Svenska Akademiens logotyp

Tal av Akademiens direktör herr Olsson

I den statliga litteraturutredningen från i år kan man läsa att en fjärdedel av de 15-åriga pojkarna i Sverige inte lyckas utveckla funktionell läsförmåga. Läslusten och läsförmågan har uppenbarligen minskat betänkligt hos den unga generationen i vårt land, men om det är sant innebär det också att de går miste om en annan lust som jag här tänkte uppehålla mig vid: nöjet att läsa om det man en gång läst.

Vi tänker då oftast på att läsa om andras texter. Men det finns skäl att först fråga vad som händer när vi läser om oss själva. Det är, skulle jag vilja hävda, mycket svårt att läsa sig själv.   Hur ser sambandet ut mellan läsa och skriva, hur skall man alls kunna skriva om man inte kan läsa?

Alla författare vet vilken smärta omläsningen av det man skrivit kan vara. När vi skriver är vi ofta uppfyllda av stundens ingivelse, kanske får vi vårt infall nattetid eller i berusningens ögonblick. När vi vaknar upp är all genialitet borta; omläsningen är det grymma avslöjandets ögonblick. Romantikerna gjorde en myt av den spontana ingivelsen, där dikten intakt kunde stiga fram ur drömmen. Men idag tror få på den engelske skalden Coleridge, när han i det berömda förordet till ”Kubla Khan” beskriver dikten som en ren drömvision, framsprungen ur ett opierus. Även om drömmen skulle vara diktens källa, visar sig den färdiga texten nästan alltid vara ett resultat av arbete och vidareutveckling. Edgar Allan Poe och Baudelaire, som också använde droger i sitt skapande, betonar det metodiska hantverkets och därmed omläsningens betydelse.

Det som är kännetecknande för den moderna litteraturen är att utforskandet av jagets erfarenhet blir en del av skrivprocessen, som när Marguerite Duras talar om ”ett läsande utan slut”, något ”oceaniskt” som hon känner att hon delar med Marcel Proust. Hon var tvungen att återvända till den smärtpunkt som förblev nerven i hennes skapande, och därför upphörde hon aldrig att skriva vidare på grundscenariot till sin tidiga roman Älskaren. Att skriva och att läsa blir oskiljaktiga, som om pennan hade en egen blick.

Men samtidigt styrs omläsningen av ett motsatt krav på fullbordan. Flera författare jag känner talar till och med om hur viktigt det är att en text får ligga ”i karantän” en tid, kanske ett halvår, innan den åter möter författarens blick. Ibland tar självgranskningen aldrig slut. Stig Larsson berättar i sin nya självbiografiska bok, som i hög grad handlar om drogernas betydelse för skrivandet, att han behövde inte mindre än 19 korrektur innan diktsamlingen Natta de minakom ut.

Hur många av dem som idag lägger ut texter på nätet har tid att läsa om vad de skrivit? I de sociala mediernas tid har hastigheten blivit en revolutionär kraft men också en fara för skrivandets halt; enligt en undersökning har 70 procent av alla webbsidor en livslängd på mindre än fyra månader. Men det var tio år sedan, och idag har anspråksnivån sjunkit ytterligare i takt med att tempot har skruvats upp. Hur gör vi för att undgå förflackningen av det skrivna ordet?

En ofta återberättad legend är hur den romerske skalden Vergilius inledde dagen med ett slösande överflöd av verser för att sedan tillbringa resten av dagen med att metodiskt ta bort rad efter rad. Den store 1700-talskritikern Samuel Johnson skulle senare identifiera två helt olika författartyper i den engelska traditionen: den som likt Vergilius kritiskt läser om och utvecklar det skrivna och den som lämnar det åt sitt öde. Alexander Pope, som är Dr. Johnsons exempel på den förra typen, lär inte ha skickat iväg något till tryckeriet som inte legat två år under hans granskande blick. Motexemplet är John Dryden, som vägrade att läsa om vad han skrivit, slog det snabbt ur hågen och gick vidare.

Var befinner vi oss själva mellan dessa ytterligheter?

Ganska annorlunda är det att läsa om texter som andra skrivit. Då är vi friare och inte lika sårbara.

Att läsa om en bok som en gång betytt mycket för oss är en särskild njutning, därför att vi inte längre behöver ta reda på hur det skall gå. Vi är så förtrogna med handlingen att vi kan hänge oss åt detaljerna och hur det hela är gjort. Omläsningen kännetecknas av två ting: förtrogenhet, men också överraskning. Vi kan lätt återkalla platsen och stämningen då vi första gången gick in i verket. Men stämningen kan lika lätt skingras, och ofta förvånas vi över att vi såg så lite eller så annorlunda under den första läsningen.

