Svenska Akademiens logotyp

Gustaf Adolf Lysholm

Ur minnesteckning av herr Wästberg 

Gustaf Adolf Lysholms liv förflöt obemärkt. I Vem är det? för 1989, hans dödsår, uppges kortfattat: ”Född 1909. Smörgåsnisse och servitör Sthlm 25-34, matsalsuppass M/S Kungsholm o M/S Gripsholm 34-37, servitör Sthlm 37-70, numera litteratör.”

Mitt i ett yrkesliv av socialaste slag var han folkskygg, tidvis människofientlig. Det fick honom att framstå som på en gång stolt och ödmjuk, integer och försvarslös. Sin samtid fann han konstlat mondän och pinsamt självupptagen. Nutidens skvaller och bekännelsefjäsk var honom motbjudande. I radio var han med en enda gång, då samtalade jag med honom på Eriks bakficka. Han vägrade framträda i tv. Med en artig ursäkt stängde han fönsterluckorna till sin existens. En gång tillfrågades han: ”Varifrån kommer din särart?” Han svarade avvisande: ”Ur mitt hjärta.”

Han delgav oss några av de ljuvligaste Stockholmsskildringar vi äger. Han är ett blad i vår litterära historia som inte bör tillåtas blåsa bort för årens vind. Det är lätt att se hans verk som en karta – likt Gillbergs över Stockholm som var både hans och min följeslagare. När den inte längre var aktuell lyste en annan karta igenom: en hemlig guide genom en stad som höll på att bli en hallucination. Gustaf Adolf älskade att studera gatunätet som en spåkvinna linjerna i en hand.

Vi sågs en hel del i hans livstid, men det är först nu jag på allvar har kommit till tals med honom. I den omfattande biografi som ges ut i mars fullföljer jag ett löfte att låta honom återuppstå.

Trots moderns älskande närvaro ända fram till hennes död 1950 var Gustaf Adolfs barndom olycklig: en oberäknelig hovmästare och biografägare till far, trångboddhet, en fattigdom som tvingade honom att sluta Hedvig Eleonora efter fem klasser och försörja sig som springpojke. Han blev expert på att fylla sitt liv med dagdrömmar som hämtade näring hos böcker, bilder och filmer. Men då han sökte upp sina tidiga år på nytt fann han gläntor av glädje i små ting, en sprattelgubbe, en omslagsbild, ett musikstycke som strömmade ut från Akademien vid Nybrokajen.

Barndomen var både ensamhet och den enda gemenskap han godtog. Laddad med okända möjligheter men också med oåterkalleligt igenvuxna stigar förblev den hans kraftkälla. Med långlivade minnen, sammanblandade som spåkort, försökte han vända tidsflödet.

Hans homosexualitet satte honom i stånd att blicka ut över ras- och klassgränser. Han kände sig lik en skuggvarelse vars observationer försiggick bakom en tunn slöja som ingen märkte. Ensam i bräcklig farkost företog han sina lustfärder till fantasins öar. Han sökte aldrig någon att leva i tyst samförstånd med. Den gränsöverskridande ömhet som är en lust att omsluta det mest främmande och äga det som aldrig kan ägas vågade han inte hänge sig åt. Ingen relation fick nå så hög temperatur att den inkräktade på hans oberoende. Han värjde sig mot den nervösa upphetsning han kallade älskogsfebern.

Jag såg honom som ett storögt barn för vilket det lastbara, skamlösa och liderliga var ord utan innehåll, utan det förbjudnas glöd. Som allmänt anstötliga betraktades på hans tid homoerotiska handlingar som, ifall de utförts ihop med motsatt kön, hade varit helt acceptabla. Själv stödde han sig på Pascal som menade att människan är på varje plan så vansinnig att normal bara innebär en annan form av galenskap. Vi äger alla – menade Lysholm – vår egen verklighet. På dess grund måste vi frimodigt stå för att inte försvinna i falskhet, hyckleri och ökentorka.

Staden under staden, livet i skuggorna bortom gatljusen, var inte verkligare än ytan, likafullt var den verklig fastän tidvis osynlig. Även hos de mest lockande kroppar fanns något han inte ville närmare utforska eller återvända till. Djupast inne kom den sinnliga ordlösa vällusten honom inte vid. Kanske, sade han sig, var han avskild från mänskligheten och i kontakt bara med det förgångnas icke-existens, med de inte längre gångbara namn och yrkesbeteckningar som han bredde som en slöja över den vissnade nattliga historien.

