Högtidssammankomst 20 december 2005

Svenska Akademiens årshögtid firades tisdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Ralph, Akademiens kansler herr Malmqvist, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Rudholm, herr Allén, fru Trotzig, herr Lindgren, herr Englund, herr Linde, herr Wästberg, fru Vallquist, herr Espmark och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, som bland annat berörde våra attityder till svenska språket och dess användning i Sverige och ute i världen.
Läs direktörstalet »

Därpå gick ordet till herr Espmark, som läste egna dikter. Läs dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad drottning Kristina. Inskriften lyder, med ord hämtade från Les Sentiments Héroïques och syftande på den stora lyckan: Mieux mériter que posséder ’Bättre att förtjäna än att äga’. Minnesteckningen var författad av herr Englund, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till herr Wästberg, som läste ett självbiografiskt stycke.
Läs texten »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:

Från hösten 2004 till hösten 2005 fick jag varannan månad besök av en tysk radiojournalist, som hade bestämt sig för att följa hela årscykeln i arbetet med det litterära Nobelpriset. Hennes effektfullt regisserade program för Norddeutscher Rundfunk börjar med slutet, öppnandet av den berömda dörren på dagen D. Över en Fröken-Ur-röst som markerar hur sekunderna sniglar sig fram mot slaget 1 svävar förspelet till Wagners Parsifal. Det säger något om hur ödesmättat ögonblicket för tillkännagivandet ter sig för en utomstående. Själv funderar jag i den stunden mest på vem som kommer att ropa ”Äntligen!” det här året. Det har blivit som i Kafkas anteckning: ”Leoparder bryter sig in i templet och tömmer offerskålarna, detta upprepas gång på gång, till slut kan man förutse när det ska ske, och det blir en del av ritualen.”*

Bokbranschens företrädare tycks ha uppfattat valet av 2005 års Nobelpristagare som ett sabotage riktat mot deras verksamhet. Det är sant att det den 13 oktober inte fanns några böcker av Harold Pinter på svenska, men vad de stora förlagen inte hade förmått på fyrtio år klarade sedan en fattig nykomling på en månad. Någon hävdade i besvikelsens stund att dramatik inte är en del av litteraturen, eftersom den inte bidrar till bokförsäljningen. Akademien skulle alltså ha missförstått saken. Litteraturen är ett medel för boken och inte tvärtom! Boken är inte till för att läsas, läsningen är till för att bokas, nämligen av marknadsavdelningen. Jag erinrar mig en nationalekonom som en gång med sina teoretiska redskap försökte analysera på vad sätt humanisterna bidrar till samhällsnyttan och som kom fram till att humanioras roll är ”att möjliggöra en mera sofistikerad konsumtion”. Slutsatsen att osäljbar litteratur är skadlig ger sig nästan själv. Det retfulla är bara att det är just den litteraturen som har en tendens att bli ihågkommen.

Missuppfattningar om litteraturens väsen och om vad författare får använda yttrandefriheten till gör ibland kommunikationen med allmänheten besvärlig, och det gäller inte bara årets pris. Vad svarar man brevskrivaren som är besviken över att Elfriede Jelineks Pianolärarinnan inte innehöll några nyttiga rön om klaverspelandets konst utan bara en massa otäckheter? Jag väntar nu på arga brev från läsare som upptäckt att Harold Pinters Fastighetsskötaren saknar avsnitt om fjärrvärme och sopsortering.

En glädjande tilldragelse som endast givit obetydligt eko i medierna är utgivandet av det 34:e bandet av Svenska Akademiens ordbok, som sträcker sig från det bekanta ordet ”tall” till det kanske mindre bekanta ”tojs”. (”Veta tojs” är detsamma som ”veta hut”.) Fem band återstår nu och bara tolv år till slutdatum 2017. Det börjar kännas dramatiskt! Samtidigt ligger den svenska språkvården i stöpsleven. Regeringens språkpolitiska proposition antogs av riksdagen den 7 december. Den innebär bland annat att Svenska språknämnden, hittills en fristående förening med statsbidrag, förvandlas till en statlig myndighet eller mera exakt skall fortsätta sitt gagnerika arbete som en avdelning inom den redan existerande myndigheten Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI). Någon väsentlig kvantitativ förstärkning av organisationen blev det emellertid inte tal om, sedan finansieringsfrågan för ett större språkvårdsinstitut visat sig olöslig.

