Svenska Akademiens logotyp

Inträdestal av Jayne Svenungsson

Hur minns man en människa som inte tror på minnet, som är av den uppfattningen att minnet är bedrägligt och trolöst, ja, på det hela taget gravt överskattat? En människa som därtill har en benägenhet att lägga ut villospår eller rentav sopa igen spåren av det egna minnet, allt i den fasta övertygelsen att minnet till syvende och sist kommer till korta i umgänget med det förflutna.
    ”Tydligast minns jag morfar”, skriver Torgny Lindgren i boken Minnen från 2010, och jag tror mig därigenom ändå ha funnit ett spår att börja följa. Porträttet av morfar är levande och varmt: ”Han var nära två meter lång och omåttligt bred över skuldrorna och hade rött hår och ännu rödare skägg. Vad jag särskilt minns är hans sångröst, mild och varm och vig och stark, nästan genomträngande.” Morfar hade kommit till bygden som boutredningsman, han var driftig och stark, dikade ut fält och odlade upp ny jord, men till sist åt sig kräftan in i honom och den en gång så vitala kroppen vittrade långsamt sönder.
    Något senare på min resa i Torgny Lindgrens värld stöter jag på morfar igen, denna gång i Kaj Schuelers fina samtalsbok Torgny om Lindgren från 2013. Samtalsämnet för stunden är det traditionsbevarande berättandet och närmast i förbifarten nämner Lindgren att morfar, som han har ett sådant tydligt minne av, dog 1920.
    Jag går genast tillbaka till Minnen och kommer på mig själv med att ha hastat förbi en insmugen sats i den mest gripande scenen, den när morfar ligger på dödsbädden och vårdas av Torgny Lindgrens mor och moster. ”Nå”, inflikar han här, ”min mor var hon ännu inte, det skulle hon bli först sexton år senare.”
    Men hur var det nu? Morfar dog 1920. Torgny Lindgren själv är född den 16 juni 1938. Det blir väl arton år?
    Till sist sitter jag där, och ekvationen går fortfarande inte ihop.

*

Men varför skulle den gå ihop? Det är när allt kommer omkring inte årtalen och datumen som gör att vi minns en människa. Det verkliga minnet är ju det som lever i våra berättelser om oss själva och varandra.
    Betecknande nog är ett av de tydligaste minnen som Torgny Lindgren återkallar ur sin barndom en gammal sockerlåda fylld med fotografier av släktingar och bekanta. Ett efter ett lyfte han upp fotografierna, höll fram dem mot mor som stod vid spisen eller diskbänken, och frågade om människorna på bilderna. Några var givetvis redan kända, såsom farbror Elis eller moster Frida. Andra var okända men begåvades snart med namn och levnadsöden. ”De där fotografierna var någon sorts kapitelrubriker”, kommenterar Torgny Lindgren, ”och sedan kunde mina föräldrar och min mormor fylla på.” Eller så fyllde han helt enkelt på själv, skänkte dem namn och levnadsöden, lycka och framgång eller olycka och elände – och någonstans här tog Torgny Lindgrens eget berättande sin början.
    När Torgny Lindgren ett helt liv senare skriver boken Minnen är det likaledes betecknande att det han skänker sina läsare inte är några memoarer i regelrätt mening, utan just en samling berättelser om olika episoder i livet. Här finns berättelser om barndomen i Västerbottens inland, om resor och författarmöten, om hundar som kommit och gått i familjen, om vännerna i Svenska Akademien och, inte att förglömma, om morfar.

*

Låt mig stanna upp ett ögonblick vid berättelserna om barndomen i Västerbottens inland. Det som slår mig är hur alla grundmotiven i Torgny Lindgrens författarskap finns närvarande redan i dessa tidiga minnen: sinnligheten, maten, spriten, musiken, den hårfina gränsen mellan liv och död, förundran, nåden.
    Ofta är motiven sammantvinnade i en och samma berättelse. Såsom i minnet av kalvarnas, grisarnas och fårens brutala men samtidigt helt naturliga övergång från gårdsdjur till blodpalt och sylta eller möjligen pölsa:

När jag visste att kalven eller grisen eller fåret eller kon förts ut på gården gömde jag mig i mina föräldrars säng och drog kudde och täcke över huvudet. Det var skottögonblicket jag fruktade, den dova knallen från slaktmasken, ögonblicket när människan skapade döden.
    Men sedan stod jag på knä vid de öppnade struparna och vispade blodet, den slaktade kamraten hade fått frid, jordevandringen var över, kalven eller fåret hade fått hembud. Under styckningen njöt jag av de söta dofterna från det ännu varma köttet, i mina kupade händer bar jag lever och njurar och hjärta till köket gripen av inälvornas formfulländade och skimrande skönhet.

