Svenska Akademiens logotyp

Kultur och katastrof

Fragment av herr Engdahl

När Lord Byrons begravningståg 1824 genomkorsade London på väg till familjegraven i Hucknall Torkard, representerades de förnäma familjerna av tomma vagnar. Man sände sina vapenprydda ekipage för att betyga Byron den aktning som tillkom en medlem av överhuset, men ingen ville sitta i dem och ge uttryck för någonting som gick utöver den formella sorgen. Den ödsliga kortegen får mig att tänka på samhällets förhållande till nyskapande konstuttryck. Man är beredd att visa dem respekt och till och med att subventionera dem, bara man slipper vara på plats och ta del av dem. Den aktning de åtnjuter i vårt samhälle är på sätt och vis orubblig, men folk i beslutande ställning överlåter gärna åt den lilla, tokiga kretsen av närmast berörda att faktiskt följa de där konstigheterna till graven, det vill säga den glömska man känner väntar dem. Modern kulturpolitik är ett slags formell sorg.


Stilen är min andakt inför mig själv. Den angår ingen annan. Om en människa som läser mig eller lyssnar på mig lägger märke till den, betyder det att hon har sett mig be; det betyder inte att hon var den som bönen riktade sig till.


Theodor Adorno förklarar med stort allvar att så som Sibelius’ musik är gjord, så får inte nutida musik se ut! När renässansens banbrytande tonsättare Monteverdi utvecklade nya musikaliska former, framträdde i Italien en ansedd kännare och bevisade att hans kompositioner var felaktiga enligt de pythagoreiska principer som låg till grund för undervisningen i musik, som vid denna tid var ett rent teoretiskt ämne och utgjorde en aktad del av ”artes liberales”, de sju fria konsterna, av vilka aritmetik, geometri och astronomi var tre andra, med tonkonsten närbesläktade. Ja, svarade Monteverdis anhängare, kanske är hans musik felaktig. Men den låter bra.
    Möjligen gav denna episod Cocteau idén till anmärkningen: ”Wagners musik är bättre än den låter.” Hur det än förhåller sig med den saken, upphör man aldrig att förundras över uthålligheten hos de filosofiska huvuden som envisas med att påstå att det skulle finnas musikaliska verk som på ett objektivt sätt tillhör sin tid, medan andra möjligen kan göra det på ett subjektivt sätt, nämligen i det undermåliga avseendet att de förför okunniga människor att lyssna till dem och älska dem.
    I själva verket är detta modernismens älsklingsidé om sig själv: att den objektivt sett är ”vår tids konst”, medan andra uttryck är pseudofenomen, ”underhållning”, ”kommersiella produkter”, ”bakåtsträvande stilar”, ”kitsch” osv. Särskilt tydligt är detta förhållande på konstmusikens område, där modernismen längst har behållit makten. De stora lyssnarskarorna betraktas i denna uträkning som antingen manipulerade eller böjda för ett lyssnande som är så ytligt att det egentligen inte borde kallas för lyssnande. Ibland anses de rentav vara psykiskt sjuka i någon subtil bemärkelse, ”regressiva”, ”nostalgiska”. Formspråkets evolution, så som den definieras av modernismens banerförare, får inte ifrågasättas, för då skulle vi vara hjälplöst hänvisade till den musik som människor tycker låter bra.
    Problemet är att bevisbart dålig musik talar till hjärtat. Huvudet, i varje fall det filosofiska huvudet, vill ha sfärernas harmoni, inte någon fånig dansvisa. Det vill ha det klasslösa samhället, inte falukorv. Det vill ha Schönberg och inte Sibelius. Skuldmedvetet visslar vi vår dansvisa, steker vår falukorv och lyssnar på Sibelius.
    Hur Adornos musik låter, vet några få av oss. Väldigt få, faktiskt. Det är kanske ett tillräckligt svar på frågan om hur den låter.
    Och hela denna historia är ett bevis på hur meningslöst det är att ha rätt.


