Svenska Akademiens logotyp

På hundraårsdagen

Betraktelse av fru Danius

Ryktet hade alltså talat sant!
    Så hette det i inledningen till en längre artikel i tidningen Dagen den 3 juni 1914. ”Ryktet hade alltså talat sant!”
    Vad hade hänt? Svenska Akademien hade valt in en ny ledamot. Det hade ryktats om namnet, bland annat i en notis i Dagens Nyheter, men nu var beslutet fattat och offentliggjort. Nyheten spred sig snabbt om vem som skulle efterträda poeten Albert Theodor Gellerstedt på stol nummer sju. Pressen var entusiastisk, allmänheten också. Det var inte vilken författare som helst. Aktad, ja, mer än så, beundrad, rent av älskad. Känd i hela landet, för att inte säga i hela världen.
    Den nya ledamoten, 55 år gammal, hade bara några år tidigare tilldelats Nobelpriset i litteratur, som första svensk och – ännu märkvärdigare – som första kvinna. Visserligen hade beslutet föregåtts av häftiga kontroverser inom Akademien, men ändå. Fem år senare var allt annorlunda. Beslutet om invalet var i princip enhälligt. Hon fick 13 röster av 15. Alldeles oväsentligt var det väl inte att Carl David af Wirsén, den mest motspänstige på motståndarsidan, hade hunnit avlida under tiden. En ny tid hade börjat.
    Det rör sig förstås om Selma Lagerlöf. Invalet överraskade henne, det förstår man av hennes brev till Erik Axel Karlfeldt, Wirséns efterträdare på sekreterarposten. ”Bäste Doktor Karlfeldt”, skrev hon från Mårbacka den 30 maj, ”ingen av Er akademis ledamöter tror jag har blivit så överraskad vid nyheten om ett inval som jag, och min första tanke var att jag inte borde mottaga det”.
    Ville Selma Lagerlöf vara artig mot Akademien? Förmodligen inte. I ett brev till sin livskamrat, Sophie Elkan, skrivet samma dag, berättar hon om beskedet i liknande ordalag. Av allt att döma var hon verkligen överraskad. Framför allt var hon tveksam, även om hon kände sig hedrad. Hon vägde nackdelarna mot fördelarna, argument för argument. Den våren hade hon varit upptagen med att skriva en stor bok, Kejsaren av Portugallien, och arbetet hade inte bara varit mödosamt, det hade också gått långsamt. Hon talade om myror som drar granbarr till en stack. I maj lossnade äntligen arbetet – och då kom telefonsamtalet från Karlfeldt. Och han ville ha svar direkt. Lagerlöf hade hört om spekulationerna, som tryckts dagen före i Dagens Nyheter, och hade hunnit samla på sig tvivel. Hennes arbetsbelastning var stor nog som den var och dessutom var det långt till Stockholm. Skulle hon verkligen kunna vara till nytta? Borde man inte välja in någon annan?
    Karlfeldt försäkrade henne att hon var behövd av Akademien – som stor diktare. Han var ytterst vänlig och tillmötesgående, ”inte det minsta akademisk”, noterade hon. Men han tillade samtidigt att om hon sade nej, ”så blev vägen till akademien inte så lätt igen öppnad för en kvinna”, som hon berättar i brevet till Elkan. Lagerlöf var engagerad i rörelsen för kvinnlig rösträtt, så argumentet vägde säkert tungt, men det var inte avgörande. ”Det som oroar mig är tiden, stockholmsresorna. Jag vill inte upphöra att skriva, som de andra göra”, fortsatte hon i brevet till Elkan. ”Jag skulle vilja ha gjort något duktigt, innan jag bleve invald. Det är det egentliga skälet till min tvekan. Detta är som ett slags pensionering. Nu duger jag till ingenting mer, nu blir jag invald i akademien. Det är så eget, att detta kommer just nu, då jag känner mig ung på nytt och arbetsför som jag inte varit på många år.”
    Så ringde telefonen igen. Karlfeldt ville ha besked. Lagerlöf påminde om sin tvekan. Han försäkrade att akademien skulle ha överseende med att hon redan hade en stor arbetsbörda och att hon bodde där hon bodde, långt från huvudstaden, och så var saken klar. Svenska Akademien, inrättad 1786 av Gustaf III och av honom kallad ”ett samhälle af svenske herrar och män”, hade begåvats med sin första kvinnliga ledamot.
    En detalj återstod dock. Akademiens Höge Beskyddare, Hans Majestät Konungen, måste godkänna invalet. Karlfeldt hade redan den 28 maj ställt ett brev till Gustaf V där han anförde Akademiens skäl att välja in en kvinna. Det var visserligen sant att Gustaf III beskrev Akademien som ”ett samhälle af svenske herrar och män”, betonade han, men ingenstans i stadgarna fanns en formulering som ”förutsätter, än mindre föreskrifver, att medlemmarna skola vara af manligt kön”.