Förlikandet med livets inbyggda tvetydighet blir dock aldrig fullständigt. ”Än idag är pukslag outhärdliga för mig”, skriver Lindgren apropå det plågsamma skottögonblicket, ”när de förekommer i symfonier vill jag genast gömma mig i den grönmålade dubbelsängen på andra våningen hemma i Raggsjö.” När man läser denna bekännelse kan det möjligen förvåna att just Mahler var den kompositör som mer än någon annan ledsagade Torgny Lindgren genom livet. Men så är Mahler inte bara en mästare på pukslag, utan även en konstnär med en säregen förmåga att gestalta de tvära kasten mellan liv, död och återuppståndelse. Just som Torgny Lindgren själv.
    De tvära kasten mellan liv, död och återuppståndelse präglade för övrigt inte bara livet på gården där Torgny Lindgren växte upp. ”Urupplevelsen är för mig att det var bestämt att jag skulle dö som barn”, berättar han för Kaj Schueler, och syftar på tuberkulosen som upptäcktes i hans kropp när han var i femårsåldern och som förskaffade honom namnet Lungsoten på skolgården. Men sjukdomen kastade inte bara skuggor över barndomen. Till de ljusa sidorna hörde att barndomen av nödtvång blev mer stillsam och därmed fylld av läsande och lyssnande till föräldrarnas, släktingarnas och grannarnas berättelser.
    Till sist skapade sjukdomen också den fond mot vilken friskförklaringen vid tretton års ålder framträdde i hela sitt epifaniska ljus. Den initierade Lindgrenläsaren är väl bekant med motivet, som återkommer som ett slags urscen i verk efter verk. ”Insikten om att jag var frisk”, förtydligar Lindgren i en mer explicit biografisk kommentar, ”var och är alltså en väldigt speciell livskänsla som egentligen är en häpnad över livet, och den följer mig fortfarande. Jag är lika häpen idag alltså.”
    Tanken glider åter iväg till Mahler. Hör auf zu beben, bereite dich zu leben! (Hör upp att bäva, bered dig att leva!) diktar mästerkompositören i andra symfonins mest förtätade ögonblick, och själsfrändskapen mellan de två konstnärerna får tydligare konturer.

*

Året då dödsdomen förvandlas till livsdom sammanfaller med det år då barndomen övergår i tonår och Torgny Lindgren lämnar föräldrahemmet i Raggsjö för realskolan i Norsjö. Det var under de här åren som den livslånga kärleken till den tyska kultursfären grundlades: Goethe, Schiller, Thomas Mann och Hermann Hesse kom tidigt in i bilden, men även den tyska filosofin med gestalter som Arthur Schopenhauer och aningen senare Martin Heidegger. Även det konstnärliga skapandet tog sin begynnelse under åren i Norsjö. Lindgren ägnar sig åt såväl skrivande som måleri och har själv berättat hur han under flera år tvekade mellan de två konstformerna.
    Det är föräldrarna, Helga och Andreas Lindgren, som till sist sörjer för att sonen ändå skaffar sig en yrkesutbildning, måna om att det ska finnas en tryggad försörjning vid studiernas slut. Sålunda bär det av till Umeå, där Lindgren under de följande åren utbildar sig till lärare samtidigt som han börjar skriva notiser och recensioner för Västerbottens Folkblad och Västerbottens-Kuriren. Vid folkskoleseminariet i Umeå träffar Torgny Lindgren också Stina Andersson, som kommer att bli hans hustru och närmaste läsare livet ut.
    Det unga lärarparet blir kvar några år i Västerbotten innan de beger sig söderut och påbörjar en stegvis förflyttning som under livets gång ska leda dem till Värmland, vidare till Småland och slutligen till Östergötland. Under åren i Värmland debuterar Torgny Lindgren som författare, närmare bestämt 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Verket blir föremål för flera recensioner, och under åren som följer publicerar han ytterligare ett par diktsamlingar innan han går över till prosa i början av sjuttiotalet. Det stora publika genombrottet sker 1982 med Ormens väg på hälleberget, och därefter kommer böckerna med några års mellanrum under resten av livet.