När jag för en tid sedan läste om Hermann Hesses verk, slogs jag av förändringen. Det var bara ett av hans verk där jag kände igen mig helt: berättelsen Klingsors sista sommar, med dess magiska, berusade livskänsla på dödens tröskel. Däremot hade jag svårt för den andäktiga tonen i Siddhartha, det kulturkritiska svärmeriet i Stäppvargen och myten om särlingen som en missförstådd Kain i Demian, tre berättelser som jag älskade i mina tonår. Jag hade uppenbarligen förändrats, men det hade också Hesse. Nu framträdde i stället mindre verk med oanad skärpa, och det slog mig hur han också gång på gång skrev om det smärtsamma scenariot i den tidiga uppväxtskildringen Under hjulet. Hesse blev en ny författare för mig, där det som slog mig var förmågan att med största enkelhet i språket locka fram en väldig inre oro hos den unga människan, en känsla som sedan brutalt trängs bort av vuxenlivet.

Att läsa om är ett särskilt umgänge, och bara det faktum att vi läser om ett verk innebär att vi värdesätter det på ett särskilt sätt. Vi speglar oss i det, och den tidigare läsningen är alltid närvarande som en berikande motstämma. Men detta inre samtal utvidgas nästan alltid, och kanske särskilt när vi provoceras till en omvärdering – som jag gjorde i fallet Hesse. Vi jämför och går i närkamp med andras tolkningar, vilket gör omläsningen till en dialog med andra.

Vi kan naturligtvis läsa om ett verk med andra avsikter än att värdera det. Hur många återvänder inte till en passage i en helig skrift bara för att söka tröst, eller hur många har inte läst om ett äventyr med Tintin bara för att ha roligt en stund? Jag känner en ung dam som har läst om hela serien med Harry Potter åtta gånger.

Av detta förstår vi att omläsbarhet inte är ett tillräckligt villkor för litterärt värde, men det är säkert ett nödvändigt villkor för att ett verk skall kunna hållas för värdefullt. Vladimir Nabokov hävdar i sina föreläsningar om en rad västerländska klassiker, från Jane Austen till James Joyce, att ”egendomligt nog kan man inte läsa en bok: man kan bara läsa om den. En bra läsare […], en aktiv och skapande läsare är en omläsare.” Själva arbetet med att läsa boken och att hitta en väg i den är ett hinder för att rätt kunna bedöma värdet av den. Något ligger det nog i detta. Men lusten att läsa om måste också finnas. En klassiker, till exempel, är förslagsvis ett verk som inte bara kan läsas om, utan som inbjuder till det. Därför är en klassiker ett verk som tillhör många tidsåldrar.

För att uppnå litterärt värde måste ett verk tillfredsställa kravet på varaktighet; om en bok inte kan läsas om är den förmodligen inget högtstående arbete.

I sitt berömda företal till Shakespeareutgåvan 1765 reflekterar Dr. Johnson över hur vi skall förhålla oss till det litterära omdömets förändringar i en tid då kritiken rackar ned på de samtida diktarnas snedsteg, alltmedan klassikerna i tanklös vördnad höjs till skyarna. Idag råder det motsatta förhållandet, där nuets värderingar dikterar villkoren för det kritiska samtalet. Men Dr. Johnsons tankar är likväl aktuella.

När han skrev sitt företal hade ett sekel gått sedan Shakespeare dött, det mått som var själva kriteriet på litterär betydelse. Rivalitet, vänskapsband, tillfälliga opinioner, allt sådant hade blåst bort. Kvar var diktens förmåga att verka på eftervärlden, att, med Dr. Johnsons uttryck, ”please long”.

En som har insett omläsningens betydelse är den italienske författaren Italo Calvino. I en essä sammanfattar han i fjorton punkter de viktigaste egenskaperna hos en klassiker. Det anmärkningsvärda är frånvaron av innehållsliga synpunkter. Som motivering för ett verks klassikerstatus åberopas ingen allomfattande ”mänsklig natur” eller ”mognad”, inte heller någon ideologisk nytta. Den viktigaste egenskapen är att kunna läsas om.

