Svenska Akademiens logotyp

Allan Edwall

Ur minnesteckning av fru Lugn

Allan Edwall var skådespelare, dramatiker, regissör, romanförfattare och visdiktare. Han föddes 1924 i Hissmofors, i Jämtland. Hans föräldrar var bönder och mycket dansanta. Dessutom tog de honom med till järnvägen i ett försök att stoppa tysktågen genom Sverige. Av mycket stor betydelse var också det faktum att han hade en morbror som inte var folkbibliotekarie, men betedde sig som en sådan. Det var han som gav den då mycket unge Allan Fjodor Dostojevskijs roman Anteckningar från ett källarhål, som gjorde ett så djupt intryck på sin elvaårige läsare att han skrev ett brev till författaren. Postadressen stämde inte alls, men det finns människor med någon sorts intuitiv kunskap om vad som är viktigt, och en av dem arbetade på det ryska postverket. Hans ansträngningar att finna adressaten var visserligen fåfänga, men han gjorde sig besväret att returnera försändelsen, som återfanns vid morbroderns frånfälle:

    Bäste herr Dostojevskij,
    Ni får inte ge upp. Lova mig det. Jag vet att det finns ett hopp också för er.
    Med vänliga hälsningar,
    Allan Edwall, Krokom, Sverige

Många år senare, 1993, när Allan bearbetade, satte upp och spelade Den Milda (Krotkaja) i sitt eget källarhål, en före detta potatiskällare på Brunnsgatan Fyra, skrev Allan om Dostojevskij att ”… hans förtvivlan är inget han gnäller över, han beskriver den som om livet vore tråkigare utan den”.
    När jag tänker på Allan, vilket allt som oftast händer, känner jag en stor tröst – och en läsfrämjande åtgärd att meddela – att en död författare kan vara en livslång vän. Avsikten med oss verkar vara att efter förmåga, och helst avsevärt mer än så, förverkliga åtminstone något av de underverk av möjligheter vi antagligen från början var.
    En gång blev Allan så arg på mig att han fick för sig att jag hade stulit hans bandsåg.
    En annan gång, mer än ett decennium tidigare, skrev han ett brev till mig och frågade om han fick bjuda mig på bio. Jag blev mycket förvånad, eftersom vi inte kände varandra alls. Jag hade redan fattat att det egentligen inte var han som så fruktansvärt försvann på ett isflak i Hemsöborna. Han fanns på riktigt och det var han som författat den lilla versen som jag varje kväll läste för min dotter: ”Sov mitt lilla hjärta / roligt i din bädd. / Inte vara ledsen / inte vara rädd.”
    Strax innan Allan Edwall dog 74 år efter sin födelse skänkte han Hissmofors kommun ett Folkets hus, i utbyte mot ett löfte att ingen någonsin skulle försöka locka dit turister genom att sätta en soppskål på huvudet eller hissa upp en treåring i en flaggstång. Sedan framförde han med min assistans en sorts kabaré som hette De tröstlösa, med underrubriken De skamfilades svar på Roxette. Den var vår version av musikalen Sound of Music. Det var Allan som kunde sjunga och det var jag som hade översatt texterna. Det gjorde ingenting att vi inte hade några rättigheter, för det var aldrig någon som förstod att det var den musikalen vi framförde.

    Jag är som en visp, som en elvisp är jag, min kropp är en gyllne kastrull,
    jag är som en ponny som irrar omkring, som vore jag full.

Jag vet att detta försök att skriva en minnesteckning inte handlar om mig. Och att en av konsekvenserna av att vara död är att man antingen återberättas av andra eller faller i glömska. Och att en av de värsta nackdelarna med att förlora Allan till döden är att jag för alltid förlorade den människa jag var i hans synfält.
    Det finns ingen annan människa, ingen annan ens tänkbar man, än Allan Edwall, som haft förmågan att ge mig den oerhörda förhöjning av livskänslan som förmågan att känna sig som en elvisp kan skänka en kvinna i fyrtioårsåldern.