*

När man försjunker i Torgny Lindgrens samlade verk är det som om sockerlådan öppnades på nytt. En efter en kommer berättelserna tillbaka, och det är svårt att inte ta Lindgren på orden när han skriver att han ”gjorde nästan allesammans färdiga redan i barndomen”.
    Där finns förstås berättelsen om morfar. Eller snarare berättelserna. Allra mest drabbande den om förlusten av ett barn, Torgny Lindgrens morbror Ivar, som fastnar i en remdriven mossrivare blott sjutton år gammal. Berättelsen kommer tillbaka gång efter annan som en nästan arketypisk bild av människans utsatthet, av hur liv i ett ögonblick kan förbytas i död. Den återfinns i Hummelhonung, i den scen där rivaliteten mellan de förbittrade bröderna Olof och Hadar når sin klimax. Här är det den älskansvärde gossen Lars, vars far de båda gör anspråk på att vara, som kvävs till döds av en lyftanordning alltmedan de två bröderna slåss om vem som ska komma till sonens undsättning. I novellen ”Stubbrytaren” är det den unge småbrukaren Jakob Lundmark som bringas om livet efter en segsliten kamp mot naturen, allt för att tillfredsställa hustrun Gerdas enträgna önskan om att få bort rotsystemet från en urgammal tall som stått på tomten. De sista rottrådarna håller just på att ge med sig när han hör hustrun ropa ”Gulle dig Jakob, var försiktig!”, och för ett ögonblick släpper han koncentrationen och naturen och maskinen slår tillbaka.
    Men det är inte bara motiven som kommer igen i Torgny Lindgrens verk. Även gestalterna går igen, vandrar in och ut genom de olika berättelserna, ibland som samma gestalter i ett senare skede i livet, ibland som rena gengångare. I titelnovellen i Merabs skönhet lemlästas berättarjagets kossor nattetid av en gestalt som till sist visar sig vara faderns vålnad. Många år senare fäller Lindgren den kryptiska kommentaren: ”Hallucinationer är omistliga erfarenheter. Mitt egentliga liv har jag i huvudsak glömt, men några av hallucinationerna minns jag med yttersta skärpa.” Därefter lägger han till: ”En gång såg jag min nyligen avlidne farfar piska korna borta vid Kläppmyrvägen, en av dem vart lam i rumpan.”
    Några gestalter är särskilt seglivade. Den stackars Gerda som berövas sin make av stubbrytaren i novellen från tidigt åttiotal dyker tjugo år senare upp i Pölsan på en av de många anhalterna i Lars Högströms och Robert Masers jakt på den optimala versionen av den norrländska inälvsspecialiteten. Ytterligare några år senare möter vi henne i Norrlands Akvavit, i en oförglömlig sista rollprestation innan hon får ta farväl av jordelivet efter att ha mottagit nattvarden i akvavit och utbrustit: ”Jag mindes inte att sakramentet var så starkt. Man riktigt känner hur det fräter och renar från all synd.”
    Så skrivs berättelserna in i varandra och skapar det sällsynt levande litterära landskap som är Torgny Lindgrens. Samtidigt vet den uppmärksamma Lindgrenläsaren att kartan till sist aldrig riktigt stämmer. En vålnad som varit en far i en berättelse kan vid ett annat tillfälle ha blivit en farfar. Eller så har en gestalt plötsligt bytt kön, såsom Isabella Stenlunds ”oäktbarn” som figurerar som en son i flera av åttiotalets noveller, men kommer igen som en dotter i Norrlands Akvavit. För att inte tala om tidsperspektiven som aldrig vill gå ihop när man försöker lägga ett större pussel av de gestalter som kommer och går i det lindgrenska författarskapet.
    Men som sagt, varför skulle det gå ihop?