Vi vill inte veta vad allt det sköna och storslagna vi beundrar i världen har kostat. Man skulle önska att konsten blev bättre när samhället blev mera mänskligt, men det finns inte mycket som tyder på att det är så. Det mesta av det allra skönaste har skapats under förhållanden som enligt våra nuvarande värderingar måste betecknas som upprörande. Konsten har oavbrutet komprometterat sig, alltsedan Homeros underhöll vid de grekiska furstehoven. Den har besjungit våldtäktsmän, skapat trivselstämning kring orättvisor, hängt rosor om halsen på slaktare, förgyllt patriarkatet, smekt fördomar medhårs, roat utsugarna, smyckat deras fnask, varit en dyrbar lyx med vilken eliten har befäst sin status. Den har förtigit brott, förskönat undergivenhet, kort och gott, gjort eländet respektabelt. Och när den varit dum nog att vara samhällskritisk, har den sig själv ovetande banat väg för morgondagens förtryckare och förflackare. Konsten är en lika stor skandal som människosläktets historia. Ännu i välståndets tidsålder, då den är tillgänglig för alla, omfamnas den i praktiken bara av ett privilegierat fåtal, till vilket emellertid samhällets makthavare barmhärtigt nog inte längre hör.
    Vi vet att många av fångarna grät i de ryska strafflägren när Stalin dog. Det goda och det onda hos människan hänger samman, och konsten är det överväldigande uttrycket för detta, till förtret för alla indignerade som vill gå domedagen i förväg. Konsten liknar Guds tålamod med människan. Den är regnbågen som lovar att det trots alla brott inte blir någon mer syndaflod.
    Förutsättningen för vår kärlek till kulturen är en gigantisk skuldavskrivning i moraliskt hänseende. Men om den inte gjordes, skulle vi ständigt vara engagerade i rättegångar mot de döda, till den dag då det blev dags för eftervärlden att på samma sätt rannsaka oss i enlighet med värderingar som inte var våra och som vi inte skulle ha förstått. Begreppet kultur innebär en outsagd amnesti. De ideologer och moralister som öppnar process mot det förflutnas konst kommer förr eller senare att förlora publikens respekt, förhånas och glömmas, när deras idéer inte längre är nya men verken på något egendomligt sätt fortfarande är det. Att manifestera något annat än tacksamhet mot de gamla mästarna kommer alltid till sist att te sig som småaktighet. (Småaktigheten – jag tänker mig en figur utan ansikte som räcker ut tungan.)


Nijinskys koreografi till Våroffer doldes under sju decennier av sin egen legend, till dess dansforskaren Millicent Hodson på 1980-talet ställde en omsorgsfull rekonstruktion på scen, som troligen var mycket lik den föreställning som visslades ut vid urpremiären i Paris 1913. Under de mellanliggande sjuttio åren växte det fram en modern danskonst som när Nijinsky var verksam inte ens befann sig i sin linda. Den hämtade sina idéer ur andra källor än hans. Eftersom Våroffermusiken i fortsättningen försågs med annan och mindre radikal koreografi, kom Nijinskys verk knappast att påverka utvecklingen. Det man ser då hans version plötsligt tar gestalt inför ens ögon, med sin antiklassiska, helt balettfrämmande kroppslighet, med sin tunga, nedåtriktade energi och geniala, på en gång kaotiska och tyglade form, är början till en annan dansens historia än den vi nu blickar tillbaka på. Upplevelsen tar ifrån oss den falska föreställningen att konstnärlig utveckling är någonting följdriktigt och nästan oundvikligt. Man blir medveten om inslaget av förlust och utebliven fullbordan i den historia vi är vana vid att berätta som om den på ett naturligt sätt pekade fram mot oss själva.
    Den tidiga moderna konsten från de febriga decennierna kring sekelskiftet 1900 påminner om fundamentet till en storslagen byggnad som aldrig blev uppförd och som lämnades kvar att växas över av grönska, ungefär som grunden till Gustaf III:s ofullbordade palats i Haga. Dessa radikala konstnärers förväntningar på den nya människa som skulle träda fram och på det nya liv hon skulle skapa åt sig, var omåttliga. Deras övertygelse om att konsten skulle spela en avgörande roll i det framtida samhället och ersätta religionen som det sammanbindande elementet tedde sig ännu inte naiv. När de slet sönder konventionerna och tänjde publikens och utövarnas förmåga till bristningsgränsen, var det i känslan att frigöra krafter som hade klavbundits av det gamla samhällets otillbörliga hämningar och orättvisor. Deras förväntningar infriades emellertid bara i så måtto att mänskligheten under 1900-talets krig och omvälvningar visade prov på ett barbari av en omfattning som dittills hade varit okänd. Utopierna blev fängelser. Den nya människan visade sig beklämmande lik den gamla, bara med den skillnaden att hon var mera tygellös. Det tidiga 1900-talets musik sträcker sig mot en framtid som inte är vi och vars drömda människa knappast har någon likhet med oss. Därför blir denna musik inte förfluten på samma sätt som tidigare epokers tonkonst, utan dröjer kvar i ett tillstånd av prekär modernitet, det vill säga obegriplighet för den breda massan. Den storslagna kultur för vilken den skulle ha varit grunden såg aldrig dagens ljus. I stället timrades det brokiga ruckel där de verkligt existerande människorna valde att bo, likgiltiga för de höga ideal som föresvävade 1900-talskonstens pionjärer. Fulla av häpnad, tjusade och skrämda kliver vi över de väldiga stenblocken, modernitetens övergivna grund.