Akademien tillhörde de instanser som i sina remissvar på den parlamentariska utredningen om framtidens språkpolitik förordade att svenskans ställning som huvudspråk i Sverige skulle lagskyddas. Som redan har berörts av direktören i hans tal, avvisades detta förslag av riksdagen. Det skedde tekniskt sett på grund av ett misstag i kvittningsförfarandet, vilket gör saken särskilt bitter. Motståndarna till en lag om svenskan som landets officiella språk har bland annat anfört att en sådan knappast skulle kunna förbindas med någon sanktion för den som bryter mot den, och att man bör undvika lagar som bara har karaktären av allmänna deklarationer. Men vissa lagar, till exempel grundlagar, kan ha en symbolisk och riktningsgivande funktion för annan lagstiftning och för andra regelverk. Man undrar vilket annat medel som skulle kunna förmå regeringskansliet att återgå från engelska till svenska i sina e-postadresser.

Ett politikområde som vi följer med uppmärksamt intresse och där vi ser ljusare på utvecklingen är upphovsrätten. På det fältet har vi historiska meriter att försvara. Få känner förmodligen till det förhållande som Gunnar Petri utredde i en uppsats för några år sedan, nämligen att Svenska Akademien hade en nyckelroll när det gällde att i vårt land lagfästa författarnas rätt till sina verk. Den tryckfrihetskommitté som tillsattes av hertig Karl efter statsvälvningen 1809 framlade ett förslag vars principer kan härledas till franska nationalförsamlingens diskussion om författarrätten, som de franskorienterade akademiledamöterna i Stockholm var väl förtrogna med. Kommitténs ledande kraft var Carl Gustaf af Leopold, innehavare av stol nr 16, och i kommittén ingick även Gudmund Göran Adlerbeth, Gustaf Lagerbjelke, Gustaf af Wetterstedt och Carl von Rosenstein, samtliga akademiledamöter eller blivande sådana. Upphovsrätten har en gång vandrat över från det revolutionära Frankrike till Sveriges rikes lag på en spång som utgjordes av Svenska Akademien.

Litteraturbanken, den webbtjänst som skall ställa det svenska litterära arvet till allmänhetens förfogande i digital form, har under två år drivits som ett försöksprojekt med medel från Riksbankens Jubileumsfond. Från årsskiftet organiseras verksamheten som en sluten ideell förening, där Kungl. Vitterhetsakademien, Kungl. biblioteket, Språkbanken vid Göteborgs universitet och Svenska Vitterhetssamfundet ingår som medlemmar tillsammans med Svenska Akademien, som tills vidare påtagit sig finansieringen. I arbetet med att utveckla Litteraturbanken befinner sig Akademien vid fronten av den upphovsrättsliga diskussionen. Vilka slags avtal måste skapas för att nu verksamma författares texter skall kunna göras tillgängliga på nätet sida vid sida med äldre klassiker? Vi har valt att betrakta upphovsmännens organisationer – Författarförbundet, Journalistförbundet och Alis – som medparter snarare än motparter och hoppas att tillsammans med dem kunna utforma modeller för licensiering av litterära verk i elektronisk form som skall bryta det dödläge som länge har rått på detta fält.

Juridiken är inte ett hinder för kulturens tillgänglighet, som populistiska debattörer vill få oss att tro, utan rätt hanterad en vägröjare. Det är avtal, inte stölder, som befriar konstverk och vetenskapliga resultat ur inlåsning. Det känns egendomligt att säga något så självklart, men det motsatta tänkesättet är mycket utbrett, särskilt i den yngre generationen. Jag fick nyligen ett brev från en medarbetare på Sveriges Radio Sjuhärad om behovet att modernisera de svenska ordspråken, så att de skall kunna förstås av unga människor som till exempel aldrig har sett en björn skjutas. Brevskrivaren föreslår att man ersätter den föråldrade och svårbegripliga frasen ”Man skall inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten” med det nyskapade ordspråket ”Man skall inte sälja cd-skivan förrän den stulna musiken är bränd”.

Tack vare substantiella anslag från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse kunde Vitterhetsakademien och Svenska Akademien förra året utlysa åtta femåriga akademiforskartjänster för humanister. Eftersom ingen övre gräns hade satts för ålder och meritering, fylldes de i praktiken med erfarna vetenskapsutövare på professorsnivå. I år har de båda akademierna, återigen med generöst bidrag från KAW-stiftelsen, initierat ett motsvarande program för yngre forskare. Tio tjänster i ämnen varierande från afrikanistik till svensk lexikografi skall tillsättas under nästa år. Det värsta huvudbryt har varit att komma fram till vad en ”yngre” forskare är för något. I en tid och i ett land där inträdet i medelåldern markeras med inköp av en Harley Davidson och där gamlingsstadiet ofta inleds med tangokurser är det lätt hänt att begreppen vacklar en smula. Men sätter man, som vi har gjort, den övre åldersgränsen vid 40, nedbringar man något risken att stödet till en framväxande forskargeneration spenderas på motorcyklar.

