Trotzig, Birgitta

Trotzig, Astri Birgitta, författare (f. 1929). Invald 1993.

Stol: 
6
Föddes: 
1929-09-11
Födelseort: 
Göteborg
Invaldes: 
1993-02-11
Tog inträde: 
1993-12-20
Avled: 
2011-05-14
Ålder vid inval : 
64
Antal år i akademien: 
18

Stol nr 6 - Birgitta Trotzig Birgitta Trotzig, född 11 september 1929 i Göteborg. Författare. Hon invaldes i Svenska Akademien 11 februari 1993 och tog sitt inträde 20 december 1993. Trotzig efterträdde författarkollegan Per Olof Sundman på stol nr 6. Hon har bl.a. tilldelats Aniarapriset 1981, Selma Lagerlöfs litteraturpris 1984, Pilotpriset 1985, Kellgrenpriset 1991 samt Övralidspriset 1997. Efter avlagd studentexamen 1948 begick Trotzig en tidig litterär debut 1951. Redan dessförinnan hade hon i en artikel om ”De två verkligheterna” (1950, omtryckt i Utkast och förslag 1962) slagit fast den grundkonflikt som hennes författarskap kom att näras av: konflikten mellan konsten och livet, mellan jaget och dikten, mellan det estetiska och det etiska. ”Den om sin medvetenhet medvetne konstnären” står enligt denna artikel inför en ofrånkomlig kompromiss: det går varken att leva dikten eller att dikta verkligheten. Ett kvartssekel senare formulerar hon det på följande vis: ”Det är en banalitet att dikt inte är direktåtergivande verklighetsbeskrivning: för mig har den banaliteten varit ett livsproblem. Nå verkligheten – ’verkligheten’ – men hur?” (ur artikeln ”Hållpunkter, hösten 1975” i Jaget och världen från 1977). Birgitta Trotzig framträdde som diktare i en tid behärskad av efterkrigsnihilism. För att handskas med världen och ”dess oerhörda fasa” sökte hon sig till en religiöst existentiell ”gränsområdespoetik”, där framför allt namn som Dostojevskij och Simone Weil avtecknar sig, men också Hölderlin, Novalis, Kafka, Celan och Nelly Sachs – samt givetvis Bibeln och ”de gamla kyrkorna”, den katolska och den ortodoxa. Den suggestiva debuten med ”berättelsetriptyken” Ur de älskandes liv (1951) är på många sätt signifikativ för Trotzigs författarskap. Bakom tanken att skriva en rent estetisk bok – en där allt utom bildmaterialet är bortrensat – finns en etisk tanke, nämligen att själva boken, själva den estetiska verksamheten, är etisk till sin grundkaraktär: genom att bearbeta verklighetsförhållandet. Estetiken är alltid redan etisk. Efter de skarpskurna, kropps- och jordnära prosadikterna i Bilder (1954) konverterade Trotzig till katolicismen under våren 1955. Hon skrev sig bort från femtiotalet och in i historien, ner i mytens mest basala djup. På sin jakt efter en giltig symbolvärld i det hyperrationaliserande efterkrigssamhället fann hon religionens och mytens språk som platsen där en möjlig mening har räddats och kan återerövras. Omvändelsen resulterade ingalunda i några ljusskimrande jubelsånger, utan hennes böcker kretsar oavlåtligen kring just den stora tomheten, Guds frånvaro. Hon borrar sig obarmhärtigt ner till det ”nedersta”, till utsatthetens yttersta utposter, och just där undergången och apokalypsen hotar lokaliserar hon ljuset från den mänskliga existensens nästan utblåsta låga. Det mest grundläggande ljuset. Nu började Birgitta Trotzig skriva mer sammanhållna (men hela tiden i första hand lyriska) berättelser. Hon undviker dock målmedvetet att kalla dem ”romaner”, en genrebeteckning med rötter i en tid som hon – på ett plan – försöker ta sig ur. På ett annat plan nalkas hon den samtida verkligheten mer än de flesta; det gäller bara att aldrig göra det på ett naivt, oreflekterat sätt. Under långa vistelser i Paris, hennes andra hem, upptog hon ett vidgat ideologibegrepp som gav henne en politisk handlingsberedskap som likväl kraftigt skiljer henne från den samtida 68-vänstern. De stora berättelserna följde nu slag i slag. Först kom ”legenden” De utsatta (1957) från det sena 1600-talets Skåne. Också i En berättelse från kusten (1961) – tillägnad Nelly Sachs – utspelar sig handlingen i Skåne, nu i slutet av medeltiden. Boken kan läsas som en 250-sidig prosadikt, en sorgesång över människolivet i Åhus, på en liten landtunga som utgör en typisk trotzigsk gränszon mellan det sjuka landet och det enorma havet. ”Berättelsen” Sjukdomen (1972) tecknar ett absolut bottenläge med förödande suggestiv inlevelse, där mentalsjukdomens former och färger glider rätt in i det omgivande, ånyo skånska landskapet. Ur den sjuke Eljes upplösta medvetande stiger, fragmentariskt, samtidsvisionens, det stora krigets konturer. Och det fullskaligt orkestrerade mästerverket Dykungens dotter (”en barnberättelse”, 1985) är förlagt till klassisk svensk proletärrealistisk mark, tjugotalets urbanisering – och den mörka sagan tecknar liksom i förbigående bilden av folkhemsbyggets överkörda. Samlingar av kortare berättelser, ofta med sagokaraktär, återfinns i Levande och döda (1964), I kejsarens tid (1975), Berättelser (1977) och Trotzigs senaste bok, Dubbelheten (1998). Dessutom håller Birgitta Trotzig liv i de mer prosalyriska delarna av sitt författarskap. Ordgränser (1968) kan betecknas som en utpräglat metapoetisk samling prosatexter som rör sig mellan det utsägbara och det outsägbara. Anima (1982) följs av den uppdämda kraftansamlingen Sammanhang – material (1996) med det talande mottot ”Tröskel, gräns, skillnad, utanför, innanför”. Boken slutar: ”Men barnet som begravs – ur det späda tysta bröstet växer det upp en storm, en rasande sång, fruktansvärdare än världsalltets slut”. ”Den om sin medvetenhet medvetne konstnären” Birgitta Trotzig har också reflekterat flitigt över sitt eget och andras författarskap i en essäistik som sällan upprätthåller några stränga gränser mot skönlitteraturen. Tvärtom avtecknar sig en alldeles egen, ständigt självprövande essäform från och med Utkast och förslag (1962). Jaget och världen (1977) bör i första hand läsas som en serie ytterst väsentliga reflexioner över det egna författarskapet, medan Porträtt – Ur tidshistorien (1993) i högre grad ger en bild av litterära valfrändskaper. Text: Jan Arnald