I konstnärlig verksamhet är ”katastrof” det högsta betyg man kan få. Våroffer var inget misslyckande, det var en katastrof. I själva verket är katastrofen det enda sättet att befria sig från framgången, som så länge man talar om ett misslyckande fortsätter att upprätthålla normen, men som sopas bort av katastrofen.

Högtidssammankomster genom åren

2015

Svenska Akademiens årshögtid firades söndagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Riad, Akademiens kansler fru Lugn, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Englund, herr Östergren, herr Wästberg, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han konstaterade att den rikedom av språk, som föreligger inom Europa, oftast ses som ett praktiskt problem, en fråga enbart om kommunikation. En språkutveckling, som av detta skäl bara stärker ett enstaka språk, på de övrigas bekostnad, är emellertid olycklig. Direktören fortsatte med att säga att ”unionstanken bygger, å ena sidan på en planering för en gemensam framtid baserad på gemensamma värderingar ---, å andra sidan på respekten för olikheter mellan nationer, regioner och individer. Detta är den så kallade kulturella mångfalden och den bärs i allt väsentligt av språken”.

Direktören framhöll vidare att om den kulturella mångfalden utarmas kommer de mindre språkens brukare att marginaliseras och konstaterade att ”en fortgående marginalisering befrämjar missnöje och nationalism av fel sort”. Samtidigt kan en balanserad och framsynt språkpolitik vara ”ett magnifikt verktyg för att skapa integration och harmonisering”.
Läs direktörstalet »

Direktören gav så ordet till herr Espmark, som läste några egna, opublicerade dikter.
Läs dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad författaren Birger Sjöberg. Inskriften på minnespenningens frånsida lyder ”i Motsäges flod”. Minnesteckningen var författad av fru Frostenson, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till herr Allén som läste en essä betitlad ”Rimfrost”.
Läs essän »

Så överlämnade direktören ordet till herr Engdahl, som läste några fragment under rubriken ”Kultur och katastrof”.
Läs fragmenten »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, som föredrog följande berättelse:

Året har kommit ett helt varv. Det betyder att det är dags att lägga år 2015 till handlingarna och se hur det nya året – försiktigt – förändrar den tid som kom före.
    Så kan vi tänka.
    Men varför skall vi göra det?
    Låt oss byta perspektiv. Låt oss tänka lite på den ständiga sekreteraren. Vi kan då konstatera att hon bara kommit halvvägs. Hon har ett halvt år kvar som årets påläggskalv. Så är det i princip för alla ständiga sekreterare, i varje fall när de är nya. Den ständiga sekreteraren kan nu blicka tillbaka på sex månader på sin post, och blickar hon framåt, ser hon sex månader till.
    Sedan är det slut med den förlovade tiden som nybliven ständig sekreterare.
    Man kan förstås fråga sig vad allt detta kan betyda. Hon kan förstås se fram emot segrar på sin nya post, och det är väl mycket som kan tyda på det. Hon kan också se fram emot förluster på sin post, och det är väl mycket som kan tyda på det.
    Det andra är att hon behöver se fram emot allt det hon inte kunde bese. Men det betyder nu inte att hon inte skall glädja sig åt det som är nu. Tvärtom. Hon skall glädja sig och vara stimulerad åt allt det som är nu. Och hon skall förstås också ta fasta på allt som manar till ödmjukhet. Och sedan när det andra kommer, då är det dags att besinna sig en smula. Men bara en stund. Eller en dag. Eller en vecka. Precis så länge som det andra varar. För det andra kommer med vemod, sorg, klagan och ofta nog med frustration – eller rent av förtvivlan.
    Vad kan jag mena? Det finns ett visdomsord i det vardagliga livet. Det går ut på att det sorgliga i livet kanske bara tar upp tjugo procent av livet, men vi ägnar oss åt det som om det stod för åttio procent. Vi borde ägna oss åt det sorgliga just så mycket som det kräver, nämligen tjugo procent. Och vi borde ägna oss åt de besinningsvärda, lyckliga och glada åttio procenten. Så ser det ut i vardagen.
    Det är en sak att säga detta. Men det är en annan sak att verkligen få igenom det. Frågan är om inte vi alla som har skrivbordsarbete har en formidabel uppgift med detta ansvar. Man kan titta sig själv över axeln när dagen är slut och fråga sig själv. Eller när veckan är slut. Eller när månaden är slut. Vad har man gjort? Vad har man ägnat mesta tiden åt? Det besinningsfulla? Eller tvärtom åt det tråkiga, meningsbefriade, besinningslösa?
    Men om detta lovar jag att återkomma lite längre fram, antingen med ett besked om att det går långsamt framåt – eller också att det går lite, lite, lite långsamt framåt.

