Vallquist, Gunnel

Vallquist, Gunnel, författare, översättare (f. 1918). Invald 1982.

Stol: 
13
Föddes: 
1918-06-19
Födelseort: 
Stockholm
Invaldes: 
1982-04-01
Tog inträde: 
1982-12-20
Avled: 
2016-01-11
Ålder vid inval : 
64
Antal år i akademien: 
34

Stol nr 13 - Gunnel Vallquist Gunnel Vallquist, född 19 juni 1918 i Stockholm. Författare, översättare. Hon invaldes i Svenska Akademien 1 april 1982 och tog sitt inträde 20 december 1982. Vallquist efterträdde författaren Anders Österling på stol nr 13. Hon tilldelades professors namn 1981. Gunnel Vallquists religiösa insikt mognade mot slutet av tonåren. ”Det var skolans kristendomsundervisning som genom sin bastanta desinformation väckte mitt intresse för katolicismen”, erinrar hon sig i memoarboken Katolska läroår (1995). Hon fick sin grundläggande religiösa skolning hos dominikanerna i Stockholm och konverterade 1939 till katolicismen. Hon förkovrade sig i den fransk-katolska traditionen samtidigt som hon studerade romanska språk, litteraturhistoria och nordiska språk vid Uppsala universitet. Efter filosofie magister-examen i Uppsala 1946 begav hon sig ut i Europa och blev kvar i Frankrike i ett decennium, först i Paris, därpå i Saint-Benoît-sur-Loire: ”Att få leva i fransk miljö hade länge varit något jag längtat efter, hoppats på och förberett mig för. Både intellektuellt och kulturellt var jag till stor del formad av franskt tänkande och fransk litteratur, men de allra starkaste intrycken var de religiösa; det var i fransk katolicism jag kände mig hemma.” Den franska katolicismens särart beskriver hon i följande termer: teologisk klarhet, sanningskrav, sober stil, liturgisk renhet samt ”en viss hårdhet, en skärpa i krav och kritik, som bara alltför väl stämde överens med drag hos mig själv”. Vallquist hade redan under Uppsalatiden börjat skriva i den katolska tidskriften Credo, och genom den i Paris boende Sven Stolpes förmedling började hon hösten 1947 skriva litteraturkritik i Bonniers Litterära Magasin samt översätta fransk litteratur för Albert Bonniers förlag. 1950 påbörjade Gunnel Vallquist sitt stora översättningsprojekt, Marcel Prousts romansvit À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt), ett livsprojekt som skulle pågå ända fram till 1980, omspänna sju band och tusentals sidor samt genomgå en större översyn inför nyutgivningen under 1990-talet. På spaning efter den tid som flytt räknas till 1900-talets främsta svenska översättarinsatser. Inom kort började hon också skriva dagskritik om fransk litteratur, först i Dagens Nyheter, därefter, från och med 1952, i Svenska Dagbladet. Parallellt med översättningsarbetet och litteraturkritiken ägnade hon sig också åt att informera om den ofta alltför ensidigt beskrivna katolska kyrkan. De följande decennierna gick generellt i den ekumeniska strävans tecken. 1955 flyttade Vallquist till Rom, i samband med den fjärde ”Kongressen för fred och kristen kultur”, anordnad av Florens borgmästare, den stridbare radikale kristdemokraten Giorgio La Pira, ”vår tids Franciscus”, som hon inom ett par år skrev en biografi över: Giorgio La Pira – Borgmästare och profet (1957). Året innan hade hennes första bok kommit ut, essäsamlingen Något att leva för, som inbegriper såväl litterära essäer – om författare som T.S. Eliot, Claudel, Bernanos – som mer allmänkristet hållna ”moral essays” om t.ex. kristendomen och toleransen, ödmjukheten och medlidandet. Den sammanhållande faktorn är den speciella vallquistska stilen, som redan här företer de drag som kommer att göra hennes författarskap till något alldeles särpräglat under den tredje fjärdedelen av det svenska 1900-talet: en stram, karg, exakt, sober stil skolad i den franska essäistiken. Året före återkomsten till Sverige, 1958, utkom Vallquists tredje bok, den mer litterärt inriktade essäsamlingen Ett bländande mörker; alltjämt var det i första hand franska katolska författare som stod i centrum, men den långa och insiktsfulla titelessän om Albert Camus och William Faulkner visar att hennes spännvidd var större än så. Och än tydligare blev detta i nästa års bok, Till dess dagen gryr, tillägnad Birgitta Trotzig, där ett nytt skrivsätt gjorde sig gällande. Undertiteln är ”Anteckningar 1950–1958”, men de korta, koncisa, glasklara textfragmenten bär ringa likhet med en dagbok. Snarare är det ett aforistiskt skrivsätt som gör sig gällande: ”Svårigheten att förklara för icke-katoliker vad som utifrån måste te sig som ett liv bestående i att underkasta sig folk som man tror handlar fel…” Men framför allt handlar det om brinnande, innerliga fragment: ”Att vara kristen: låta sig förtäras, bli brännbar.” Det här var en intensivt produktiv tid i Gunnel Vallquists liv. Året därpå, 1960, kom Vägar till Gud, med ett antal essäer bl.a. om det judiska lidandet, och 1961, i Den oförstådda kärleken, handlar det huvudsakligen om icke-religiösa författare som ägnar sig åt de stora livsfrågorna: Butor, Sarraute, Beckett, Sartre, Lagerkvist. Efter den fina Helgonens svar (1963) tillbringade Vallquist fyra höstar i Rom för att rapportera från det omvälvande Andra Vatikankonciliet, vilket skedde i fyra volymer Dagbok från Rom (1964–66), där hon dag för dag skildrar det historiska skeendet. Därefter kom Kyrkor i uppbrott (1968), en rapport om den kyrkliga utvecklingen efter konciliet; den bygger på reportageresor i sju europeiska länder på ömse sidor om järnridån. Först 1975 kom nästa essävolym, Följeslagare, som ger sig i kast med längre essäer om författare som Solzjenitsyn, Böll och Patrick White. Boken avslutas med ett omtryck av hennes lilla text om Proust-översättarens mödor från BLM 1966, som i sin tur avslutas med de signifikativa orden om att översättaren ”lever i ett allt starkare medvetande om att uppgiften överstiger förmågan och att resultatet, alla bemödanden till trots, är behäftat med den ofullkomlighet som präglar även våra ärligaste strävanden och som slutligen gör vårt liv till vad det är: en ofullbordad ansats, en sviken förväntan, en aning som inte besannats – med ett ord ett löfte som aldrig kan infrias i denna värld”. Under denna tid, 1973–80, var Gunnel Vallquist aktiv i Bibelkommissionen – men hoppade av, eftersom hon ansåg att nyöversättningen av Nya testamentet var ”orytmisk och platt” och allmänt olämplig som kyrkobibel. 1976 blev hon teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. 1983, strax efter invalet i Svenska Akademien, följde Vallquist det aforistiska spåret från Till dess dagen gryr i den lilla poetiska boken Steg på vägen. 1987 utkom den inkännande biografin över författaren Helena Nyblom (1843–1926) i serien ”Svenska Akademiens minnesteckningar”. Hon tog initiativet och skrev förordet till Den gamla psalmboken (ett urval ur 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker) som kom ut 2001 i Akademiens klassikerserie. Text: Jan Arnald