Det var en gång när Allan Edwall och jag bestämde oss för att skriva en pjäs om skilsmässor. Vi hade nämligen kommit att tänka på att få händelser människor emellan är så smärtsamma som just skilsmässor. Och att det borde finnas en såväl kyrklig som borgerlig ritual också för dem. En möjlighet att avge löften med innebörden att vi lovar att aldrig förvanska varandras historia. Och aldrig berätta om varandras felsteg för radiopsykologen. Och dela upp våra gemensamma minnen så rättvist som möjligt. Och förhandla fram en möjlighet att hemligstämpla dem, åtminstone i den mån de kan bli till men för kommande förhållanden. Och lova att lämna varandra i fred i nöd och lust, dock med undantag för möjligheten att skicka ett julkort från minnet av äktenskapet. Det är väl betydligt mindre konstigt att skicka en liten välgångsönskning, kanske med en segelbåt i solnedgången på, från ett decennielångt äktenskap, än att skicka ett vykort från Las Palmas till en granne som man bara träffat vid sopnedkastet och på kräftskivor. Och kanske vore det till tröst för barnen att få vara skilsmässonäbbar. Fast det vågade vi inte riktigt gå in på. Och det var antagligen därför pjäsen blev mer rolig än uppslitande. Och det tyckte vi att vi kunde unna oss. För sommaren var så vacker och ingenting alls tydde på att det var den sista och jag hade redan skrivit så många små verser om hur gräsligt det är att vara jag. Och Allan hade framfört teaterstycken i alla genrer som gjorde det nödvändigt att inse att det finns andra perspektiv på min situation. Och att ordet ”skilsmässa” skulle ha en helt annan innebörd när vi var tvungna att uttala det på premiären hade vi varken lust eller kapacitet att ana då.
    Om några år kanske jag kan förklara vad teater är.
    Om ytterligare några år kanske jag väljer att kalla den ett mysterium.
    Så småningom kanske jag bara konstaterar att det finns bra teater och dålig teater och bara vill tillägga att jag aldrig kommer att bli vän med en människa som smaskar på en Japp medan Hedda Gabler förbereder sin död.
    Jag tror i lönndom på det väsentliga i att våga avstå från att förstå allt.
    Min respekt för det obegripliga är gränslös, så länge det obegripliga inte är avsiktligt och har sin grund i till exempel författarens behov av att briljera. Eller skådespelarens alltför uppenbara intresse för sig själv.
    Teater är för mig samma sorts upplevelse som jag fick när jag som treåring satt bredvid min morfars galoscher medan han spelade orgel i Tierps sockenkyrka. Allt var obegripligt och jag förstod allt.

Allan Edwall hade de mest himmelsblå ögon jag någonsin mött och undvikit.
    Det var bland annat därför jag uthärdade att han alltid åt isterband till frukost.
    Hans bearbetning av Sofokles pjäs Kung Oidipus blev epokgörande och gästspelade i stora delar av Europa. Hans läskunnighet var av det djupa slaget. Det är möjligt att han till att börja med skrämde somliga av de författare som fick sin prosa omvandlad till dramatik, men om de döda kan vara lyckliga, så blev de nog det. Jag hade inbillningskraft nog att se deras stolta leende vid applådtacken.
    Den enda möbel jag aldrig spillt något på är det skrivbord som Allan gav mig efter sista föreställningen av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Det förekommer att jag vaknar mitt i natten av att han sitter där och svär över att livet efter detta är så händelselöst.
    Och då brukar jag sätta på en skiva, för att påminna honom om att all tid pågår alltid. Och det är på sätt och vis sant. Men bara på sätt och vis. Skillnaden mellan att umgås med en levande människa och en död är avsevärd.

