Svenska Akademiens logotyp

Rimfrost

Essä av herr Allén

Vem skall diktens rimord gå tillhanda?
Några observanda.

Som rubriken antyder skall vi ägna oss åt några aspekter på rim. De är inriktade på hur (upp)läsaren kan förhålla sig i en del speciella fall för att inte förfrysa i diktklimatet.
    Somliga ting är i och för sig av den karaktären att uppläsaren inte kan påverka dem. Betrakta Herman Sätherbergs ”Studentsången”:

        Sjungom studentens lyckliga dag,
        låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
        Än klappar hjärtat med friska slag,
        och den ljusnande framtid är vår.

Här ser vi alltså hur strängen vår får rimma på sig själv. Jag räknar inte homonymer som egentliga rim. Själva fenomenet finns det annars gott om i språket, t.ex. led. Det kan höra ihop med ledet eller leden eller ledast eller lida.
    Homonymin ligger i liknande utmarker som de s.k. ögonrimmen. I Hjalmar Gullbergs ”Tinget i sig” läser vi:

        Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört
        från det som ingen sett och ingen rört.

I samma dikt har han med lätt spexton ställt sj- och tj-ljuden mot varandra:

        Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
        Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.

Nils Ferlin tar ett litet längre steg i samma riktning:

        När kroppens krematorium
        förbränt din själ till aska
        och snus och vin och opium
        till föga fröjder för …

Första radens -orium och tredje radens opium rimmar ju inte. En annan sak är att de uppvisar assonans.
    Nå, inför julen 1925 publicerades i Grönköpings Veckoblad en julsång av A:lfr-d V:stl-nd, alias Nils Hasselskog, på känd melodi. Den återkom i Lyrikvännen 2012.

        Om jul är det hurtigt, singdudelidej,
        med nordiska sporter i det fria.
        Tag på dina skridskor, säg staden Good by,
        och följ till Bergska sjön mig, cara mia!*

        *Spanska: betyder min kära, bakvänt.

Här är det fråga om att sjunga singdudelidej på nationalsångens melodi och efterhand avrunda med en travesti på slutorden: ”Ack, jag vill leva, jag vill dö om julen!” Hasselskog visste hur sådana slipstenar skulle dras. Ett annat av de främsta exemplen på det är slutraden i dikten ”Oktobertankar vid fönstret” med dess anknytning till Gunnar på Lidarände både i Njals saga och hos Verner von Heidenstam: ”För mig finns ingen dörr från hemmets vägg.”
    Hur är det då med Good by som rim på -dej? Vägen från God be with you till Goodbye innefattar en serie reduktioner och förskjutningar i uttalet genom åren och en övergång från God till Good genom inflytande från Good morning, Good day osv. Den resulterande slutdiftongen ai är en intressant, mångfasetterad företeelse.
    Daniel Jones skriver i sin tidsmässigt närliggande engelska fonetik (s. 100 f.), att diftongen ai uttalas på olika sätt på olika håll, bland dem æi och, särskilt i norra England, ǝi. Det hade alltså vuxit fram flera uttalsvarianter, delvis med regional spridning.

Invandrare från Storbritannien sökte sig tidigt till Göteborg. Ett par av de viktiga momenten var inrättandet av ett engelskt handelskompani med särskilda rättigheter i staden redan 1635 och positionen som enda öppna hamn i Nordeuropa under den franska handelsblockaden av England i början på 1800-talet. Raden av namn knutna till bestående insatser är lång: Carnegie, Chalmers, Dickson, Gibson, Hall etc. Med tanke på stadens livliga förbindelser västerut var det inte underligt, att språkliga ting spreds till Göteborg. Under min uppväxt hörde jag ofta uttryck som tejta till ’dra åt (en lina)’ att jämföra med engelska tighten, (h)åll(e)rejt efter all right och strejk efter strike, där den engelska diftongen motsvaras av ej. Formen strejk/sträjk är enligt SAOB belagd sedan 1868.
    Mot den här bakgrunden får man tänka sig att Hasselskog, uppvuxen i Alingsås och folkskollärare i Göteborg, som pendang till singdudelidej hade uttalsformen godbej. Tar man en vidare utblick över Hasselskogs dikter kan man hitta relevanta paralleller. Mest slående är ”Sång till Fyffe-bananen”, där första strofen och fotnoten lyder:

        Lägg upp all världens frukter å en bricka,
        bär kring dem, kittla syn- och luktorgan,
        samt bjud mig taga en för egen ficka:
        jag griper resolut en Fyffe-banan.*

        *uttalas fäjf (som i five o’clock)

Vi får svart på vitt på att diftongen för Hasselskog verkligen hade ljudvärdet ej. Rimmet high lifeFyffe lästes alltså hej lejffejf:

        Vad giva äpplen, päron, hasselnötter
        väl för exotisk njutning och high life
        mot denna sagofrukt, med sina rötter
        i fjärran sol- och vårbekyssta Fyffe?

En allmän fråga blir naturligtvis hur man skall ställa sig till diktställen, vilkas uttal har förändrats genom tiden. Så här börjar ju Gustaf Frödings ”Jäntblig”:

             Och akten er för jäntor
        Och deras falska blig,
        Det är en falsker jäntas blig,
             Som haver krossat mig.

I dikten har vi rimserien blig mig stig med många belägg. Denna karaktär ger ett starkt incitament att uttala mig enligt stavningen.
    Här är ett känt stycke av Evert Taube. Ur ”Rosa på bal”:

        Tyst, ingen såg att jag kysste Er kind.
        Känn hur det doftar från parken av lind.
        Blommande lindar kring månbelyst stig –
        Rosa jag älskar dig!

Har man sjungit stig, känns det störande att komma med dej. På liknande sätt är det hos Viktor Rydberg i hans ”Kantat vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877”.

        Ur nattomhöljda tider
        emot ett mål, fördolt för dig,
        o mänsklighet, du skrider
        i sekler fram din ökenstig!

Ett exempel av annat slag har vi i Taubes ”Fritiof och Carmencita”.

        Samborombon, en liten by förutan gata,
        den ligger inte långt från Rio de la Plata,
        nästan i kanten
        av den blåa Atlanten,
        och med pampas bakom sej många hundra gröna mil,
        dit kom jag ridande en afton i april
        för jag ville dansa tango.

I det långivande språket latin var det betonade i-et i andra stavelsen i aprilis långt. Uttalet med lång vokal kunde leva länge, och i Taubes tid och rum var det ännu aktuellt. Med det uttalet blir rimmet korrekt, men med dagens uttal försvinner det. Hur gör man?
    Enligt min mening bör man göra författarna tjänsten att i görligaste mån uttala rimmen i enlighet med deras eget uttal, ibland kanske med en kort kommentar. Att det av stilistiska skäl kan kännas lättare i Rydbergs fall än i andra är en sak för sig. Regeln bör gälla generellt inom senare tiders diktning.
    Inriktningen på rim innebär givetvis inte, att övriga ord i texterna lämnas därhän. Inte sällan har jag exempelvis hört Rosa i Taubes visa uttalas råsa som i det gamla Birgittaofficiets Rosa rorans bonitatem ’ros som duggar godhet’. I det läget bör man betänka, vad det står tidigare i visans text:

Visan om Er, Fröken Rosa,
får Ni i kväll till Ert bord.
Medan vi talar på prosa
diktar jag rimmande ord.

Det finns alltså all anledning att uttala Rosa med o.
    Men det är en annan historia, som vår Nobelpristagare Kipling brukade säga.