    Därtill påpekade Karlfeldt att Akademien redan tidigt i sin historia hade velat se Anna Maria Lenngren som ledamot. Och mycket riktigt. Den som ger sig ned i Akademiens arkiv hittar ett brev från den 2 februari 1795 där Carl Gustaf Leopold skriver till ständige sekreteraren, Nils von Rosenstein, för att diskutera tänkbara ledamöter. ”Uteslutas fruntimmer af våra författningar?” frågade Leopold och talade sig varm för fru Lenngren – hon vore ett ”rättvist ämne för academiens uppmärksamhet”. Och om fru Nordenflycht hade levat, tillade han, hade hon inte varit en av De Aderton? Vid flera tillfällen ser man Lenngrens namn i Handlingarna. Vid en sammankomst i januari 1798 upplästes ett par verser av henne och ledamöterna lyssnade med ”det fullkomligaste nöje och bifall”, som Rosenstein skrev i protokollet den 11 januari.
    Idén föll dock på att kvinnor inte var myndiga och därför inte kunde underteckna Akademiens stadgar med sitt namn – namnteckningen hade varit ogiltig juridiskt sett. Istället träffades en annan överenskommelse så att Akademien kunde dra nytta av fru Lenngrens snille och lärdom. Hon fick fungera som skuggledamot och för detta fick hon en årlig pension av Akademien. Fortfarande idag omtalas Anna Maria Lenngren som den nittonde ledamoten.
    Det var detta Karlfeldt syftade på när han pläderade för Lagerlöf i sitt brev till den Höge Beskyddaren. Han underströk också att Kungl. Vetenskapsakademien hade valt in Marie Curie, Nobelpristagare i fysik. Hunnen så långt infogade han emellertid en brasklapp. ”Akademien har icke med detta val åsyftat något yttrande i riktningen af kvinnliga inval öfver hufvud. Tvärtom synes den manliga traditionen härvid för fast och välgrundad för att frångås annat än i sällsynta undantagsfall, liknande det föreliggande.” Lagerlöf var ett unikum och skulle så förbli i trettio år, fram till Elin Wägners inval 1944.
    Kungen biföll.
    Så kom sommaren. Lagerlöf arbetade hårt med Kejsaren av Portugallien. Först en bit in på hösten var hon klar. Den 30 november skriver hon till Karlfeldt att inträdestalet över Gellerstedt ännu inte är färdigt eftersom arbetet med boken dragit ut på tiden, men senast den 11 eller 12 december skulle Akademien kunna räkna med att få texten. Lagerlöf passade på att ventilera klädselfrågan. ”Tack för den lilla upplysningen om toaletten”, skriver hon. ”Jag hade nästan tänkt på helt vitt för inträdesdagen, svart naturligtvis för kommande högtidsdagar, men jag rättar mig alldeles efter akademiens önskan.”
    Två veckor senare låg Lagerlöf till sängs. Hon hade känt sig dålig ett tag. Den 15 december – talet hade just gått iväg med posten och bara fem dagar återstod till högtidssammankomsten – den 15 december skrev hon till Karlfeldt att hon trodde att hon hade influensa. Men hennes läkare menade att det var överansträngning, avrådde bestämt från att fara och bad henne meddela Akademien, vilket hon härmed gjorde. Själv trodde hon att om hon bara fick vila några dagar skulle hon nog kunna komma, fast säker var hon ju inte.
    Fem dagar senare stod hon ändå här, Selma Lagerlöf, i just denna sal, vid just detta klockslag, och talade över Gellerstedt, ”blommornas och fåglarnas skald”, som hon kallade honom. Alldeles begeistrad i företrädarens produktion var hon inte. Medan hon förberedde inträdestalet skrev hon till Elkan och klagade på den korta tid som stod till buds. Akademien ville ha talet i god tid. Nu undrade hon hur hon skulle gripa sig an Gellerstedt. ”Karlen är så innerligt snäll och söt, men så omöjligt enkel och borgerlig. Det finns intet fel på honom”, skrev hon till Elkan. Men till sist hittade hon en framkomlig väg och det blev ett inträdestal, hela 45 minuter långt, som gjorde Gellerstedt rättvisa med god marginal.
    Om Selma Lagerlöf hann läsa Aftonbladet den dagen vet jag inte, men om hon gjorde det, gladde hon sig säkert åt Helena Nybloms starkt uppskattande artikel om Kejsaren av Portugallien. Rubriken löd: ”Selma Lagerlöf och hennes senaste bok. Ett apropå till bemärkelsedagen”. Och hon gladde sig säkert lika mycket åt hyllningsdikten i spalten intill, alldeles under en annons för Wirserums Lyxmöbler på Vasagatan. Dagen till ära hade Astrid Gullstrand skrivit en sonett: 