Nu är teatern snart den enda plats där vi fortfarande samlas för att ta del av de erfarenheter vårt modersmål härbärgerar. Och det är förhoppningsvis ett ålderstecken bara att jag undrar om vi kommer att få möta sådana skådespelare som Allan Edwall, Jarl Kulle, Ernst-Hugo Järegård, Margaretha Krook, Sif Ruud igen.
    Teaterns likhet med livet är en realitet som utgör ett hinder för detta. Också jag tycker att det är jättejätteroligt när Emils pappa fastnar med foten i en råttfälla, men det är inte ett eftermäle som gör honom rättvisa. Det var i sina teaterroller han gjorde sina riktigt stora bragder. Jag behöver bara nämna soldaten Svejk för oss som passerat 70.
    Jag har förstås fel. Ingmar Bergmans filmer är alltid närvarande och Bengt Lagerkvists version av Hemsöborna sannolikt odödlig. Men jag undrar ändå: vad är det som händer mellan skådespelaren och publiken? Och vart tar alla de stora rollerna vägen när pjäsen är slutspelad? Var förvarar man Kung Lear efter det sista applådtacket? Det frågade jag faktiskt Allan. Man glömmer alltihop, svarade han då.
    Men jag tror inte på det.

Fyra dagar före sin vilda död i februari 1997 spelade Allan Edwall sin sista föreställning. Men det var det bara han och jag som visste. Det var just av det skälet jag fick – inte gestalta, men föreställa, Rut. Jag har aldrig haft någon talang för skådespeleri, men Allan hade rätt i att detta inte skulle bli mer uppenbart än absolut nödvändigt om han ställde mig bredvid en gabardinrock under en hatthylla och jag rörde mig så lite som möjligt och att replikerna skulle låta mer trovärdiga om jag sa dem utan inlevelse. ”Då verkar du bara lite deprimerad över att jag rör mig desto mer i dessa skor, som jag snart ska gå ifrån dig i”, sa han. Det är enda gången i mitt liv jag har haft en brudklänning på mig. Jag var mycket sorgsen och stryktålig. Det visste Allan. För det vackra lilla ögonkast från en annan fantasi än människans, som förr eller senare beslagtar oss alla, hade ju givit honom rådet att be just mig slå följe med honom den allra sista spelperioden. Och ett av hans argument var att han var för sjuk för att orka möta en kollega och tänkte att om i stället jag är med, så tar man nog det hela med en klackspark. Det låter kanske inte jättesnällt. Men det var en variant av kärlek.

Allan gick ofta på Humlegårdsgatan. Han ville spela en pjäs som skulle heta Brommapojkarna med Sven Lindberg. Han tyckte om att sitta på en liten krog som hette Thalia, helst med en flygvärdinna i sitt knä. Jag kommer att skriva en 500 sidor lång minnesteckning över honom och läsa upp den för er den 20 december 2044. För då är jag 96 år och har säkert hunnit samla mod till att tänka så mycket. När läkaren förklarade för Allan att han inte skulle överleva sin cancer svarade han att han tyvärr inte kunde gå med på det eftersom han snart skulle ha premiär. En gång lämnade han mig ensam i regnet mitt i natten i Delsbo tillsammans med Lill-Babs mamma som straff för att jag lovade publiken att han skulle göra ett extranummer. Jag vågade aldrig stanna framför ett skyltfönster när han var med, för då trodde han att jag ville ha allt som fanns där och gick in och köpte det. Han gick med tunga stövlar i skogarna och diktade om lilla bäcken som mot älven rinner och älven rinner mot stora hav och aldrig någonsin mer man finner var lilla bäcken blev av.

Högtidssammankomster genom åren

2016

Svenska Akademiens årshögtid firades tisdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Östergren, Akademiens kansler herr Olsson, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Svenbro, herr Englund, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han konstaterade att ett nytt brott, ”olovlig identitetsanvändning”, införts i brottsbalken under året. För en författare kan ”beskrivningen låta påfallande bekant…att utge sig för att vara någon annan än den man är…att lägga ord i munnen på någon annan”. Direktören menade att romanfigurer ofta har verkliga förebilder och att författare inte enbart nöjer sig med data i syfte att företa olagliga transaktioner utan vill åt ”det strängt privata, det unika” hos en människa. Även om författare givetvis har egna erfarenheter och minnen räcker dessa inte alltid till. ”Att tillämpa olovlig identitetsanvändning på diktkonsten” skulle därför enligt direktören betyda ”att en författare bara och endast skulle ägna sig åt sin egen familjekrönika, strikta självbiografier”.