Högtidssammankomster genom åren

2015

Svenska Akademiens årshögtid firades söndagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Riad, Akademiens kansler fru Lugn, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Englund, herr Östergren, herr Wästberg, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han konstaterade att den rikedom av språk, som föreligger inom Europa, oftast ses som ett praktiskt problem, en fråga enbart om kommunikation. En språkutveckling, som av detta skäl bara stärker ett enstaka språk, på de övrigas bekostnad, är emellertid olycklig. Direktören fortsatte med att säga att ”unionstanken bygger, å ena sidan på en planering för en gemensam framtid baserad på gemensamma värderingar ---, å andra sidan på respekten för olikheter mellan nationer, regioner och individer. Detta är den så kallade kulturella mångfalden och den bärs i allt väsentligt av språken”.

Direktören framhöll vidare att om den kulturella mångfalden utarmas kommer de mindre språkens brukare att marginaliseras och konstaterade att ”en fortgående marginalisering befrämjar missnöje och nationalism av fel sort”. Samtidigt kan en balanserad och framsynt språkpolitik vara ”ett magnifikt verktyg för att skapa integration och harmonisering”.
Läs direktörstalet »

Direktören gav så ordet till herr Espmark, som läste några egna, opublicerade dikter.
Läs dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad författaren Birger Sjöberg. Inskriften på minnespenningens frånsida lyder ”i Motsäges flod”. Minnesteckningen var författad av fru Frostenson, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till herr Allén som läste en essä betitlad ”Rimfrost”.
Läs essän »

Så överlämnade direktören ordet till herr Engdahl, som läste några fragment under rubriken ”Kultur och katastrof”.
Läs fragmenten »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, som föredrog följande berättelse:

Året har kommit ett helt varv. Det betyder att det är dags att lägga år 2015 till handlingarna och se hur det nya året – försiktigt – förändrar den tid som kom före.
    Så kan vi tänka.
    Men varför skall vi göra det?
    Låt oss byta perspektiv. Låt oss tänka lite på den ständiga sekreteraren. Vi kan då konstatera att hon bara kommit halvvägs. Hon har ett halvt år kvar som årets påläggskalv. Så är det i princip för alla ständiga sekreterare, i varje fall när de är nya. Den ständiga sekreteraren kan nu blicka tillbaka på sex månader på sin post, och blickar hon framåt, ser hon sex månader till.
    Sedan är det slut med den förlovade tiden som nybliven ständig sekreterare.
    Man kan förstås fråga sig vad allt detta kan betyda. Hon kan förstås se fram emot segrar på sin nya post, och det är väl mycket som kan tyda på det. Hon kan också se fram emot förluster på sin post, och det är väl mycket som kan tyda på det.
    Det andra är att hon behöver se fram emot allt det hon inte kunde bese. Men det betyder nu inte att hon inte skall glädja sig åt det som är nu. Tvärtom. Hon skall glädja sig och vara stimulerad åt allt det som är nu. Och hon skall förstås också ta fasta på allt som manar till ödmjukhet. Och sedan när det andra kommer, då är det dags att besinna sig en smula. Men bara en stund. Eller en dag. Eller en vecka. Precis så länge som det andra varar. För det andra kommer med vemod, sorg, klagan och ofta nog med frustration – eller rent av förtvivlan.
    Vad kan jag mena? Det finns ett visdomsord i det vardagliga livet. Det går ut på att det sorgliga i livet kanske bara tar upp tjugo procent av livet, men vi ägnar oss åt det som om det stod för åttio procent. Vi borde ägna oss åt det sorgliga just så mycket som det kräver, nämligen tjugo procent. Och vi borde ägna oss åt de besinningsvärda, lyckliga och glada åttio procenten. Så ser det ut i vardagen.
    Det är en sak att säga detta. Men det är en annan sak att verkligen få igenom det. Frågan är om inte vi alla som har skrivbordsarbete har en formidabel uppgift med detta ansvar. Man kan titta sig själv över axeln när dagen är slut och fråga sig själv. Eller när veckan är slut. Eller när månaden är slut. Vad har man gjort? Vad har man ägnat mesta tiden åt? Det besinningsfulla? Eller tvärtom åt det tråkiga, meningsbefriade, besinningslösa?
    Men om detta lovar jag att återkomma lite längre fram, antingen med ett besked om att det går långsamt framåt – eller också att det går lite, lite, lite långsamt framåt.

