av den nyligen bortgångna Karin Johannisson 2016, säger Stridsberg: ”Sarah Kane sa någon gång att det skulle vara för publiken som att falla nerför en trappa att se hennes pjäser. Och jag brukar tänka att skriva är som att falla, men utan att skada sig, utan att det blir sår och märken och blånader efteråt.”

Boken Medealand och andra pjäser kom ut i januari 2012, ett drygt halvår innan Dissekering av ett snöfall hade premiär, och inbegriper samtliga tre pjäser som Stridsberg då hade skrivit. Det här var också året då hon prövade en ny genre, nämligen barnboken. I den av Anna-Clara Tidholm illustrerade Mamman och havet – en titel inte utan kopplingar till Tove Janssons klassiska muminbok Pappan och havet – störtar vi med huvudpersonen Milou genom stadens avloppssystem på jakt efter mamma Fin som har dykt ner i toalettstolen. Det som råder i Mamman och havet är en sorts stillsam vardagsabsurdism som pricksäkert fångar barnets vilda sätt att tänka och känna.

Nu var Sara Stridsberg igång med en ny roman, en platsbaserad roman som kort och gott kom att heta Beckomberga, kom ut i september 2014 och innebar Stridsbergs fjärde Augustprisnominering. Återigen handlade det om att nalkas en värld utan att göra det som en så kallad frisk person; tvärtom handlade det för Stridsberg om att utsätta sig för ett sorts vansinne, att vara helt öppen för platsen och för karaktärerna, att till varje pris undvika att betrakta dem utifrån. Eftersom det den här gången fanns ett självbiografiskt moment – barndomsbesök på det klassiska mentalsjukhuset – var det en ytterst svårskriven roman.

Faktum är att Stridsberg fastnade mitt i skrivandet och betvivlade att hon skulle kunna komma vidare. Då tog hon omvägen över dramatiken och skrev en pjäs på precis samma tema – pjäsen Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet (som Dramaten inför premiären den 12 september 2015 döpte om till Beckomberga men som i april 2017 kommer ut under originaltitel, i bokform) – ”och plötsligt var det möjligt att skriva saker där som blivit omöjliga i romanen. Jag kunde lyssna till nakna röster utan prosans diagnosticerande burliknande språk. Karaktärerna fick tala själva, utan att bli beskrivna utifrån, utan att bli inringade…”

Så kom det sig att detta ”ode till min familj” trots allt kunde skrivas färdigt, och Beckomberga – som började i frågan ”Vart tog de gamla patienterna från mentalsjukhusen vägen?” – blev ett mäktigt opus som tränger djupt in i mentalsjukdomens skuggvärld, samtidigt som det är en roman om det svenskaste av mentalsjukhus och dess både ondsinta och välvilliga historia, speglad via några ytterst specifika människoöden.

I centrum står Jackie, en halsstarrig flicka som i viss mån påminner om Lo i Darling River.  Hennes pappa Jim, Jimmie Darling, är intagen på Beckomberga, och när hennes mamma reser bort blir Beckomberga hela Jackies värld. Där möter hon den säregne läkaren Edvard Winterson, som inte alltid beter sig som läkare bör, men också patienter som Inger, Sabina och Paul, mer eller mindre djupt inne i det som brukar kallas vansinne.

Möjligen har Sara Stridsberg aldrig nått längre i konsten att, inifrån, förskjuta gränserna för det avvikande. Efter läsningen av Beckomberga är det svårt att tala om normalitet och avvikelse utan att det skorrar falskt. Som hon själv beskriver det: ”För mig har litteraturen varit just det, ett rum för empati, en plats där det går att närma sig det som är främmande och göra det mindre främmande.”

Samma höst, 2014, publicerades så novellen ”American Hotel” i den svenska versionen av tidskriften Granta. Det är ett i vår tid högaktuellt drama om desorienterade människor i Detroits ruiner, det som en gång var den amerikanska industrialismens huvudstad. Novellen kan i viss mån betecknas som ett nytt steg i Sara Stridsbergs författarskap. Det är rakare, direktare, möjligen också mer realistiskt, mer politiskt. I ett ödsligt, postapokalyptiskt industrilandskap befinner sig den unga kvinnan Carter tillsammans med de två männen i hennes liv samt en döende moder och en, som vanligt, självupptagen fader. Det vi möter är den stora finanskrisens första offer, kapitalismens kanonmat, och det är djupt och innerligt gripande.

Novellen omvandlades sedermera till en teaterpjäs, American Hotel, som fick premiär på Stockholms stadsteater våren 2016; den är också utgiven som en separat novellbok på det lilla förlaget Novellix.

Stridsberg skrev också pjäsen Konsten att falla för Teater Galeasen, med premiär hösten 2015. Det är en pjäs om mor och dotter Bouvier Beale, Stora och Lilla Edie, ett excentriskt amerikanskt par i ett nedgånget strandpalats i den välbärgade staden East Hampton på Long Island utanför New York, förevigade i filmen Grey Gardens från 1975. Stridsberg upplevde pjäsen som en mindre stram fortsättning på Beckomberga, med fokus på det udda parets paradoxala blandning av högmod och misär. I pjäsen dyker också deras släkting Jackie Kennedy Onassis upp, presidentänkan som ville hjälpa sina släktingar ekonomiskt och sanera huset; mötet förvandlas till en kamp mellan förnuft och oförnuft, där det inte alls är säkert att förnuftet går segrande ur leken.

För det Sara Stridsberg hela tiden söker är fullständiga människor, människor som är både förnuftiga och oförnuftiga. Som hon säger i intervjun 2016: ”Människor generellt är så imponerande, särpräglade, storartade, bär på så många berättelser om man bara lyssnar på dem på riktigt. Jag vill att karaktärerna ska få vara lika intressanta, briljanta. Jag vill undersöka den delen av människan där allt det där finns med.”

Text: Jan Arnald