*

Ett minne väcks här till liv av mina egna tidiga studier i bibelvetenskap. Vi hade kommit fram till Jesajas bok när föreläsaren upplyste oss om att verket inte alls var skrivet av profeten som gett boken dess namn. Det visade sig finnas inte bara en Jesaja, utan två eller rentav tre Jesajor bakom verket, i den högtravande akademiska terminologin benämnda proto-Jesaja, deutero-Jesaja och trito-Jesaja. De tre Jesajorna hörde dessutom hemma i helt olika historiska sammanhang. Men det tog inte slut här. De kapitel som primärt tillskrevs proto-Jesaja var i själva verket tryfferade med inslag från trito-Jesaja. Och när allt kom omkring var trito-Jesaja nog inte en författare, utan en mängd olika lärde som hade arbetat vidare i traditionen från deutero-Jesaja.
    Det jag minns är min initiala besvikelse över att författaren inte var den han utgav sig för att vara i bokens första vers: Jesaja, Amos son, verksam i kungariket Juda på 700-talet före Kristus. Men min besvikelse förbyttes snabbt i fascination. För det var ju inte så att författaren Jesaja inte funnits, bara att han var något mycket mer och mycket rikare än den historiska gestalt som hade lagt grunden till boken. Efter att grundstenarna lagts fortsatte andra generationer att arbeta vidare på verket, lade berättelse till berättelse, erfarenhet till erfarenhet, för att till sist skapa det odödliga dokument av samlad mänsklig visdom som vi än idag känner som Jesajas bok.

*

På samma sätt som Jesajas bok får sin fortsatta betydelse för oss oavsett vem eller vilka som en gång skrev vad, får Torgny Lindgrens författarskap sin litterära kraft och lyster utifrån hans djupa känsla för hur vi lever i och genom varandras nedärvda berättelser och hur berättelserna binder oss samman över generationer.
    När Torgny Lindgren väver samman sina egna historier med släktens och bygdens nedärvda berättelser faller det sig sålunda helt naturligt att dessa i sin tur vävs in i de bibliska berättelserna. Ofta är sammanvävningen så subtil att den går det otränade ögat obemärkt förbi, såsom i den gastkramande slutscenen i berättelsen om Jakob Lundmarks kamp med det uråldriga trädet, där stubben till sist svänger till och ger honom ett ”ohyggligt slag över höftleden”. Med denna finstilta referens till Jakobs brottning med Gud i Första Mosebok får berättelsen en annan dimension. Den förblir en berättelse om livets skörhet och dödens obeveklighet. Men den blir också en berättelse om hur människan i sitt övermod kan slå sönder sin egen värld.
    Kanske var det denna närhet till den mänskliga existensens bråddjup som gjorde att Torgny Lindgren fann sig så väl till rätta i det bibliska språket. I Bibelns ofta brutala berättelser om svek, övergrepp, ånger och förtvivlan tecknas inte bara en bild av det mänskliga livets inbyggda tragik. Där finns också en realistisk känsla för det sammansatta väsen som människan är: varken ängel eller best, men väl en outgrundlig blandning av båda. Eller som berättarjaget i Dorés Bibel formulerar saken: ”De mest storslagna liven är sällan mönstergilla.”
    Bland de många saker som gjorde Torgny Lindgren till en sådan unik och viktig författarröst var just detta: hans aldrig sinande tvivel på myten om den fulländade människan, det oförvitliga livet, solen utan fläckar. Som en stilla underström flyter detta tvivel – som också var ett självtvivel – genom Torgny Lindgrens liv och verk. Men aldrig på ett självömkande sätt. Han visste sitt värde som författare, och om han någonsin tvivlade på det behövde han bara erinra sig den ändlösa rad av priser, utmärkelser och stipendier som kantade hans väg genom livet. För att inte tala om folkets gensvar. Torgny Lindgren var något så sällsynt som en höglitterär författare som samtidigt var djupt folkkär.
    Detta, om något, har blivit tydligt för mig denna höst då jag haft förmånen att på heltid försjunka i Torgny Lindgrens verk. Under resans gång har hälsningar från vänner, bekanta och obekanta strömmat in, nästan alltid åtföljda av några rader om Lindgren. Ibland ett minne av ett personligt möte med honom, andra gånger en berättelse om vad något av hans verk betytt i deras liv. En vän berättar om hur han vid ett tillfälle skulle äta middag med Lindgren i London, och om hur Lindgren så snart de satt sig till bords sade: ”Nu ska vi prata om Bibeln!”, varpå ett böljande samtal om översättningar, bibelsyn och bibelbruk följde. En annan vän, under en tid verksam som lektor i Odense, berättar om hur hennes studenter sade sig sätta morgenmaden i halsen under läsningen av Hummelhonung, en erfarenhet som dock inte förtog något av fascinationen inför verket. Och så fortsätter det, med anekdot efter anekdot, minne efter minne.
    Nu har Torgny Lindgrens författarröst tystnat, men berättelserna lever vidare. Och jag tror och hoppas att det är så här vi kommer att minnas honom: som författaren som gjorde sina berättelser till våra, och som visade oss värdet av att vi som människor skriver in oss i berättelser som är större än vi själva.