Från personer som inte vet så mycket om Svenska Akademiens arbete får jag ibland frågan vad vi gör efter klockan tre på eftermiddagen. Jag brukar då svara att vi inte bara delar ut ett Nobelpris i litteratur. Vi delar också ut ett sextiotal priser och stipendier varje år.
    Och inte nog med det. Akademien ger ut en nu ganska omfattande serie svenska litterära klassiker, från heliga Birgitta till Gunnar Ekelöf. En annan av våra serier är Minnesbiblioteket, där vi återutger ett kräset urval biografiska och historiska skrifter hämtade från äldre årgångar av Akademiens handlingar. De stora lexikaliska projekten – den stora historiska ordboken, samtidsordboken och ordlistan – utgör fortfarande ryggraden i vår språkliga publiceringsverksamhet. Övrig utgivning ej att förtiga, exempelvis den som handlar om Akademien själv, dess historia och dess verksamhet.
    På det digitala området ligger Akademien i framkant. Satsningen på Litteraturbanken – som gör svensk skönlitteratur fritt tillgänglig för alla på webben – fortsätter. Flera lexikaliska verk har gjorts åtkomliga som appar för smarta mobiler, exempelvis Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, som sedan i förrgår är tillgänglig som app även för Android-mobiler. Det är dessa satsningar, påbörjade framför allt av min företrädare på sekreterarposten herr Englund, som möjliggjort dessa digitala framgångar.
    Och ändå har jag inte nämnt allt det arbete som utförs inom Akademiens olika kommittéer: förvaltningsutskottet, Nobelkommittén, språkkommittén, kommittén för den nya svenska prosan, kommittén för den nya svenska fackprosan med flera.
    Så när vi i Akademien säger att vi är en arbetande akademi, då är det framför allt dessa saker som vi talar om. Alla ledamöter har en arbetande funktion – några en liten, andra flera och stora, men alla har något.
    Vi har gjort stora saker under året, några helt små också, och dessa saker får jag lämna därhän eftersom de omfattas av sekretesskyddet. Men den som läser igenom årets protokoll kommer att se några saker som behöver omtalas – och slipper sekretesskyddet.
    I början av år 2015 inkom Utbildningsdepartementet med en svarsskrivelse med anledning av ett brev från Akademien, där hon uttryckt oro över att staten planerade att upphöra med stödet till svenskundervisningen i utlandet – och det framgick också av svaret att man på statligt håll ändrat sig och beslutat fortsätta finansieringen.
    Något senare framgår också att såväl herr Englund som herr Engdahl hade medverkat i en kultursatsning på Haga slott, där det börjat anordnas litterära soaréer ute hos Kronprinsessparet. Något liknande kommer också att äga rum i mitten av januari nästa år, då undertecknad kommer att göra en snarlik insats.
    Tomas Tranströmer gick bort den 26 mars. Ett stort antal akademiledamöter var närvarande vid begravningen och bevistade även ett minnesevenemang i Börssalen.
    Den nya upplagan av ordlistan, den fjortonde i ordningen, presenterades vid en presskonferens den 15 april.
    Jag kan också meddela att årets bokmässa blev en munter historia med många evenemang. Akademien arrangerade flera seminarier om nyutkomna böcker. Den litterära utgivningen dominerades av Gunnar Ekelöf, som i år har varit föremål för en av vår klassikerseries största satsningar i form av en samlad utgåva av alla hans fjorton diktsamlingar som de en gång mötte sin samtid, utan senare utgivares ändringar. Den största nyheten på den språkliga sidan var självfallet den nya upplagan av ordlistan, som ägnades ett särskilt seminarium.
    På den lexikaliska sidan kan dessutom noteras att Anki Mattisson, sedan tjugo år verksam vid ordboksredaktionen i Lund varav femton år som dess chef, gick i pension och avtackades efter många års framgångsrikt arbete av herr Engdahl, som rest dit för att vara med och fira henne. Hennes efterträdare Christian Mattsson tillträdde posten två månader senare.
    Där har vi några saker som anmälts, små och stora, under sammankomsterna.
    En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Sven-Bertil Taube.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Barbro Lindgren.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Bengt Nordberg.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Cecilia Lindqvist.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Lars Svensson.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Tove Folkesson och Tomas Bannerhed med 75 000 kronor var.
  • Till mottagare av Lydia och Herman Erikssons stipendium på 120 000 kronor har i år utsetts Erik Bergqvist.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Mikael Reuter.
  • Stipendium till Harry Martinsons minne på 70 000 kronor, som varannan gång avser litterär verksamhet och varannan gång insatser för svenska språket, har tilldelats Kjell Johansson.
  • Till mottagare av Stipendium ur Lena Vendelfelts minnesfond på 60 000 kronor har utsetts Ola Nilsson.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Sylvain Briens och Institutionen för germanistik och skandinavistik vid universitetet i Sofia med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Jan och Maria Berglin, Roger Fjellström, Ninni Holmqvist, Jackie Jakubowski, Staffan Lamm samt Aleksandr Mankov.
  • Därutöver har extra pris under året, med 100 000 kronor vardera, tilldelats Gunnar D. Hansson, Kristinn Jóhannesson, Ulla-Britt Kotsinas, Hans Peterson, Ikuo Shimizu och Olle Svenning.
     