Direktören meddelade vidare att redaktionerna för Oxford Dictionaries ”enats om att utse substantivet post-truth till årets ord”. Termen avser ”förhållanden där fakta blir mindre viktiga för att skapa opinion än känslomässiga utspel och personliga upplevelser”. Direktören fortsatte på den inslagna vägen: ”Varför vi idag ser så mycket fiktion som baserar sig på fakta, kan bero på att det förekommer så mycket förment fakta som baserar sig på ren fiktion”. Detta leder enligt direktören till att sanningen som vanligt finns någonstans mitt emellan de båda polerna.

Mot slutet av sitt tal funderade direktören över när den goda ordningen kan anses råda mellan de två verklighetsbeskrivningarna i den bästa av världar. ”Å ena sidan de uppgifter vetenskapen tillhandahåller, sakförhållanden som får konkret betydelse och kan omsättas i praktisk verksamhet. Å andra sidan den konstnärliga, som tar sig rätten att vara ansvarslös och avvisande inför varje anspråk på nytta och tillämplighet. Som betonar lek, fantasi och frihet…Med en mer idyllisk förmulering: där står Ljugarbänken intill Rådhustrappan”. Men detta förhållande gäller dessvärre endast i den bästa av världar. ”En dag är Ljugarbänken borta och efter visst letande visar det sig att den bärs omkring inne i Rådhuset”, konstaterade direktören något desillusionerat.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade så att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter Gunnel Vallquist valt och kallat författaren och dramatikern Sara Stridsberg. Ständiga sekretetaren ledsagade den nyinvalda ledamoten in i Börssalen och Sara Stridsberg höll sitt inträdestal.
Läs inträdestalet och direktörens svarstal »

Efter detta gick ordet till herr Wästberg som läste ett avsnitt ur en kommande memoar, ”Semaforen och lodlinan”. Utdraget är en betraktelse om döden.
Läs utdraget ur memoaren »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad skådespelaren och författaren Allan Edwall. Inskriften på minnespenningens frånsida lyder i fri svensk översättning ”Här kommer nu Nalle Puh duns-duns-duns nedför trappan”. Minnesteckningen var författad av fru Lugn, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Ordet gick slutligen till ständiga sekretetaren som föredrog årets berättelse enligt följande:

Det var för länge sedan. Mycket, mycket länge sedan. Det var på den tiden man spelade skivor. När plattan tog slut, lyfte man bort pickupen, vände försiktigt på skivan och spelade B-sidan. Grammofonskivor, sade man, och menade LP-skivor, LP stod för ”Long Playing”. Det var i mitten av 1970-talet, jag var tonåring. Min syster Nina och jag bodde hos vår far, Lars Danius, född 1907, yrkesmilitär och gymnasielärare i svenska och historia. Vi bodde på tredje våningen i ett punkthus på Radarvägen 6 i Hägernäs.
    Pappa älskade musik och spelade på sin Blüthner-flygel varje dag. På Roslagsbanan läste han noter medan övriga resenärer läste Expressen. Mozart, Beethoven, Schubert, Chopin, Brahms … All musik komponerad efter 1910 betraktade han som organiserat vansinne, möjligen med undantag för Stravinskij.
    Pappa hade en avancerad grammofon, en Thorens modell TD 124 från 1957, en sann skönhet, och så fort pappa gick iväg för att handla mat ilade Nina och jag ut i vardagsrummet, satte grammofonen på 33 varv och spelade vår musik – Sparks, Beach Boys, Earth, Wind and Fire, Parliament och mest av allt David Bowie. Nina stod på balkongen och höll vakt och jag själv stod borta vid grammofonen, redo att lyfta upp pickupen. När det gnisslade till i hissdörren på tredje våningen gällde det att Nina och jag var snabba som blixten. Vi var inte rädda för pappa. Men vi hade respekt för honom.
    En vår – jag måste ha gått sista året i gymnasiet och var på väg att fylla arton – bestämde jag mig för ta mod till mig och prata med pappa om mitt specialarbete. Det handlade om David Bowie och hans nya platta Heroes. Jag ville inte diskutera musiken på skivan, utan texterna, bara texterna.
    Vi satte oss ned vid köksbordet, jag plockade fram konvolutet och berättade vad jag såg i orden. Pappa lyssnade tålmodigt. Jag minns inte vad jag sade, men jag minns att pappa, som var 55 år äldre än jag och avskydde det organiserade vansinnet av hela sitt hjärta, lyssnade uppmärksamt. Efter en stund började han se skönheten i Bowies texter. Det var ingen tvekan om saken. Pappa imponerade på mig. Jag hade inte väntat mig det. Men så var det. Jag har ofta tänkt att han förlöste en atmosfär, utan att kanske förstå det riktigt själv, och hur det nu var började jag läsa lyrik med större allvar och så småningom skrev jag min första akademiska uppsats – om den senegalesiske författaren Léopold Sédar Senghors dikter.