Som servitör hade han lätt att hålla takten, som diktare lika lätt med otakten. Att nödgas hederligt försörja sig var inget han förkastade men inte heller något han eftersträvade. Han plågades av yrkets bestämda tider och av sina fötter och ben som kunde kännas hundraårigt trötta. Han hade räknat ut att han gått ett par gånger jorden runt utan att dra in frisk luft. Ropet ”Vaktmästarn, vad blir jag skyldig?” jagade honom ut ur de drömmar där han stämt möte med Tintomara och Aramintha May.

Som servitör på några av Stockholms bästa krogar hade han att följa en viss etikett. Utan anpassning, behärskning och en genomskådande intuition hade han inte kunnat försörja sig. Trots en ibland frikostig dricks kunde han inte rafsa ihop mycket till sitt sparkonto. Han fastnade, som han sade, på knapphetens breddgrad. Han lät förgäves sin avhållne förläggare Gerard Bonnier veta det.

I sitt servitörsyrke snappade han upp skvaller på societetsnivå men avstod från att föra det vidare. Han betecknade sig som en senfärdig person som alltid fann en ursäkt för att slippa påfrestande möten. Trots att han hela livet befann han sig i ekonomiskt trångmål låg han ingen till last. Han var en småborgare med regelbundna vanor; ensam bland åtta syskon bildade han ingen familj. Han reste ingenstans i mogen ålder och lät en sommars höjdpunkt bli ett återbesök på barndomens skärgårdsöar.

Någon äventyrare var han inte; åren som steward på Svenska Amerika Linien förblev ett undantag. Ändå kunde han få en spelande frihetsglimt i blicken – som om han tänkt flyga sin väg alldeles på egen hand. Men sökte man loda hans känslas djup eller spana över hans lättsinnes ytor bet han ifrån sig eller avvärjde artigt – inget att prata om, så länge sedan, vad ska det tjäna till? Eller: ”Böcker ska man sprätta upp, inte människor.”

Pojken från Östermalm färdades med främlingspass genom tillvaron. Han skrev som det passade honom – om varelser och ting vilkas innebörd bara han själv kunde fullt ut förnimma och ur vilka han utvann njutning och vemod. Den glädje de skänkte honom gick inte alltid att förmedla; kanske var han ensam om att ta dem på allvar.

Hans metod är aldrig analytisk utan deskriptiv, i sin mikroskopiska precision gränsande till det hallucinatoriska. Han kunde tala om ett själens landskap som gav honom frid; oavsett adresskalendrarnas fakta existerade det bara inom honom. Verkligheten kring honom var skenbild och förvrängning, obarmhärtig och fientlig. Han svarade med trots och förtegenhet. Han satt omgiven av kulisser, de rämnade inte, de var ytor han fängslades av. Ett konstlat skymningsljus, som inne i ett panoptikon, vilar över hans böcker. Det är som på Biologiska museet där naturen tystnat och stelnat fastän den är sig lik – för att, kan vi inbilla oss, återta sin rörelse så snart vi vänder ryggen till.

Lysholm fick höra att han var bakåtsträvande och i ordets egentliga bemärkelse var han det. Han vände sig bakåt, han ville tillbaka i tiden. ”Förr”, påpekade han, ”sade man karaktärslös. Nu säger man oförutsägbar.” Och: ”Jag hade varit lyckligare hundrafemtio år tidigare förutsatt att jag sluppit koleran och vattusoten. Jag är hellre den siste mohikanen än en tidig Picasso, hellre Charlie Chaplin än Bertold Brecht.” Borgerlighetens ritualer och trygghetsgymnastik var honom främmande. Han svartmålade sin samtid som känslokall, standardiserad, penningfixerad – adjektiven kan mångfaldigas – men han förgyllde inte okritiskt det förflutna.

Han betraktade sig som landsförvisad fastän kvar i ett land och i en tid som föreställde nuets Sverige. Han hade inte haft råd att förflytta sig till ett annat rike även om detta funnits. Från Östermalm som trots hans exil i Regeringsgatan 76 förblev hans hjärtas hemort och spelplatsen för hans självbiografiska trilogi riktade han blicken mot en inbillningens domän, en tillflyktsort där allt överflöd spolats bort och bara den höga dikten härskade. Han var prisgiven åt en skönhetsdröm, ett andlöst landskap som för honom motsvarade det gudomliga. Han kunde tala om den stora klassiska diktens doftande marker där språk och minnen samsades och blev ett.

