Svenska Akademiens logotyp

Den gustavianska tiden (1786–1809)

De första åren, fram till Gustaf III:s död 1792, var en lycklig tid för Akademien. Kungen visade ett aktivt intresse för sin nyinrättade akademi och främjade den på flera sätt. Hans närvaro spred glans över de offentliga sammankomsterna, och han deltog ofta i de enskilda veckosammankomsterna. Som tidigare nämnts, hade Gustaf III själv utsett de tretton första ledamöterna. Här återfinns dels fyra "herrar", som samtliga är riksråd, dels två biskopar och en historiker, som representerar de "lärde", dels sex författare, däribland några ämbetsmän med vittra intressen och kungens litterära medhjälpare Johan Henric Kellgren och Gudmund Jöran Adlerbeth.

Akademiens högtidsdag firades på Gustaf II Adolfs födelsedag den 20 december med en offentlig sammankomst i Börssalen. Hela kungahuset och den förnäma världen brukade infinna sig och sprida glans över evenemanget. Uppläsningen av de belönade arbetena i vältalighet och skaldekonst gjorde i regel stort intryck på de församlade. Ett annat glansfullt inslag vid högtidssammankomsterna var utan tvivel uppläsningen av minnesteckningarna.

Efter Gustaf III:s död försämrades Svenska Akademiens ställning. Hans bror hertig Karl, som var förmyndare för den ännu omyndige kung Gustaf Adolf, var inte intresserad av Akademien och bevistade dess sammankomster bara två gånger. Hertig Karls närmaste rådgivare och Sveriges vid denna tid mäktigaste man, Gustaf Adolf Reuterholm, var däremot en svuren fiende till allt gustavianskt. Och eftersom Svenska Akademien förkroppsligade traditionerna från Gustaf III:s tid, kom flera av dess ledamöter i ett utsatt läge. Det gick t.o.m. så långt att hertig Karl och Reuterholm nästan lyckades få Akademien upplöst 1795. Men hotet avvärjdes, och resultatet blev i stället att Akademien suspenderades och tvingades tills vidare upphöra med all verksamhet. Suspensionen skulle gälla fram till kungens myndighetsdag.

När Gustaf IV Adolf blev myndig den 1 november 1796, kunde Akademien återuppta sin verksamhet. Akademiens förhållande till kungen blev på det hela taget gott. Han hade visserligen inga litterära intressen och deltog aldrig i de enskilda sammankomsterna, men av pietet mot faderns minne ansåg han sig böra skydda dennes skapelse.

Gustaf III hade utfäst sig att skänka Akademien ett eget hus med högtidssal och kapell. Detta löfte kom aldrig att infrias, och Akademiens veckosammankomster ägde rum på olika håll i kungliga slottet. En stor del av arbetet bestod i att granska inkomna tävlingsskrifter och andra arbeten som upphovsmännen ville underställa Akademien för bedömning. De språkliga uppgifter som Akademien fått sig ålagda tog man också genast itu med: utarbetandet av en ordbok, en stavningslära och en grammatik.