Det har sagts om Svenska Akademien att hon – ja, Akademien är en hon – vidgat sitt litteraturbegrepp på ett radikalt vis den senaste tiden. Man har anfört årets Nobelpristagare, Bob Dylan, som exempel, och så har man nämnt förra årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj, som ytterligare ett. Den ena beskrivs som låtskrivare och musiker, den andra som journalist.
    Svenska Akademien har ingenting emot att man betraktar saken på det viset. Tvärtom. Hon noterar iakttagelsen med tillfredsställelse. Hon får gärna framstå som djärv. Men det var inte så det var tänkt. Akademien har bara ett kriterium vad beträffar tänkbara Nobelpristagare i litteratur. Texterna måste utmärka sig. Det finns ingen annan väg. Om man som Dylan är verksam inom den så kallade populärkulturen eller om man som Aleksijevitj arbetar med samma metoder som en reporter – allt detta saknar betydelse. Skälet är enkelt. Deras texter utmärker sig. Ja, de mer än utmärker sig, de står för ”det utmärktaste i idealisk riktning”, för att citera Alfred Nobels testamente.
    Så hur är det egentligen? Har Svenska Akademien vidgat synen på sin verksamhet? Två svar infinner sig, som så ofta när det gäller Akademien. Det ena svaret är ja, det andra är nej.
    Man kan tycka att det behövs nya rutor på spelbordet. Nya genrebeteckningar som kan göra rättvisa åt Svetlana Aleksijevitjs respektive Bob Dylans verk.
    Dylan skriver en poesi för örat. Hans poesi är dessutom en del av en större helhet – låten, skivan, konserten, radiokanalen, Youtube, Spotify. Man ska ju lyssna på hans texter, inte läsa dem, i alla fall inte i första hand.
    Å andra sidan finns rutan redan där. Om man sträcker sig tillbaka till tiden för Homeros’ hjälteepos ”Iliaden” och ”Odysséen” (ca 700-talet f.Kr.), Sapfos kärleksdikter (600-talet f.Kr.) och Pindaros’ oden (500/400-talen f.Kr.), står man inför något som bäst förstås som en örats poesi. Dikten skrevs för att framföras – sjungas eller reciteras. Gärna tillsammans med instrument, kanske också dans.
    Men vi läser den ändå, denna diktning. Den äldsta dikten är en örats poesi som överlevt sitt ursprungliga sammanhang för länge sedan – och långsamt förvandlats till en ögats poesi. Jag skulle tro att få av oss tänker på att ackompanjemanget saknas. Det märkliga är att vi har stor glädje av den efter mer än två och ett halvt tusen år.
    Vad ska man dra för slutsats? Att Dylan diskvalificerar sig som poet om man inte tar med musiken i beräkningen?
    Inte det minsta. Han har en självklar plats i den stora engelskspråkiga dikten.
    Han har skapat ett eget poetiskt universum genom att stjäla av andra – ”I am a thief of thoughts”, har han sagt. Man ser spåren efter hans plundringståg genom Bibeln, anonyma ballader, folkmusik från Appalacherna, samtida gospel, sydstatsblues, Shakespeare, Milton, Brecht …
    Vem som helst kan ju stjäla. Så kan man invända. Men det innebär inte nödvändigtvis att man blir en skicklig tjuv.
    När Allen Ginsberg, en av 1960-talets stora poeter, hörde Dylan för första gången började han gråta av rörelse. ”Facklan har förts vidare”, sade han. Vilken tradition tänkte han på? Den stora engelskspråkiga poesin från William Blake till Dylan Thomas. Och det är den facklan Dylan håller i handen.