Från personer som inte vet så mycket om Svenska Akademiens arbete får jag ibland frågan vad vi gör efter klockan tre på eftermiddagen. Jag brukar då svara att vi inte bara delar ut ett Nobelpris i litteratur. Vi delar också ut ett sextiotal priser och stipendier varje år.
    Och inte nog med det. Akademien ger ut en nu ganska omfattande serie svenska litterära klassiker, från heliga Birgitta till Gunnar Ekelöf. En annan av våra serier är Minnesbiblioteket, där vi återutger ett kräset urval biografiska och historiska skrifter hämtade från äldre årgångar av Akademiens handlingar. De stora lexikaliska projekten – den stora historiska ordboken, samtidsordboken och ordlistan – utgör fortfarande ryggraden i vår språkliga publiceringsverksamhet. Övrig utgivning ej att förtiga, exempelvis den som handlar om Akademien själv, dess historia och dess verksamhet.
    På det digitala området ligger Akademien i framkant. Satsningen på Litteraturbanken – som gör svensk skönlitteratur fritt tillgänglig för alla på webben – fortsätter. Flera lexikaliska verk har gjorts åtkomliga som appar för smarta mobiler, exempelvis Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, som sedan i förrgår är tillgänglig som app även för Android-mobiler. Det är dessa satsningar, påbörjade framför allt av min företrädare på sekreterarposten herr Englund, som möjliggjort dessa digitala framgångar.
    Och ändå har jag inte nämnt allt det arbete som utförs inom Akademiens olika kommittéer: förvaltningsutskottet, Nobelkommittén, språkkommittén, kommittén för den nya svenska prosan, kommittén för den nya svenska fackprosan med flera.
    Så när vi i Akademien säger att vi är en arbetande akademi, då är det framför allt dessa saker som vi talar om. Alla ledamöter har en arbetande funktion – några en liten, andra flera och stora, men alla har något.
    Vi har gjort stora saker under året, några helt små också, och dessa saker får jag lämna därhän eftersom de omfattas av sekretesskyddet. Men den som läser igenom årets protokoll kommer att se några saker som behöver omtalas – och slipper sekretesskyddet.
    I början av år 2015 inkom Utbildningsdepartementet med en svarsskrivelse med anledning av ett brev från Akademien, där hon uttryckt oro över att staten planerade att upphöra med stödet till svenskundervisningen i utlandet – och det framgick också av svaret att man på statligt håll ändrat sig och beslutat fortsätta finansieringen.
    Något senare framgår också att såväl herr Englund som herr Engdahl hade medverkat i en kultursatsning på Haga slott, där det börjat anordnas litterära soaréer ute hos Kronprinsessparet. Något liknande kommer också att äga rum i mitten av januari nästa år, då undertecknad kommer att göra en snarlik insats.
    Tomas Tranströmer gick bort den 26 mars. Ett stort antal akademiledamöter var närvarande vid begravningen och bevistade även ett minnesevenemang i Börssalen.
    Den nya upplagan av ordlistan, den fjortonde i ordningen, presenterades vid en presskonferens den 15 april.
    Jag kan också meddela att årets bokmässa blev en munter historia med många evenemang. Akademien arrangerade flera seminarier om nyutkomna böcker. Den litterära utgivningen dominerades av Gunnar Ekelöf, som i år har varit föremål för en av vår klassikerseries största satsningar i form av en samlad utgåva av alla hans fjorton diktsamlingar som de en gång mötte sin samtid, utan senare utgivares ändringar. Den största nyheten på den språkliga sidan var självfallet den nya upplagan av ordlistan, som ägnades ett särskilt seminarium.
    På den lexikaliska sidan kan dessutom noteras att Anki Mattisson, sedan tjugo år verksam vid ordboksredaktionen i Lund varav femton år som dess chef, gick i pension och avtackades efter många års framgångsrikt arbete av herr Engdahl, som rest dit för att vara med och fira henne. Hennes efterträdare Christian Mattsson tillträdde posten två månader senare.
    Där har vi några saker som anmälts, små och stora, under sammankomsterna.
    En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Sven-Bertil Taube.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Barbro Lindgren.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Bengt Nordberg.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Cecilia Lindqvist.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Lars Svensson.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Tove Folkesson och Tomas Bannerhed med 75 000 kronor var.
  • Till mottagare av Lydia och Herman Erikssons stipendium på 120 000 kronor har i år utsetts Erik Bergqvist.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Mikael Reuter.
  • Stipendium till Harry Martinsons minne på 70 000 kronor, som varannan gång avser litterär verksamhet och varannan gång insatser för svenska språket, har tilldelats Kjell Johansson.
  • Till mottagare av Stipendium ur Lena Vendelfelts minnesfond på 60 000 kronor har utsetts Ola Nilsson.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Sylvain Briens och Institutionen för germanistik och skandinavistik vid universitetet i Sofia med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Jan och Maria Berglin, Roger Fjellström, Ninni Holmqvist, Jackie Jakubowski, Staffan Lamm samt Aleksandr Mankov.
  • Därutöver har extra pris under året, med 100 000 kronor vardera, tilldelats Gunnar D. Hansson, Kristinn Jóhannesson, Ulla-Britt Kotsinas, Hans Peterson, Ikuo Shimizu och Olle Svenning.
     