Det förflutna väntade honom likt en upphettad gjutjärnskamin han var beroende av men inte fick komma för nära. Den gångna tiden var hans nu, än laddad med en tröstande sötma, än förlorad som ett otytt chiffer. Han höll vakt mot det namnlösa som ville skrämma och överrumpla. Han stängde dörren om sig. Men döden och tiden gick inte att lura.

Varför förblev han en vanmäktig drömmare i stället för att med en konstnärs intuition bryta sig in i berget eller styra ut över haven? Han orkade aldrig betvinga sig i riktning mot det oöverstigliga, det som bortom skönhetens gräns var rot och ursprung och inget självändamål. Litteratör var vad han hade förblivit.

Livet tycktes honom som ett hemlighetsfullt och tillstängt hus. Antingen var man ute eller inne. På Djurgården där vi ofta vandrade tillsammans kunde han stanna under lindarna, lyssna till binas orgelton och minnas hur han som konfirmand fångade en fjäril och pressade den mellan bladen i sin psalmbok, det hade känts hädiskt. Så blev vi alla gömda i en bok som kanske ingen någonsin skulle öppna.

Lysholm fullföljde sin kallelse – andäktigt, envist, sammanbitet. ”Vad är värst”, frågade han, ”ett lågmält högmod eller en högljutt framhävd blygsamhet?” Själv behöll han servitörens avvaktande hållning. I liv och dikt förblev han diskret och tillbakadragen. Hans verk är en särlings självbekännelser. Han inbjöds till olika Bokens dag men tackade nej. Till middagar hos Olle Holmberg eller Gerard Bonnier sade han först ja, sedan nej; han vågade sig aldrig dit – med förevändningen att han inte hade råd med passande kläder.

Från första stund var han en feldaterad människa. Han berättade inte om det gångna utan urdet. Det vore fel att betrakta honom som enbart idylliker bland blommiga tapeter, vildpäronträd, skeppsgossar och portvaktsfruar som sköljer kålhuvuden under gårdspumpen. Dödsmotivet är uttalat, krigets fasor fyller ett par av hans romaner, livssmärtan tränger igenom sidorna där han skriver om sorg och vånda, ondsinthet och illvilja, svält och umbäranden, om faderlösa och övergivna.

I 1900-talets litteratur intar Gustaf Adolf Lysholm med sina femton volymer en smal nisch. Dock har den inte blivit trängre med åren. Den täpptes till under de politiska bataljernas 1960- och 70-tal, då reste han bort på ”den stora glömskans blomstervagn” men kom i förminskad form tillbaka och möttes här och var med dämpad uppskattning.

Han hörde inte hemma bland några trender och bad inte om ursäkt för det. Han räknade inte med att bli förstådd, men inne i sina ord, och genom dem, hävdade han sin värdighet. Den stilla furia med vilken han envist framhärdade i sin förkärlek för vissa motiv tyder på en besatthet som inte fikar efter förståelse eller applåder. Han skrev en förlustens poesi, annat fängslade honom inte. En encyklopedi av döda namn vaknar ur katalogernas glömska, sätter sig i nyckfull rörelse och återvänder till historieböckernas tystnad.

Han stod i det förflutnas underrättelsetjänst och använde sig bara av preteritum, det överståndnas tempus, rädslan besegrad. Han inrättade kartotek i sitt huvud, han blev ett levande arkivskåp. Där har tiden stannat fast vi hör klockan slå. Och där finns dokumenten om en ödeläggelse ingen klart kan tyda, men han översatte dem till topografiska fakta. För bara i dikten kunde allt försonas och allt återtas, det utplånade Stockholm, barndomen på Skeppargatan och Blidö, till och med hans älskade mor.

Mot hemlösheten i samtiden uppfann han ett inre universum där han rörde sig fritt. Hans verkliga liv pågick någon annanstans, i längtan efter något som mest var en hägring, en lusteld. Kanske sökte han något som han önskade skulle förbli ouppnåeligt, en okroppslig beröring, en smak som var mer än en smak.