Nog finns det skäl att säga att Svenska Akademien fattat ett vågat beslut. Men det finns ingen anledning att överdriva. Om man nu för ett ögonblick begränsar sig till Sverige inser man att Dylan länge varit uppskattad här. I mitten av 1960-talet, efter hans fenomenala genombrott, skrev ett antal kritiker om Dylan som låtskrivare, musiker – och poet. Som en poet vilken som helst. Som Göran Printz-Påhlson, Thomas Tidholm och Torsten Ekbom. På den vägen är det.
    Kanske är det bara framtiden som kan avgöra huruvida Akademien har vidgat sitt litteraturbegrepp. Det var hursomhelst aldrig tänkt så, även om det gestaltar sig så i efterhand. En sak är dock säker. Beslutet att tilldela Dylan priset har givit upphov till en lika häftig som hälsosam debatt, både här hemma och internationellt.
    Fast när jag kastade ett öga på det gångna årets anteckningar – det är så vi benämner de protokoll som förs vid sammanträdena – när jag kastade ett öga på anteckningarna började en tanke ta form. Kanske låg det ändå något i talet om utvidgning, fast på ett annat plan.
    En av årets händelser är historisk även om den passerat under radarn – och den kommer att celebreras enligt konstens alla regler längre fram. Händelsen jag tänker på består i att Svenska Akademien beslutade att göra SAOB tillgänglig på nätet. Sedan mars månad föreligger den första teckenrätta elektroniska versionen av Svenska Akademiens ordbok. Gratis. För alla och envar. Det första häftet kom ut 1893 och arbetet kommer att pågå i några år till, och då är den tryckta versionen komplett från A till Ö. Men redan nu kan man alltså konsultera SAOB på nätet. SAOB är en guldgruva för alla som någon gång har funderat över språk. Sedan, när den tryckta versionen är klar, är det dags att börja revidera. Många ord kom aldrig in. Till exempel ett ord som börjar på R, raggare. En del säger att det beror på att raggarfenomenet bredde ut sig i Svea rike först året efter det att ifrågavarande häfte av ordboken trycktes, andra säger att det var på grund av moraliska betänkligheter.
    På tal om den stora ordboken kan jag också berätta att den nya utgåvan av Svenska Akademiens ordlista nu kommer som app för smarta telefoner och läsplattor. Också den är gratis. SAOL 14-appen är Svenska Akademiens julhälsning till alla trogna användare, och de är inte få – över en miljon nedladdningar. Min företrädare, herr Englund, satte tidigt igång dessa digitala satsningar. Hans framsynta arbete hade i sin tur en föregångare i herr Alléns insatser, som bröt ny mark genom datoriseringen av det lexikografiska arbetet.
    Och, ja, jag kunde fortsätta länge till. Jag kunde nämna ett omfattande projekt som under året initierats av herr Riad och som innebär att Svenska Akademien och Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse samarbetar för att starta en intensivutbildning i svenska som främmande språk för barn och ungdomar i skolåldern. I denna församling behöver jag inte säga något om vikten av detta arbete.
    Jag kunde också nämna ytterligare en historisk omständighet, i mindre skala förvisso, men ändå, och det är att Svenska Akademien har beslutat dela ut ett svensklärarpris för lärare i svenska som främmande språk eller svenska som andraspråk. Det första priset delades ut under pompa och ståt vid Bokmässan i höstas, tillsammans med de tre reguljära svensklärarpriserna.
    Nu när jag nämnt dessa priser är det på sin plats att också anföra två andra nyinstiftade belöningar, dels Svenska Akademiens kritikerpris för betydelsefulla insatser inom svenskspråkig kritik, det blir två av dem per år, dels Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till främmande språk, det blir tre av dem per år. Kanske är det inte så tokigt, det där talet om utvidgningen av verksamheten.
    Det finns mer att säga. Jag får nöja mig med att påminna om årets volymer i klassikerserien, August Blanches Marmorbruden, en samling Stockholmsberättelser i urval och med inledning av herr Wästberg och kommentarer av Elisabeth Mansén, samt gustavianen Johan Gabriel Oxenstiernas två stora diktverk Skördarne och Dagens stunder, med inledning av herr Engdahl och kommentarer av Alfred Sjödin.
    Innan jag går över till årets priskatalog skulle jag också vilja nämna kronprinsessparets kultursatsning på Haga slott, en serie litterära salonger som inleddes med framgång förra året. I år deltog herrar Östergren och Riad samt jag själv. Kretsen är liten, blandad och ung, och varierar från gång till gång. Det intellektuella temat är alltid dagsaktuellt. Vad skall man säga om sådan framsynthet? Det blir mycket enkelt: hatten av.
    En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 0000 kronor, har i år tilldelats Stina Ekblad.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Göran Sonnevi.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Erik Andersson.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Eva Österberg.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Steve Sem-Sandberg.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Negar Naseh och Lina Wolff med 75 000 kronor vardera.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Fred Karlsson.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Håkan Andersson.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Angela Garcia och Tamara Torstendahl Salytjeva med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Lena Andersson, Louise von Bergen, Elisabeth Mansén, Erika Sausverde, Sinikka Segerståhl och Brutus Östling.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Lars Lönnroth och Jacques Werup med 100 000 kronor vardera, Viveca Melander med 75 000 kronor samt Maria Berlova och Ola Wong med 60 000 kronor vardera.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  • Pär Hansson Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Sven Wollter Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Erik Borgeke, Sven Dahlberg, Sofia Jupither och Lo Kauppi Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.
     

Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur Gierowska donationen, till Monika Fagerholm med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 6 april,
  • Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Kristina Sandberg och Mirja Unge samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Inghill Johansen och Per Petterson,
  • Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Sture Berg,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Stefan Lundin,
  • Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Pia Forssell,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Rickard Melkersson och Gustaf Skar,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Carl Erland Andersson,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Majgull Axelsson,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Maja Hagerman och Lennart Pehrson,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Per Molander,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Mikael van Reis,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Jan Henrik Swahn,
  • Ida Bäckmans stipendium på 90 000 kronor till Sverker Sörlin,
  • Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Jörgen Lind,
  • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Ida Östenberg,
  • Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Beata Arnborg,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Ann Öhrberg,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Christina Svensson,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Maria Ekman,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Maj Ye Wang Nilsson,
  • Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Magnus Lindman och Ervin Rosenberg,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Carl Rudbeck och Anna-Lena Laurén,
  • Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 110 000 kronor till Jan Lööf,
  • Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Hans Gunnarsson,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Annika Edlund,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Johan Aasa, Martin Ahlstedt, Josefin Nilsson och Cecilia Peña med 50 000 kronor var,
  • Anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Gunilla Almström Persson och Alva Dahl med 60 000 kronor vardera, samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Isabelle Ståhl.

Och så sist men inte minst. I afton har vi bevittnat en historisk händelse. Ständiga sekreteraren hämtade den nya ledamoten i sessionsrummet och ledde henne ut i salen, och nu sitter Sara Stridsberg här i vår krets, från och med nu kallad fru Stridsberg. Denna högtidliga promenad har förvisso inträffat många gånger förr i Svenska Akademiens historia. Men i år är det första gången en kvinna leder en annan kvinna ut till vår högtidssammankomst. Jag känner en särskild glädje. Jag skulle vilja ansluta mig till herr Östergren och hälsa fru Stridsberg välkommen. Och så skulle jag vilja rikta en varm hälsning till alla närvarande. Vi har anledning att känna djup tacksamhet över att vi sitter här tillsammans.
God jul och gott nytt år!