Akademien deltog efter vanlighet med en monter på bokmässan i Göteborg. Det är ju ett ofantligt användbart tillfälle att visa upp vad som vuxit i Akademiens trädgård sedan föregående höst. Herr Wästberg presenterade sitt urval av Bo Bergmans lyrik och novellistik, som är årets volym i klassikerserien. Författarna till den stora boken om Post- och Inrikes Tidningar kåserade lärt och kvickt om postgummans öden och äventyr genom 350 år intill hennes under senare tid med möda avvärjda död. Litteraturbanken presenterades för allmänheten med seminarier och med demonstrationer på dator. För första gången arrangerades miniseminarier i Akademiens rymliga och med rätta beundrade monter, bland annat om arbetet med SAOL. Där framträdde även den första mottagaren av Svenska Akademiens nyinstiftade bibliotekariepris.

I Börssalen avhölls i början av året en välbesökt kväll med sjungen och osjungen poesi av herr Forssell. En musik av annat slag bjöd Göran Sonnevi på när han på sitt ojämförliga vis reciterade egna dikter efter att ha mottagit Svenska Akademiens nordiska pris och prisats i ett anförande av fru Trotzig.

Som tidigare framhållits här i kväll var en av Gustaf III:s avsikter med att skapa Svenska Akademien att utbreda kännedom om den svenska litteraturen utanför landets gränser. Bland annat avsåg han att Akademiens handlingar skulle översättas till franska och latin och spridas över hela Europa. Detta förverkligades aldrig, och under lång tid torde Akademien ha glömt kungens tanke om den litterära exporten. Men den kosmopolitiska fläkt som Nobelpriset fört med sig, tillsammans med det starka intresse som visats en rad svenska författare i de stora kulturländerna under senare år, har återfört frågan till Akademiens dagordning. Ett konkret resultat har till exempel varit den storslagna utgivningen av Gunnar Ekelöfs verk i Tyskland genom förlaget Kleinheinrich med fortlöpande stöd härifrån. Gustaf III:s vision aktualiserades under ett öppet seminarium i Börssalen i maj med ledamoten av den belgiska akademien, förläggaren Hubert Nyssen, vars förlag Actes Sud har banat väg för en rad svenska författare i den franskspråkiga världen. De svenska klassikernas plats i världslitteraturen hör även till sammanhanget. När Sveriges ambassad i Peking i oktober anordnade ett Strindbergssymposium, sände Akademien dit tre av sina ledamöter och ytterligare några svenska Strindbergskännare.

Priser och stipendier har även 2005 utgått med viss riklighet:

  • Kungliga priset instiftades för 170 år sedan av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år tilldelats Inge Jonsson.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Eva Ström.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Yvonne Hirdman.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 170 000 kronor, har utsetts Eva Österberg.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår också ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Johanna Nilsson och Mirja Unge med 50 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 80 000 kronor tilldelats Peter Sandelin.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 50 000 kronor har utsetts Peter Pohl.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Gabriela Melinescu och Natalja Tolstaja med 40 000 kronor var.
  • Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas vartannat år Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser språkliga insatser, har med 50 000 kronor tilldelats Martin Gellerstam.
  • Ur Akademiens egna medel har dessutom fem belöningar på vardera 50 000 kronor tilldelats Kaj Falkman, Leena Huss, Christer Jonson, Titti Nylander och Maciej Zaremba samt en belöning på samma belopp tillfallit Thomas H. Brobjer, Ulf I. Eriksson, Peter Handberg och Hans Ruin tillsammans.
  • Därutöver har ett särskilt pris på 100 000 kronor tillerkänts Sven-Bertil Taube med anledning av hans mångåriga insatser för den sjungna svenska lyriken.
  • Tidigare i höst har Akademien tilldelat Leif Zern Gun och Olof Engqvists stipendium på 130 000 kronor,
  • Ulf Eriksson Signe Ekblad-Eldhs pris på 100 000 kronor,
  • Kristian Lundberg Lydia och Herman Erikssons stipendium på 80 000 kronor,
  • Johannes Anyuru Kallebergerstipendiet på 40 000 kronor,
  • Staffan Göthe Svenska Akademiens teaterpris på 60 000 kronor samt
  • Anna Björk, Peter Böök, Jonas Karlsson och Lili Riksén Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 40 000 kronor var efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.

Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Göran Sonnevi med 250 000 kronor,
  • Doblougska priset med 80 000 kronor var till Lars Lönnroth och Steve Sem-Sandberg samt i enlighet med den norska nämndens förslag Hans Herbjørnsrud och Tone Hødnebø,
  • Margit Påhlsons pris på 120 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Christer Platzack,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 50 000 kronor till Viveka Adelswärd,
  • Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 40 000 kronor var till Per Holmberg och Ulla Stroh-Wollin,
  • Axel Hirschs pris med 80 000 kronor var till Torsten Ekbom och Svante Nordin,
  • Schückska priset på 60 000 kronor till Staffan Bergsten,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 40 000 kronor till Jakob Christensson,
  • Zibetska priset på 40 000 kronor till Leif Landen,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationen till Germund Michanek,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Hans Berggren,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Paul Berf,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till
    Hans Blomqvist och Erik Ågren,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor till Astley Nyhlén,
  • det för året nyinrättade Svenska Akademiens bibliotekariepris, som skall tilldelas bibliotekarier vid svenska folkbibliotek som gjort värdefulla insatser för att främja intresset för klassisk och samtida skönlitteratur, med 40 000 kronor till Madeleine Bergmark efter förslag av en referensgrupp med fru Vallquist som ordförande,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Birgitta Fasth, Lena Josefsson och Christina Karlén med 40 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande samt
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till John Airey på 30 000 kronor samt till Qarin Franker och Karin Milles på vardera 22 500 kronor efter förslag från Svenska språknämndens styrelse.

Måhända som en följd av den historiska roll Akademien spelade vid rättsfigurens tillkomst, innehåller upphovsrättslagen fortfarande en bestämmelse som ger Akademien en tillsynsuppgift, trots att vi inte är någon myndighet. Det är § 51 om klassikerskyddet. Den ger Akademien möjlighet att väcka åtal mot var och en som utnyttjar ett klassiskt litterärt verk på ett sätt som ”kränker den andliga odlingens intressen”. Det framgår att lagen har till syfte att förhindra att klassiska verk utsätts för förvanskningar. Förra hösten fick Akademien en skrivelse från Sveriges Dramatikerförbund med anledning av att en utsändning i TV4 av Strindbergs enaktare Den starkare hade avbrutits av reklaminslag, som enligt förbundets uppfattning innebar en kränkning av upphovsmannen och verket. Man bad Akademien agera för att få till stånd en rättslig prövning.

Våra juridiska rådgivare gjorde klart för oss att § 51 i Upphovsrättslagen i praktiken aldrig hade åberopats i en domstol och förmodligen vore mycket svår att tillämpa, bland annat på grund av de höga beviskrav som skulle ställas. Hur bevisar man att en viss part har kränkt den andliga odlingens intressen, när knappast någon längre kan förklara innebörden i uttrycket ”andlig odling”? Akademien valde det mindre komplicerade alternativet att anmäla sändningen till Granskningsnämnden för radio och tv, och glädjande nog fälldes programmet. TV4 försvarade sig inför nämnden med att pjäsen visserligen är en enaktare och alltså tänkt att vara en sammanhållen dramatisk helhet, men att den avgörande brytpunkten, det ögonblick då den ena kontrahenten inser att den andra är en lyckosam rival, i den aktuella sändningen inföll först efter reklamen för 1) munsårssalva, 2) Lotto, 3) Friggs riskakor, 4) Dressmann, 5) Nivea Q10 ansiktskräm, 6) datorer från SIBA, 7) Alvedon, 8) Keldas matlagningsgrädde, 9) Fritidsresor, 10) Skraplottos Sverigelott och 11) Wasa knäckebröd. Granskningsnämnden visade här en högre grad av dramaturgisk insikt, och utslaget blir förhoppningsvis prejudicerande. Man stegrar sig inför den anpassning av världsdramatiken till de ekonomiska intressena som skulle bli följden om avbrottsvandalismen fick härja fritt. Den okände passagerarens yttrande i Ibsens Peer Gynt ”Man dör ej mitt i femte akten” finge bytas mot ”Man dör ej före sista reklamblocket”. Luffarna i Becketts I väntan på Godot skulle få vänta ännu längre. Att vara eller inte vara en vara – det är frågan!


* Under byggandet av den kinesiska muren, övers. Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll 2000, s. 171.

Copyright © 2014 Svenska Akademien