Hos Calvino är denna bekräftelse aldrig statisk, för honom är varje omläsning av en klassiker en upptäckt. Eftersom han, till skillnad från Dr. Johnson, inte tror att litteraturen förmedlar någon djupare sanning, är klassikerns ställning långt osäkrare och underkastad historiens nyckfulla kast. Möjligheten finns alltid att värdesättningen fördröjs, uteblir eller förbyts i sin motsats.

Det är dock inte begreppet klassiker som intresserar mig mest här, eftersom en klassiker förutsätter många läsare i helst flera efterföljande generationer.

Men som enskilda läsare, vad återvänder vi till? Vissa texter blir vi helt enkelt inte kvitt, det kan räcka med en viss passage eller bild. Något dröjer kvar, obestämbart. När jag fick lust att läsa om Hesse var det inte därför att han är den mest läste tyskspråkige författaren under 1900-talet, utan för att jag en gång känt ett tilltal som gick långt djupare.

När vi återvänder till en sådan röst i det förflutna kan omläsningen fungera som ett identitetsskapande minne. Den skapar kontinuitet i våra liv genom att binda samman spridda delar av våra flyktiga jag. Också när vi är oeniga med oss själva kan omläsningen ge våra liv resonans och riktning.

Hur denna röst når oss är ofta en gåta, eftersom den inte tycks bry sig om några givna värdeskalor. Jag erinrar mig några underbara ord från Gunnar Björlings samling Luft är och ljussom rör vid själva språkets hjärtpunkt: att återkalla poesins röst ur förstumningen. I Björlings dikt är rösten först knappt urskiljbar, sedan kommer den, allt ivrigare. Den stiger plötsligt upp ur det förflutna med återkomstens starka budskap. Han skriver: 

                    […] nu är det tyst
                    jag hör ingen andning. 

                    Men jag hör dock en röst
                    alltid barns röst
                    en innerlig röst
                    utan avsikt,
                    det enda
                    : kom, och kom snart
                    kom tillbaka! 

Ur de böcker som vi helst läser om kan vi höra en sådan maning. Att inte hörsamma den kan vi då erfara som ett svek mot oss själva. Det är bäst att lyssna och följa efter…


För en knapp månad sedan avled litteraturforskaren och författaren Knut Ahnlund, ledamot av denna akademi sedan 1983. Hans minne och gärning kommer att tecknas av den som nästa år utses till hans efterträdare.

Högtidssammankomster genom åren

2012

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria, HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip, HKH Prinsessan Madeleine samt herr Chris O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare. 

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Olsson, Akademiens kansler herr Ralph, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Allén, herr Malmqvist, herr Riad, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Linde, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson. 

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat uppehöll sig vid lusten och nöjet att läsa om det man en gång läst. Vid omläsning av egna texter, ofta skrivna uppfyllda av stundens ingivelse, kan omläsningen vara det grymma avslöjandets ögonblick.
Vid omläsning av andras texter är vi visserligen väl förtrogna med handling och miljö men kan likväl överraskas vid läsningen. Vi kan förvånas över att vi såg så annorlunda på saker och ting under första läsningen. Direktören konstaterade också att ”bara det faktum att vi läser om ett verk innebär att vi värdesätter det på ett särskilt sätt. Vi speglar oss i det, och den tidigare läsningen är alltid närvarande som en berikande motstämma”.
Vissa texter blir vi inte kvitt, de dröjer kvar, fortsatte direktören. Att återvända till en sådan text i det förflutna kan göra att omläsningen fungerar som ett identitetsskapande minne. Då ”kan omläsningen ge våra liv resonans och riktning”. Läs direktörstalet » 

Därpå gick ordet till fru Lugn, som läste ett avsnitt ur en egen text. 

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad diktaren Gustaf Adolf Lysholm. Inskriften lyder ”Diktare, drömmare, servitör”. Minnesteckningen var författad av herr Wästberg, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen » 

Efter detta gick ordet till fru Lotass, som läste ett avsnitt ur sin roman ”Konungarnas tillbedjan”. Läs avsnittet ur boken » 

Därpå gick ordet till herr Linde, som läste en text med titeln ”Konstens former äro många men dess väsende är ett”. Läs texten » 

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Mycket verkar självfallet udda när det gäller en institution som spårar sitt ursprung till det sena 1700-talet. Som bara denna tradition: högtidssammankomsten. Dess former har inte förändrats sedan 1786, platsen är alltjämt Börssalen, koreografin, dukningen och placeringarna följer Gustaf III:s anvisningar exakt, stolarna är faktiskt desamma − det är bara tyget som är utbytt. Själva grundpremissen har också varit oförändrad i över 200 år: man iför sig det allra finaste och absolut mest opraktiska som finns i klädväg och transporterar sig icke utan besvär genom decemberkylan för att vara publik vid ett sammanträde vars grundförutsättning är att det äger rum utan publik.