    Nu brinner ljuset vid din plats i ringen
    av Sverges största skalder, där du står
    så osökt värdig, älskad såsom ingen,
    och gripande din röst vart hjärta når. 

    Ty vem kan såsom du fördjupa tingen
    och locka fram ur vinter evig vår!
    Invid din panna susar säkert vingen
    av frigjord själ, som du att teckna går. 

    Må denna stund du i ditt väsen känna
    hos Sverges kvinnor till din ande spänna
    en våg av tankar, bärande och hög,

    med tack för allt, du i din gärning givit –
    du främst bland seklets svenska kvinnor skrivit
    Ditt vittra namn, som genom världen flög … 

Selma Lagerlöf höll sitt inträdestal iförd en aftonklänning som sytts upp av Stockholms främsta modehus. Hon beskrev plagget som ”engageanter, flor och fransar” – citatet kom från Bellman, från Fredmans epistel nr 3, där det heter: ”Hurra, si, Ulla dansar: / Engageanter, flor och fransar, / vit sultan och blomsterkransar, / Vita ben! Vita ben! / Si, ljus och lampors sken!” Därefter hälsades hon hjärtligt välkommen av direktören, undertecknade Akademiens stadgar och fördes av sekreteraren till sin plats vid bordet, stol nummer sju. Hennes ljus tändes. Det var den 20 december 1914, och alla visste att dagen var historisk.

Högtidssammankomster genom åren

2014

Svenska Akademiens årshögtid firades lördagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och fröken Sofia Hellqvist samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare. 

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Espmark, Akademiens kansler fru Danius, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Allén, herr Malmqvist, herr Riad, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Wästberg, fru Vallquist, fru Lugn, herr Engdahl och fru Frostenson. 

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han kostaterade att litteraturkritiken befinner sig i kris. Orsaken går bland annat att finna i tidningarnas alltmer pressade ekonomi, som fått till följd att antalet fasta medarbetare på kulturredaktionerna kraftigt reducerats. Den senaste förslaget om att skära ned stödet till kulturtidskrifterna visar dessutom, enligt direktören, ”hur lite man på politiskt håll förstår av vad som är på väg att hända”. Morgontidningarnas kultursidor har redan börjat ”förvandlas till nöjesmagasin, där populärkulturen intagit den främsta platsen” fortsatte direktören, som avslutade sitt tal med att säga att ”vi måste i tid vara beredda med lämpliga åtgärder om vi vill rädda det kritiska omdömet. Och det börjar bli bråttom.”
Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Linde valt och kallat författaren och översättaren Klas Östergren. Denne infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »

Direktören förklarade därefter att Akademien beslutat att för tredje gången detta århundrade dela ut sin högsta utmärkelse, Svenska Akademiens stora pris. Till mottagare hade Akademien utsett författaren och översättaren Lennart Hellsing. Ständige sekreteraren förde fram pristagaren till direktörens plats, varefter direktören hyllade mottagaren av Stora priset i ett kort tal.
Läs hyllningstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad polarforskaren och geologen Adolf Erik Nordenskiöld. Inskriften INCOGNITA QUAERO lyder i svensk översättning ”Det är det okända jag begär”. Minnesteckningen var författad av fru Lotass, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Danius för en kortare betraktelse.
Läs betraktelsen »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Låt mig börja med att berätta om en insikt som jag tror drabbar oss alla men som nådde mig själv rätt sent i livet. Det hände för nästan exakt 35 år sedan, en kall, stjärnklar kväll med mycket snö. Då var jag en ung man, nyss anländ till Uppsala för att studera, och hade gått till Carolina Rediviva för ett informationsmöte om biblioteket. Den myndige, vithårige bibliotekarien, vars mungipor pekade nedåt även när han log, berättade i förbigående att samlingarna rymde 3,5 hyllmil böcker – just det, hyllmil –, en upplysning som hade ungefär samma effekt på mig som den svindlande insikten om universums oändlighet har på ett barn: en stor upprymdhet följd av en nästan lika stor förstämning. Detta var något annat än stadsbiblioteket hemma i lilla Boden. Som pojke hade jag, som de flesta unga storläsare, lekt med tanken att så småningom tugga i mig allt. Men den där kvällen i katalogrummet på Carolina Rediviva insåg jag att även om jag ägnade all vaken tid under resten av livet åt att läsa bara det viktigaste, skulle jag ändå inte hinna med allt.