Medan många skrev för att kunna leva levde Lysholm för att kunna skriva. Och det är föga fruktbart att väga och mäta ett verk som skapades utan sidoblickar på en läsekrets, helt enkelt därför att det var detta han förmådde skriva, och inget annat.

Som skattsökare och utforskare, som skådare och förmedlare ville han långsamt och behärskat ta vara på en rikedom som få värderade. Med hjälp av de gamla registren, om så bara en hushållslängd, rullade han upp ett panorama där han rörde sig fritt och fann samband – med historien, med naturen. Där kunde jaget slå rot, växa och nå utanför sig självt. Det blev ett slags inre översättningsarbete som han förtätade och förvandlade tills det klädde sig i hans eget tonfall. Ändå svek honom gång på gång styrkan att genomföra sina avsikter. Han hade visioner och uppslag, men labyrinten slöt sig kring dem, ljuset slocknade kring en drömmens hägring som man måste ligga helt orörlig för att minnas.

Under sina sista år satt Lysholm, med amputerat ben, och läste poesi på de fem språk han lärt sig själv. Han fick få besök, hans syskon bodde på annat håll. Då var det sjuttio år sedan han var konfektpojke på Djurgårdsteatern, hjälpte Gösta Ekman på med kläderna, biträdde sin far hovmästaren hos greve Hallwyl och serverade gåslever till Hjalmar Bergman på Saltsjöbadens Grand Hotel. Det var femtio år sedan han var steward på Kungsholm och Gripsholm på kryssning i Västindien och Sydamerika. Ibland såg jag honom i vit jacka med guldtränsar servera raggmunk och pannbiff på Östra station. Ibland tyckte jag att vi fortfarande satt kvar på kaféet längst ute på Blockhusudden.

Fanns han någonsin, Gustaf Adolf Lysholm? Finns vi? Är vi kanske alla någonstans ett påhitt?

Högtidssammankomster genom åren

2012

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria, HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip, HKH Prinsessan Madeleine samt herr Chris O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare. 

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Olsson, Akademiens kansler herr Ralph, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Allén, herr Malmqvist, herr Riad, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Linde, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson. 

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat uppehöll sig vid lusten och nöjet att läsa om det man en gång läst. Vid omläsning av egna texter, ofta skrivna uppfyllda av stundens ingivelse, kan omläsningen vara det grymma avslöjandets ögonblick.
Vid omläsning av andras texter är vi visserligen väl förtrogna med handling och miljö men kan likväl överraskas vid läsningen. Vi kan förvånas över att vi såg så annorlunda på saker och ting under första läsningen. Direktören konstaterade också att ”bara det faktum att vi läser om ett verk innebär att vi värdesätter det på ett särskilt sätt. Vi speglar oss i det, och den tidigare läsningen är alltid närvarande som en berikande motstämma”.
Vissa texter blir vi inte kvitt, de dröjer kvar, fortsatte direktören. Att återvända till en sådan text i det förflutna kan göra att omläsningen fungerar som ett identitetsskapande minne. Då ”kan omläsningen ge våra liv resonans och riktning”. Läs direktörstalet » 

Därpå gick ordet till fru Lugn, som läste ett avsnitt ur en egen text. 

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad diktaren Gustaf Adolf Lysholm. Inskriften lyder ”Diktare, drömmare, servitör”. Minnesteckningen var författad av herr Wästberg, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen » 

Efter detta gick ordet till fru Lotass, som läste ett avsnitt ur sin roman ”Konungarnas tillbedjan”. Läs avsnittet ur boken » 

Därpå gick ordet till herr Linde, som läste en text med titeln ”Konstens former äro många men dess väsende är ett”. Läs texten » 

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Mycket verkar självfallet udda när det gäller en institution som spårar sitt ursprung till det sena 1700-talet. Som bara denna tradition: högtidssammankomsten. Dess former har inte förändrats sedan 1786, platsen är alltjämt Börssalen, koreografin, dukningen och placeringarna följer Gustaf III:s anvisningar exakt, stolarna är faktiskt desamma − det är bara tyget som är utbytt. Själva grundpremissen har också varit oförändrad i över 200 år: man iför sig det allra finaste och absolut mest opraktiska som finns i klädväg och transporterar sig icke utan besvär genom decemberkylan för att vara publik vid ett sammanträde vars grundförutsättning är att det äger rum utan publik.