Det oföränderliga har givetvis sin plats i en värld där obeständigheten är det enda beständiga. Men där finns hoppeligen också något mer än bara likheten i det yttre. Jag vill tro att det är mer som förenar oss med vårt ursprung än ceremonielet och det faktum att 2012 års sommar var den regnigaste i det här landet sedan, just det, 1786.

Alltjämt följer Akademien den instruktion hon skänktes av sin stiftare det där regniga året och fortsätter arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. Men här röjer sig tidsavståndet ändå en smula. Ordet renhet kan möjligen locka någon att tro att det handlade om att hålla allt utländskt borta från svenskan, en tanke som borde vara främmande för frankofilen Gustaf III. Överfört till samtida språkbruk förstås renhet bäst som en synonym till klarhet.

För ett litet språk och en liten kulturkrets är nämligen intrycken utifrån inte så mycket ett hot som ett livsvillkor. Här går det inte att undvika att citera de allom bekanta orden av Esaias Tegnér (som för övrigt en gång, bokstavligen talat, satt på den stol, märkt nummer åtta, där herr Svenbro nu sitter): ”All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt”.

Akademien står trygg i sin egen provins, och ingriper icke utan god anledning i andras. Så när vi två gånger under det gångna året protesterat, som jag hoppas utan bullriga överord, mot förändringar som skett i universitetsvärlden, är detta sprunget ur en oförfalskad oro över vad dessa skiften kan få för följder.

Kanske verkar det paradoxalt att Svenska Akademien valt att ingripa till förmån dels för en hotad litterär översättarutbildning, dels för en lika hotad utbildning i ett annat europeiskt språk, italienska. I båda fallen handlar det dock om att säkra det för vår kultur och bildning så livsviktiga tillflödet av impulser utifrån, och särskilt den del som kommer till oss på andra vägar än via den i vår tid närmast absurt överbetonade engelskan. Den massdöd som hotar att dra fram över rader av främmande språk vid våra universitet saknar rim och reson, utom möjligen från mycket kortsiktig ekonomisk synpunkt. Återigen erinras vi om den gamla sanningen, att det inte finns något problem så stort eller iögonfallande att man inte kan springa bort från det.

I det här sammanhanget är det givetvis passande att årets utgåva i Akademiens klassikerserie är just en översättning, nämligen Erland Lagerlöfs gamla överföring till svensk språkdräkt av två av vår civilisations urtexter, Homeros’ Iliaden och Odysséen, utförd under utomordentligt svåra omständigheter för ganska precis hundra år sedan och nu återställd till sin ursprungliga skönhet och precision av Jan Stolpe, varje volym med inledning av herr Svenbro.

Denna utgåva, precis som vår övriga utgivning och våra övriga projekt, har inte till syfte att ge ekonomisk vinning. Det är tvärtom därför att de inte förväntas bära sig som vi ger oss in i dem. Det äldsta och största av dem, vår historiska ordbok, har kostat ungefär en miljard kronor sedan arbetet inleddes på 1880-talet, och det är väl använda pengar, för det som nu rör sig mot sin fullbordan är ett verk av yppersta klass, vars like det finns i bara en handfull av jordens länder. Förra veckan utkom av trycket andra häftet i det trettiosjätte bandet, som därmed är fullbordat och omfattar orden tynga-utsudda.

Just här förnimmer vi den goda sidan av att Akademien leder sitt ursprung till en annan värld. Det kapital vi vill förmera är det kulturella, och vi vill föra det vidare till framtida generationer. Och om det är ett otidsenligt ideal, är vi gärna otidsenliga. En nations kulturella kapital är hursomhelst dess mest värdefulla, och nog också dess mest beständiga, tillgång. Nej, Akademien finns inte till för att tjäna pengar, utan för att tjäna språket. Att göra resultaten av våra olika språkprojekt tillgängliga för största möjliga antal människor är en given del av detta. Förra året lät vi göra en gratis app av vår ordlista, som nu återfinns i över 400 000 mobiler. I måndags togs nästa steg: ordlistan gjordes tillgänglig för avgiftsfri nedladdning på Internet. Och mer kommer.

