Svenbro, Jesper

Svenbro, Jesper, poet, litteraturforskare (f. 1944). Invald 2006.

Stol: 
8
Föddes: 
1944-03-10
Födelseort: 
Landskrona
Invaldes: 
2006-10-05
Tog inträde: 
2006-12-20
Ålder vid inval : 
62

Stol nr 8 - Jesper Svenbro Jesper Svenbro, född 10 mars 1944 i Landskrona. Poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Svenbro efterträdde poeten Östen Sjöstrand på stol nr 8. Han är bosatt i Thorigny-sur-Marne utanför Paris och är directeur de recherche vid Centre national de la recherche scientifique (CNRS). Medlem av Centre Louis Gernet (Paris). Han har bl.a. tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris 1993, Bellmanspriset 2000, Ekelöfspriset 2001 och Övralidspriset 2005. Efter gymnasiestudier i hemstaden Landskrona studerade Jesper Svenbro latin och grekiska vid Lunds universitet och började sina doktorandstudier vid Yale University 1969-70. Som doktorand vid Lunds Universitet (1970-76) vistades han tre år i Rom innan han nydisputerad flyttade till Paris 1977 för att fortsätta sin forskarkarriär vid Centre Louis Gernet. Doktorsavhandlingen La parole et le marbre (1976), som handlar om den grekiska poetikens uppkomst, skrevs på franska och blev grunden för den fortsatta internationella forskarkarriären, som sedermera följdes upp med den starkt kulturantropologiskt inriktade studien Phrasikleia från 1988 (översatt till engelska, italienska, nygrekiska och tyska), som söker förstå de antika grekernas sätt att läsa. Redan under studietiden, som tjugotvååring, hade han emellertid debuterat som poet med diktsamlingen Det är i dag det sker (1966). Det är en ambitiös debut, med stora anspråk. Vi rör oss från den geografiska och kulturella bredden i inledningens ”En dikt om Europa”, där en påtagligt europeisk ton slås an som sedan ljuder genom hela författarskapet, till rena stämningsbilder från Norrland med tydlig inspiration från Tomas Tranströmer. Med tanke på bredden och ambitionsnivån är det anmärkningsvärt att det dröjde tretton år till Jesper Svenbros andra diktsamling, Element till en kosmologi och andra dikter (1979). Då har såväl det grekiska, klassiska arvet som det franska, modernistiska – närmare bestämt metapoetiska – tagit tydligare plats i Svenbros dikt. Under dessa tretton år gick Jesper Svenbro nämligen i närkamp med å ena sidan den grekiska poetikens uppkomst – det vill säga vad som egentligen skedde när man på allvar började reflektera över dikten och dess förutsättningar – och å andra sidan den mest uttalade av alla samtida metapoeter – det vill säga poeter som uttryckligen talar om poesin i sin poesi. Det var fransmannen Francis Ponge, som Svenbro tolkade i volymen Ur tingens synpunkt (1977). Dessa två inspirationskällor ändrade inriktning på hans författarskap, och han blev i sin tur den mest renodlade metapoeten bland de svenska författarna – och kanske också den mest utpräglat intellektuelle. Han får sägas utgöra den mer kontinentala slutfasen av den lika metapoetiska men mer anglosaxiskt inriktade Lundaskola där Göran Printz-Påhlson var en centralfigur på 1950-talet. Detta drag i författarskapet är synligt i de följande diktsamlingarna. Element till en kosmologi utmärks kanske framför allt av en direkt virtuos behandling av klassiska och traditionella versformer, medan den följande, Särimner (1984), på ett elegant vis lyckas förena väsentliga element från den nordiska och den klassiskt grekiska mytologin, precis som den nästan decenniet senare utkomna Samisk Apollon och andra dikter (1993), som låter den svenska fjällvärlden anta olympiska proportioner. Dessemellan kom emellertid samlingen Hermes kofösaren (1991), som får betraktas som exemplarisk för den mer rättroget metapoetiska fasen av Jesper Svenbros författarskap. Möjligen skulle man våga sig på att kalla Hermes kofösaren för den – vid sidan av Göran Printz-Påhlsons Gradiva och andra dikter (1966) – mest metapoetiska av alla svenska diktsamlingar. Varje dikt talar egentligen uteslutande om sig själv, oavsett vad den verkar handla om. Samlingen inleds med ett torrt humoristiskt tonfall som är symtomatiskt för Svenbro anno 1991: ”I motsats till vad man hävdat på finsmakarhåll / blev pastöriseringen inte slutet för Herdedikten / utan i stället en vändpunkt för all ostframställning / eftersom den tillåter oss att använda de bakterier vi önskar / när det lyriska flödet ska koagulera till dikt.” Man måste nog säga att detta handlar mer om diktens än om ostens förutsättningar. Det tidiga nittiotalet innebar emellertid inte bara den renodlade metapoesins höjdpunkt utan också dess slutpunkt. Den ytterligt sparsmakade poeten Jesper Svenbro började inte bara skriva mer, han blev också personlig på ett helt nytt sätt. Blått (1994) är en övergångsbok. Inom ramen för samma fritt hållna men ändå rytmiskt strama diktart som etablerades under 1980-talet – och inom ramen för en erfarenhetssfär där dikten alltjämt spelar huvudrollen – söker sig ett nytt element in, nämligen det självbiografiska. Från och med Blått blir barndomen, den egna, personliga, skånska barndomen en fundamental fixpunkt utanför dikten. Blått följdes av Svenbros hittills digraste diktsamling, den lika digert betitlade Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian (1996), som inleds med att barndomens hemliga kostigar avsätter dikter – ”vid slutet av varje kostig ligger en nyskriven dikt” – och barndomen och minnet framträder samlingen igenom som den sanna diktens källsprång. Men den språkliga precisionen antyder allt tydligare att det också handlar om en flerspråkig utlandssvensks minnesarbete för att hålla modersmålet vitalt. Med tre års mellanrum kom Svenbro nu också med essäer på svenska – fram till 1999 är hans sakprosa franskspråkig, men med Myrstigar (1999) och Fjärilslära (2002) får även den svenska publiken prova på den exakte, ordknappe essäisten Svenbro. Myrstigar kretsar kring olika grekiska figurer för skrift och läsning, och i viss mån utgör den en popularisering av den mer vetenskapligt inriktade Phrasikleia. I uppföljaren Fjärilslära är inte längre antiken allenarådande, utan Svenbro uppsöker också svenska föregångare som Stiernhielm och Printz-Påhlson – men temat är i stort sett detsamma: språkliga figurer för skrift och läsning. Därtill har Svenbro återbesökt sin ungdoms Rom och skrivit texter till den klassiske efterkrigsfotografen Lennart af Petersens i praktverket Ljuset och rummet (2004), med fotografier från Rom 1949. Ytterligare tre diktsamlingar har hittills utkommit, Installation med miniatyrflagga (1999), Pastorn min far (2001) samt Himlen och andra upptäckter (2005). Mest uppmärksammad blev Pastorn min far, ett kärleksfullt porträtt av den alldeles för tidigt döde fadern som också formar sig till en skildring av andra världskriget med Uppenbarelseboken som sitt på en gång möjliga och omöjliga scenario. Text: Jan Arnald