    Och inte har den här ekvationen blivit något lättare att få ihop på sistone. Om samtliga bevarade kommunikationer mellan människor från tidens gryning fram till 2003 skulle bevaras till eftervärlden skulle det kräva cirka 5 miljarder gigabyte av diskutrymme, har man räknat ut. Nu skapas lika mycket data på två dagar – just det, två dagar. En annan beräkning ger vid handen att bara mellan åren 2011 och 2016 kommer det totala antalet utgivna boktitlar att fördubblas.

    Att läsa en bok idag är en akt av motstånd mot den självupptagenhet i nuet som bland annat manifesterar sig i en uttrycklusta helt okorrumperad av ärende eller talang. Läsningen förutsätter en vilja att glömma sig själv och istället förlora sig i en annan människas värld, i rummet eller tiden.

    Somt av Svenska Akademiens verksamhet handlar om att göra sådana resor möjliga. Hon har länge varit huvudfinansiär till Litteraturbanken, där olika svenska klassiker görs gratis tillgängliga via webben. I år har Akademien dessutom beslutat om ett stort extraanslag till denna institution för att möjliggöra en digitalisering av i princip all äldre svensk skönlitteratur – just det, all – vilket kommer inte bara att göra en kolossal mängd ofta svåråtkomliga boktitlar lätt gripbara, utan även att göra det möjligt att utföra en helt ny typ av forskning i den närmast ofattbart stora textmassa som kommer att bli tillgänglig, och där den blotta volymen för en gångs skull inte är ett problem utan själva poängen.

    Akademien har också en egen tryckt klassikerserie, där strävsamt arbete pågått under det gångna året, och som kommer att resultera i tre nya volymer under 2015, samt det så kallade Minnesbiblioteket, där ett urval viktiga biografiska och historiska skrifter av äldre märke ges ut på nytt. (Litteraturen är, som vi alla vet, ett av få fält där återuppståndelse bevisligen är möjlig.) Årets volym i den serien är Ragnar Josephsons minnesteckning över Carl August Ehrensvärd – en unik person på så sätt att han troligtvis är historiens ende konstteoretiker som även förlorat ett stort sjöslag. Josephson lyfter där bland annat fram Ehrensvärds förfäktande av den konstnärliga frihetens och oavhängighetens betydelse för ett land.

    Det är värden som denna institution vill både hävda och inkarnera. Vi betraktar, icke utan viss rätt, Akademiens språkprojekt som juvelerna i vår krona. (Och de fortsätter att röra sig framåt: nyligen lämnades nästa version av SAOL, vår ordlista, in till trycket, samtidigt som första häftet i volym 37 av SAOB, vår historiska ordbok, utgick av samma tryck.) Det är Akademiens oberoende som är garanten för dessa projekt: om de hade finansierats med statliga pengar skulle någon excelarksmatador i finansdepartmentet ha lagt ned dem för länge sedan.

    Oberoendet är också en viktig faktor i vårt omfattande prisarbete, inte minst det som gäller vår största belöning, Nobelpriset i litteratur. (För övrigt kunde man även i år förnimma att det enda som var fel med pristagaren var att det inte var något fel med pristagaren – den av media städse hett åtrådda dramatiken uteblev.) Oberoendet gör det också möjligt för oss att ta strid när som helst och med vem som helst, om vi ser oss tvingade därtill. I våras kunde vi bruka det s.k. klassikerskyddet för att få ett visst tyskt bilföretag att sluta visa en reklamfilm, där en stympad och oattribuerad dikt av Karin Boye brukades för att sälja stora, blanka bilar. Och när den sittande regeringen bland annat föreslog vad som de facto skulle innebära en nedläggning av Terminologicentrum TNC, kunde vi inte heller förbli stillatigande.