Samma otidsenlighet leder till att vi omöjligen kan göra ekonomisk framgång till en måttstock för vad som gott är inom kulturens fält. Vi vill belöna snillet. Bestsellerismen belönar sig själv. Att ett enstaka val av pristagare möts av invändningar ligger i sakens natur; vissa sådana invändningar är intressanta, och kanske till och med viktiga, andra påminner mest om de ej simkunnigas raseri inför vattnet. 

Att belöna människor som utfört vackra och värdefulla verk är hursomhelst en av Akademiens allra mest angenäma plikter, och här i salen sitter just nu en del av dessa personer.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Gösta Ekman.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Lars Norén.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Paul Kiparsky.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Agneta Pleijel.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts P.C. Jersild.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. De har i år tillfallit Johannes Anyuru och Catharina Gripenberg med 50 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Pär Stenbäck.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Susanna Alakoski.
  •  Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallitHelen Sigeland och Dmitri Plax med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har dessutom belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Hans Björkegren, Claes Eriksson, Maja Hagerman, Martin Lagerholm,Mikael Niemi och Björner Torsson.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Salim Barakat, Geith Forsberg, Claes Hylinger, Eva Runefelt, Carina Rydberg, Niklas Schiöler, Stig Strömholm och Bo Utas, alla med 100 000 kronor. Dessutom har ett extra pris på 60 000 kronor tilldelats Gunilla Lundgren och ett på 50 000 kronor tillfallit Pavel Stoyanov.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat:

  • Lotta Olsson Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Suzanne Reuter Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Anders Carlsson, Linus Fellbom, Ulla Kassius och Ingela Olsson Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.

Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, tillEinar Már Guðmundsson med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 11 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Magnus Dahlström och Helena Eriksson samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Ellen Einan och Roy Jacobsen,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket tillBarbro Söderberg,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Eva Brylla,
  • Blomska stipendiet på 40 000 kronor till Barbro Ståhle Sjönell,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Johan Brandtler och Andreas Nord,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Göran Rosenberg,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Carl-Henning Wijkmark,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Åke Holmquist och Ann Katrin Pihl Attmer,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Lennart Sjögren,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Marie-Christine Skuncke,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 80 000 kronor till Inger Alfvén,
  • Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Richard Swartz,
  • Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Peter Kihlgård,
  • Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Carl-Göran Heidegren,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Anna Lena Lindberg,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Ola Holmgren,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Enel Melberg,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Morteza Saghafian,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Akirako Hishikioch Lars-Håkan Svensson,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Göran Eriksson och Janken Myrdal,
  • Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 85 000 kronor till Ulf Stark,
  • Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Anne Swärd,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Nina Frid samt 30 000 kronor till biblioteket där pristagaren har sin huvudsakliga gärning,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Anders Bernersson, Kajsa Hedlund och Anna Kaya med 50 000 kronor var samt 30 000 kronor vardera till de skolor där pristagarna är verksamma,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård tillKatarina Lundin och Karin Milles med 60 000 kronor vardera samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor och dessutom en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Elin Boardy.
     

En del kan som sagt synas udda med Akademien, men otidsenligheten har sina fördelar. Och sin förklaring. Det unika arrangemang som är högtidssammankomsten var en gång inte unikt utan förekom ofta i den tidigmoderna högkulturen, där till synes banala vardagligheter, exempelvis sammanträden, kunde teatraliseras och spelas upp inför en talrik samling åskådare. Timmen är sen, salen är varm, men det kunde vara värre. Minns att Ludvig XIV begick sin synnerligen komplicerade morgontoalett inför publik.

Även traditionen har sina poänger. Vi görs till en del av något större, något som funnits där före oss själva och som kommer att finnas där även när vi är borta. Förutsatt att vi tar del, att vi tar vår del, att vi erkänner att det finns något som är långt större än vi själva. Det gemensamma ansvaret som sådant är självfallet dubbelt, riktat lika väl in i det som varit som mot det som komma skall. Om alla bara söker sitt, kan civilisationen som vi känner den ej bestå.

Låt mig få avsluta med ett citat ur en dikt av Gunnar Ekelöf (som för övrigt en gång, bokstavligen talat, satt på den stol, märkt nummer arton, där fru Frostenson nu sitter):

          Du frågar om någon talar i oss
          Du frågar om någons röst
          Vad angår oss någons röst
          Det är för varandra vi sjunger
          Det är med varandra vi sjunger