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  • Jonas Modig Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Thommy Berggren Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Erik Ehn, Nina Sandström, Tobias Theorell och Nina Zanjani Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.
     

Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Thomas Bredsdorff med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 15 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Ylva Eggehorn och Peter Cornell samt, i enlighet med den norska nämndens förslag, till Kjersti Annesdatter Skomsvold och Ole Robert Sunde,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Kenneth Hyltenstam,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Claes Garlén,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Julia Prentice och Steffen Höder,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Per Landin,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Elsie Johansson,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Håkan Håkansson och Jonas Jonson,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Fredrik Sjöberg,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Paula Henrikson,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Carina Burman,
  • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Anders Cullhed,
  • Zibetska priset på 70 000 kronor till Hans Helander,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Carolina Brown,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Magnus Bergh,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Marika Gedin,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Maiping Chen,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Ingrid Börge och Morgan Nilsson,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Lars Melin och Jayne Svenungsson,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Alice Thorburn,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Maria Green, Therese Linnér och Agneta Nyström med 50 000 kronor vardera,
  • ett anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Catharina Nyström Höög och Anders Björkvall på 120 000 kronor, samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor och en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Marie Silkeberg.

Den person som sitter här framför er, iförd den ständiga sekreterarens kläder, gör just nu debut i detta sammanhang. Det kan bli en ständig sekreterare, nästa gång det blir aktuellt med val, med ett -e i slutet av ”ständig”. Men vi vet också att det lika gärna kan bli en med ett -a.
    Än så länge är vi bara på den ständiga sekreteraren nummer ett. Jag har glatt mig åt att få sitta här, att säga några varsamma och kanske till och med tänkvärda ord, att få kasta ut några ord för de närvarande att minnas på vägen hem … och så kommer jul och nyår, och nya helger, och ett nytt år randas därmed. Och att det blir en stund att minnas, på samma sätt som vi vill minnas mina föregångare, herr Allén, herr Engdahl, herr Englund och alla övriga ständiga sekreterare sedan Svenska Akademiens begynnelse 1786.