Det oföränderliga har givetvis sin plats i en värld där obeständigheten är det enda beständiga. Men där finns hoppeligen också något mer än bara likheten i det yttre. Jag vill tro att det är mer som förenar oss med vårt ursprung än ceremonielet och det faktum att 2012 års sommar var den regnigaste i det här landet sedan, just det, 1786.

Alltjämt följer Akademien den instruktion hon skänktes av sin stiftare det där regniga året och fortsätter arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. Men här röjer sig tidsavståndet ändå en smula. Ordet renhet kan möjligen locka någon att tro att det handlade om att hålla allt utländskt borta från svenskan, en tanke som borde vara främmande för frankofilen Gustaf III. Överfört till samtida språkbruk förstås renhet bäst som en synonym till klarhet.

För ett litet språk och en liten kulturkrets är nämligen intrycken utifrån inte så mycket ett hot som ett livsvillkor. Här går det inte att undvika att citera de allom bekanta orden av Esaias Tegnér (som för övrigt en gång, bokstavligen talat, satt på den stol, märkt nummer åtta, där herr Svenbro nu sitter): ”All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt”.

Akademien står trygg i sin egen provins, och ingriper icke utan god anledning i andras. Så när vi två gånger under det gångna året protesterat, som jag hoppas utan bullriga överord, mot förändringar som skett i universitetsvärlden, är detta sprunget ur en oförfalskad oro över vad dessa skiften kan få för följder.

Kanske verkar det paradoxalt att Svenska Akademien valt att ingripa till förmån dels för en hotad litterär översättarutbildning, dels för en lika hotad utbildning i ett annat europeiskt språk, italienska. I båda fallen handlar det dock om att säkra det för vår kultur och bildning så livsviktiga tillflödet av impulser utifrån, och särskilt den del som kommer till oss på andra vägar än via den i vår tid närmast absurt överbetonade engelskan. Den massdöd som hotar att dra fram över rader av främmande språk vid våra universitet saknar rim och reson, utom möjligen från mycket kortsiktig ekonomisk synpunkt. Återigen erinras vi om den gamla sanningen, att det inte finns något problem så stort eller iögonfallande att man inte kan springa bort från det.

I det här sammanhanget är det givetvis passande att årets utgåva i Akademiens klassikerserie är just en översättning, nämligen Erland Lagerlöfs gamla överföring till svensk språkdräkt av två av vår civilisations urtexter, Homeros’ Iliaden och Odysséen, utförd under utomordentligt svåra omständigheter för ganska precis hundra år sedan och nu återställd till sin ursprungliga skönhet och precision av Jan Stolpe, varje volym med inledning av herr Svenbro.

Denna utgåva, precis som vår övriga utgivning och våra övriga projekt, har inte till syfte att ge ekonomisk vinning. Det är tvärtom därför att de inte förväntas bära sig som vi ger oss in i dem. Det äldsta och största av dem, vår historiska ordbok, har kostat ungefär en miljard kronor sedan arbetet inleddes på 1880-talet, och det är väl använda pengar, för det som nu rör sig mot sin fullbordan är ett verk av yppersta klass, vars like det finns i bara en handfull av jordens länder. Förra veckan utkom av trycket andra häftet i det trettiosjätte bandet, som därmed är fullbordat och omfattar orden tynga-utsudda.

Just här förnimmer vi den goda sidan av att Akademien leder sitt ursprung till en annan värld. Det kapital vi vill förmera är det kulturella, och vi vill föra det vidare till framtida generationer. Och om det är ett otidsenligt ideal, är vi gärna otidsenliga. En nations kulturella kapital är hursomhelst dess mest värdefulla, och nog också dess mest beständiga, tillgång. Nej, Akademien finns inte till för att tjäna pengar, utan för att tjäna språket. Att göra resultaten av våra olika språkprojekt tillgängliga för största möjliga antal människor är en given del av detta. Förra året lät vi göra en gratis app av vår ordlista, som nu återfinns i över 400 000 mobiler. I måndags togs nästa steg: ordlistan gjordes tillgänglig för avgiftsfri nedladdning på Internet. Och mer kommer.