Högtidssammankomster genom åren

2017

Svenska Akademiens årshögtid firades onsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Olsson, Akademiens kansler herr Malmqvist, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Svenbro, herr Östergren, herr Wästberg, fru Stridsberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, som utgick från ett citat ur en dikt av Nelly Sachs i hennes svenska exil i början av 1950-talet: ”Vi lever i flyktingarnas planettimme.” Dessa ord har i våra dagar fått en allt större aktualitet, vilket har ”förändrat vår självbild, vårt tänkande och vårt språk. Och vi har fått en flyktinglitteratur, som alltmer är skriven på svenska.” Denna litteratur har haft sin självklara plats i den intensivkurs i svenska språket för nyanlända som Svenska Akademien under det gångna året har arbetat fram och som håller på att utprovas vid olika gymnasieskolor i Stockholmstrakten.

Utmärkande drag hos flyktinglitteraturen är, konstaterade direktören, dels ”dess direkta och allomfattande tilltal”, dels ”dess rikedom på myter och bildvärldar, som den svenska litteraturen för tillfället är rätt fattig på. Kanske kan denna angelägna dikt hjälpa oss att blåsa liv i vår egen samtidspoesi!” Men de nyanlända behöver genom kursen också få veta något om den främmande kultur som de möter här. Och där ”uppstår det sällsamma, att det just är flyktingarna som får oss att upptäcka vilka vi är. Att vi exempelvis redan har en litterär tradition som vi borde vara stolta över, fast vi så ogärna talar om den.”

Aldrig kommer vi dock språket så nära som när vi själva frambringar det, framhöll direktören avslutningsvis. Därför har man i kursen redan från början betonat elevens egenaktivitet, ensam eller i grupp, muntligt eller skriftligt, t.ex. skriva ett brev i exil, där upptakten skulle kunna vara Gunnar Ekelöfs ord: ”Jag skriver till dig från ett avlägset land…”.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade därpå, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Lindgren valt och kallat teologen och kulturskribenten Jayne Svenungsson. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständiga sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »

Därefter tillkännagav direktören, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad litteraturhistorikern Martin Lamm. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: Trasiga geniers frände. Minnesteckningen var författad av herr Espmark, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till herr Svenbro, som läste sin tolkning av Arthur Rimbauds hexameterdikt ”Nu var det vår”.
Läs herr Svenbros tolkning»

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, som föredrog följande berättelse:

Jag skulle vilja börja med att ställa en fråga. Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra -- revolution?
    Historiskt sett är en av Svenska Akademiens stora bedrifter att ha beslutat att välja in kvinnor som ledamöter. Det dröjde visserligen 128 år innan Akademien tog detta kliv in i framtiden, men ändå.
    I Svenska Akademiens stadgar står inget som uttryckligen förbjuder inval av kvinnor. Ingenting. När de första ledamöterna talade om möjliga inval, resonerade några av dem om Anna Maria Lenngren, en av tidens betydande intellektuella. Samma ledamöter menade dessutom att Hedvig Charlotta Nordenflycht, om hon hade levat, hade varit en självklar kandidat.
    Inget förbjöd alltså kvinnor. Något som däremot talar för att Gustaf III hade tänkt sig enbart manliga ledamöter är en passage i det så kallade stiftelsebrevet: ”Vi vele således härmed […] uprätta, stadfästa och gilla, ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten”.
    År 1914 var det i varje fall dags för den första kvinnan, och det var inte vem som helst. Selma Lagerlöf. Den svenska litteraturens drottning. Den första kvinnliga författaren att tilldelas Nobelpriset i litteratur. Hennes verk hade översatts till en rad språk och hon var känd över snart sagt hela världen. Och så nu: den första kvinnan att ta sitt inträde som ledamot av Svenska Akademien.
    Selma Lagerlöf blev inte överraskad. Frågan från Akademien var väntad. Hon visste vem hon var. Hon förstod sitt värde. Men hon blev förvånad av att få propån just då. Hon hade en del att stå i, mitt uppe som hon var i arbetet med Kejsarn av Portugallien (1914). Hon tackade ja när hon hade fått försäkringar av den framsynte sekreteraren Erik Axel Karlfeldt om att hon självklart skulle fortsätta arbeta alldeles som hon var van. Och så blev det.
    När jag tittar på fotografier från Selma Lagerlöfs tid inser jag att inte mycket har förändrats. Ett sekel har gått, världen är inte densamma, men merparten av de höga ämbetena finns kvar. Men en omständighet i Börssalen är annorlunda. Antalet kvinnliga innehavare av samhällets högsta ämbeten har ökat stort – nu senast utnämndes Antje Jackelén att bekläda ärkebiskopsämbetet och blev därmed den första kvinnan att inneha befattningen.
    För ett sekel sedan, när Lagerlöf tog sitt inträde, 1914, året då första världskriget startade, saknade svenska kvinnor fortfarande rätt att rösta i allmänna val. Det skulle dröja ännu några år. Selma Lagerlöf engagerade sig som så många andra i kampen. Sommaren 1911 höll hon ett tal på temat kvinnlig frigörelse vid den svenska rösträttskongressen och i maj 1917 talade hon vid kvinnorättsmötet. Kampen hade pågått länge, längre än man kan tro. Vi vet det genom historieböckerna och samtida vittnesbörd.
    Själv vet jag det också genom min farmor – hon var en av de många som hade försvurit sig åt kampen. Sigrid Danius, som farmor hette, skrev regelbundet i Falu-Kuriren. Den 14 februari 1906 – hon var då 33 år gammal – publicerade hon ett livfullt kåseri om sitt arbete med att samla in namnunderskrifter. Rubriken löd: ”En dag i den kvinnliga masspetitionens tjänst”. Och det var just vad det var, en gestaltning av hur en dag kunde se ut om man arbetade för kvinnlig rösträtt. Hon hade två småflickor där hemma, Margareta och Anna-Lisa, som hembiträdet fick ta hand om då deras mamma sprang gata upp och gata ned för att samla ihop underskrifter. Fru Danius knackade på hos alla slags människor och besökte varje tänkbar butik:
    ”Jag har besökt mjölkmagasin och brödbodar, kappaffärer och slöjdbutiker”, skrev hon i Falu-Kuriren, ”jag har stått och hängt i charkuteriaffärer och sybehörsbodar, jag har suttit ned i prydliga små förmak, där jag blifvit bjuden på kaffe, och anställt betraktelser öfver litet av hvarje mellan en silltunna och ett fotogenkärl i en diversehandel.”
    Nu hoppades hon att ”de vita flingorna” – alla namnunderskrifterna på papper -- skulle förvandla sig till en stor och mäktig flod. Hon drömde om den kvinnliga frihetens vår, som hon skrev.
    Tretton år efter kåseriet i Falu-Kuriren kom genombrottet. Den kvinnliga frihetens vår var äntligen här. Sverige fick allmän rösträtt. Den 29 maj 1919 talade Selma Lagerlöf i Stockholm vid en medborgarfest som hade anordnats av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. ”Detta är en dag jag aldrig trodde mig få uppleva”, framhöll hon.
    Den svenska kampen för kvinnlig rösträtt hämtade en hel del inspiration av kvinnorörelsen i USA. Som Susan B. Anthony, som kämpade för kvinnans rättigheter. Hon åtalades för att ha lagt en valsedel i rösturnan vid 1872 års presidentval. Enligt lagen fick bara män rösta. Alltså drogs Susan Anthony inför rätta. Alltså kallade hon till uppror mot männens suveränitet. Hon avslutade sitt flammande tal med dessa ord: ”Den enda fråga som nu återstår att avgöra är: Är kvinnor mänskliga varelser? Och jag kan knappast föreställa mig att någon av våra motståndare har panna att förneka detta. Eftersom kvinnorna är människor, är de också medborgare, och ingen stat har rätt att stifta någon lag eller åberopa någon gammal lag, som kan inkräkta på deras privilegier och rättigheter. Härav följer att varje diskriminering av kvinnorna i de enskilda staternas konstitutioner och lagar i dag är utan giltighet, liksom alla bestämmelser som riktar sig mot negrerna.”
    Vi behöver inte älska våra mödrar. Vi behöver inte älska våra förmödrar heller. Men det vore dumt att inte göra det. Jag skulle vilja tacka Selma Lagerlöf, farmor och alla andra som gick före. För vilka är vi? Vi är dvärgar som står på jättars skuldror. Det gäller oss alla, både män och kvinnor. Vi är dvärgar som står på jättars skuldror.
    Om denna höst kommer att gå till historien, vilket jag tror att den kommer att göra, är det därför att striden för jämlikhet tog ytterligare ett steg in i framtiden.