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  • Jonas Modig Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Thommy Berggren Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Erik Ehn, Nina Sandström, Tobias Theorell och Nina Zanjani Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.
     

Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Thomas Bredsdorff med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 15 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Ylva Eggehorn och Peter Cornell samt, i enlighet med den norska nämndens förslag, till Kjersti Annesdatter Skomsvold och Ole Robert Sunde,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Kenneth Hyltenstam,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Claes Garlén,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Julia Prentice och Steffen Höder,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Per Landin,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Elsie Johansson,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Håkan Håkansson och Jonas Jonson,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Fredrik Sjöberg,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Paula Henrikson,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Carina Burman,
  • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Anders Cullhed,
  • Zibetska priset på 70 000 kronor till Hans Helander,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Carolina Brown,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Magnus Bergh,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Marika Gedin,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Maiping Chen,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Ingrid Börge och Morgan Nilsson,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Lars Melin och Jayne Svenungsson,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Alice Thorburn,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Maria Green, Therese Linnér och Agneta Nyström med 50 000 kronor vardera,
  • ett anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Catharina Nyström Höög och Anders Björkvall på 120 000 kronor, samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor och en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Marie Silkeberg.

Den person som sitter här framför er, iförd den ständiga sekreterarens kläder, gör just nu debut i detta sammanhang. Det kan bli en ständig sekreterare, nästa gång det blir aktuellt med val, med ett -e i slutet av ”ständig”. Men vi vet också att det lika gärna kan bli en med ett -a.
    Än så länge är vi bara på den ständiga sekreteraren nummer ett. Jag har glatt mig åt att få sitta här, att säga några varsamma och kanske till och med tänkvärda ord, att få kasta ut några ord för de närvarande att minnas på vägen hem … och så kommer jul och nyår, och nya helger, och ett nytt år randas därmed. Och att det blir en stund att minnas, på samma sätt som vi vill minnas mina föregångare, herr Allén, herr Engdahl, herr Englund och alla övriga ständiga sekreterare sedan Svenska Akademiens begynnelse 1786.