Samma otidsenlighet leder till att vi omöjligen kan göra ekonomisk framgång till en måttstock för vad som gott är inom kulturens fält. Vi vill belöna snillet. Bestsellerismen belönar sig själv. Att ett enstaka val av pristagare möts av invändningar ligger i sakens natur; vissa sådana invändningar är intressanta, och kanske till och med viktiga, andra påminner mest om de ej simkunnigas raseri inför vattnet. 

Att belöna människor som utfört vackra och värdefulla verk är hursomhelst en av Akademiens allra mest angenäma plikter, och här i salen sitter just nu en del av dessa personer.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Gösta Ekman.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Lars Norén.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Paul Kiparsky.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Agneta Pleijel.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts P.C. Jersild.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. De har i år tillfallit Johannes Anyuru och Catharina Gripenberg med 50 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Pär Stenbäck.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Susanna Alakoski.
  •  Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallitHelen Sigeland och Dmitri Plax med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har dessutom belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Hans Björkegren, Claes Eriksson, Maja Hagerman, Martin Lagerholm,Mikael Niemi och Björner Torsson.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Salim Barakat, Geith Forsberg, Claes Hylinger, Eva Runefelt, Carina Rydberg, Niklas Schiöler, Stig Strömholm och Bo Utas, alla med 100 000 kronor. Dessutom har ett extra pris på 60 000 kronor tilldelats Gunilla Lundgren och ett på 50 000 kronor tillfallit Pavel Stoyanov.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat:

  • Lotta Olsson Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Suzanne Reuter Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Anders Carlsson, Linus Fellbom, Ulla Kassius och Ingela Olsson Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.

Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, tillEinar Már Guðmundsson med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 11 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Magnus Dahlström och Helena Eriksson samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Ellen Einan och Roy Jacobsen,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket tillBarbro Söderberg,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Eva Brylla,
  • Blomska stipendiet på 40 000 kronor till Barbro Ståhle Sjönell,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Johan Brandtler och Andreas Nord,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Göran Rosenberg,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Carl-Henning Wijkmark,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Åke Holmquist och Ann Katrin Pihl Attmer,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Lennart Sjögren,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Marie-Christine Skuncke,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 80 000 kronor till Inger Alfvén,
  • Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Richard Swartz,
  • Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Peter Kihlgård,
  • Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Carl-Göran Heidegren,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Anna Lena Lindberg,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Ola Holmgren,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Enel Melberg,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Morteza Saghafian,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Akirako Hishikioch Lars-Håkan Svensson,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Göran Eriksson och Janken Myrdal,
  • Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 85 000 kronor till Ulf Stark,
  • Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Anne Swärd,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Nina Frid samt 30 000 kronor till biblioteket där pristagaren har sin huvudsakliga gärning,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Anders Bernersson, Kajsa Hedlund och Anna Kaya med 50 000 kronor var samt 30 000 kronor vardera till de skolor där pristagarna är verksamma,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård tillKatarina Lundin och Karin Milles med 60 000 kronor vardera samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor och dessutom en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Elin Boardy.
     

En del kan som sagt synas udda med Akademien, men otidsenligheten har sina fördelar. Och sin förklaring. Det unika arrangemang som är högtidssammankomsten var en gång inte unikt utan förekom ofta i den tidigmoderna högkulturen, där till synes banala vardagligheter, exempelvis sammanträden, kunde teatraliseras och spelas upp inför en talrik samling åskådare. Timmen är sen, salen är varm, men det kunde vara värre. Minns att Ludvig XIV begick sin synnerligen komplicerade morgontoalett inför publik.

Även traditionen har sina poänger. Vi görs till en del av något större, något som funnits där före oss själva och som kommer att finnas där även när vi är borta. Förutsatt att vi tar del, att vi tar vår del, att vi erkänner att det finns något som är långt större än vi själva. Det gemensamma ansvaret som sådant är självfallet dubbelt, riktat lika väl in i det som varit som mot det som komma skall. Om alla bara söker sitt, kan civilisationen som vi känner den ej bestå.

Låt mig få avsluta med ett citat ur en dikt av Gunnar Ekelöf (som för övrigt en gång, bokstavligen talat, satt på den stol, märkt nummer arton, där fru Frostenson nu sitter):

          Du frågar om någon talar i oss
          Du frågar om någons röst
          Vad angår oss någons röst
          Det är för varandra vi sjunger
          Det är med varandra vi sjunger