    Stolligheterna inom kulturpolitiken har fortsatt komma, och snart lär de överträffa dem som förekommit inom skolan, om det är nu är möjligt att tänka sig något sådant. Kanske är det urvalet av ansvariga som gått snett? I den tyska generalstaben under tidigt 1900-tal brukade man dela in högre officerare i fyra kategorier: 1. Begåvade och energiska – de ansågs bli de bästa stabsofficerarna, 2. Begåvade och lata – de klart bästa generalerna, 3. Korkade och lata – gick trots allt att bruka som regementschefer och liknande, 4. Korkade och energiska – en ren plåga, som man måste göra sig av med så fort det över huvud taget var möjligt. Åtminstone på denna punkt har vi något att lära av det wilhelminska Tyskland.

    Denna akademi spårar sitt ursprung till 1700-talet, och det är inte minst tydligt ikväll, när vi alla här i salen, in i minsta detalj, följer den koreografi och spelar de roller som en gång skapades av vår stiftare. Kanske är det för att vi alltjämt respekterar de yttre formernas bruk, kanske för att man mer ser till vad Akademien är än till vad hon gör, eller kanske är det för att man förväxlar långsiktighet med tröghet som vissa betraktar Akademien som en smula otidsenlig. Det är felaktigt. En annan sak är dock att en institution som denna, inte minst med ett sådant totalt oberoende, aldrig skulle kunna tillskapas idag. Inte minst för att man omöjligen skulle kunna föreställa sig den. Här påminns man om vad akademiska ekonomer påstås ha sagt om den amerikanske miljardären Warren Buffets investeringar: ”Det du gör fungerar kanske i praktiken, men det kommer aldrig att fungera i teorin.”

    En viktig och njutbar del i Akademiens vardagliga praktik är utdelandet av våra många priser och stipendier, och här i salen sitter just nu en del av dessa belönade.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Gunilla Palmstierna-Weiss.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Ingela Strandberg.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Ulf Teleman.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Matti Klinge.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Klaus-Jürgen Liedtke.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Therese Bohman och Gertrud Hellbrand med 50 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Michel Ekman.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Cilla Naumann.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallitElena Samuelson och Institutionen för skandinavistik vid universitetet i Poznan med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelatsKerstin Berggren, Tomas Brundin, Barbro Eberan, Helena Forsås-Scott, Lisbeth Larsson och Bo Löfvendahl.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Sigbritt Swahn och Thure Stenströmmed 100 000 kronor vardera, Björn Runeborg med 75 000 kronor och Ignatij Ivanovskij med 30 000 kronor. 
     

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  • Jenny Tunedal Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Iwar Wiklander Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Petra Fransson, Emil Graffman, Bo W. Lindström och Melanie Mederlind Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.
     

Och under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur Gierowska donationen, till Lars Gustafsson med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 9 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Carl-Johan Malmberg och Björn Meidal samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Britt Karin Larsen ochTorild Wardenaer,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket tillLars-Gunnar Andersson,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Jan Anward,
  • Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Ann-Marie Ivars,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Vladimir Naydenov och Mikael Roll,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Jan Olov Ullén,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Märta Tikkanen,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Dan Korn och Göran Söderström,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Arne Melberg,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Martin Hägglund,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Arne Johnsson,
  • Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Kristian Petri,
  • Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Fredrik Sjöberg,
  • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Lars Rydbeck,
  • Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Jenny Westerström,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Jonas Nordin,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Claes Ahnlund,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Kerstin Gustafsson,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Juris Kronbergs,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Anna Gunnarsdotter Grönberg och Maria Ortman,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Mats Dahlberg och Arne Ruth,
  • Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 100 000 kronor till Anna-Clara Tidholm,
  • Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Inger Edelfeldt,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Gunnel Arvidson Nilsson,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Ingela Henriksson, Malin Larsson och Brita Malmcrona med 50 000 kronor var,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård tillAnna W. Gustafsson med 65 000 kronor och Andreas Nord med 55 000 kronor,
  • Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 35 000 kronor till Stefan Lindberg samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt dessutom en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Victoria Fareld.
     

Detta är det sjätte året som jag i min funktion som ständig sekreterare har att avrunda högtidssammankomsten med att berätta något om Akademiens verksamhet under det förlidna året. Det är också den sista gången, och jag vill därför passa på att tacka för allt visat tålamod. Den 31 maj 2015 lämnar jag nämligen mitt ämbete. Min efterträdare blir fru Danius. Detta sker enligt plan och utan all dramatik, lyckligen, inte minst därför att både jag och övriga ledamöter vet att vi i henne får en utmärkt innehavare av denna post. Jag personligen kommer ej att ha problem med att sysselsätta mig. Det finns så mycket kvar att läsa.