Året som gått har varit händelserikt. -- Bob Dylan besökte Stockholm i april och gav två konserter, och Svenska Akademien arrangerade ett privat möte med Nobelpristagaren. På så sätt fick han ta emot sitt Nobeldiplom och sin guldmedalj. Mötet blev just som vi hade hoppats, bara pristagaren och ledamöter, inga medier, inga kameror. Vänligt, avspänt och ändå högtidligt. Till sist tackade Dylan för sig och försvann bort i korridoren, lika omärkligt som han hade kommit. Den som vill veta mer får gärna ta en titt i Svenska Akademiens julbok som i år handlar om Dylan-äventyret. Bortom mediernas version. Alla här i kväll kommer att få ett exemplar av boken som julgåva.
    När jag nu talar om böcker vill jag gärna nämna något lite mer. I klassikerserien utkom i höstas en volym med essäer och kritik av Per Erik Wahlund i urval av herr Wästberg och med kommentarer av Stina Otterberg, och i det så kallade Minnesbiblioteket Ingvar Anderssons biografi över Franz Berwald, utgiven första gången 1968 i samband med hundraårsminnet av tonsättarens död. Klassikerserien har för övrigt fått ett nytt utseende. Tidigare såg alla omslag likadana ut, elegant grå. Problemet var bara att de inte tålde normalflottiga fingertoppar särskilt bra. Nu har varje nytt omslag en egen färg och en egen illustration. Alla sanna revolutioner börjar med små steg.
    En nytt band av Svenska Akademiens Ordbok kom ut i våras, närmare bestämt band nummer 37. Alla SAOB-nördar och vanliga dödliga gladde sig. Lite statistik kommer här. Den i särklass längsta artikeln i SAOB:s 37:e band är ”vatten”, som omfattar runt 40 boksidor. Som god tvåa – ordet kämpade hårt men fick till sist nöja sig med silvermedaljen – kom ”vit” med 19 sidor. Man kan också roa sig med ett annat långt ord, ”vin”. — Ett av de längsta orden i hela verket är ”rullföringsområdesbefälhavarebefattning”. I band 37 är det längsta ordet ”volymutvidgningskoefficient”.
    Förra året lanserade Akademien den första teckenrätta versionen av Svenska Akademiens Ordbok på nätet. Där finns den tillgänglig för alla och envar. Den som vill konsultera Oxford English Dictionary får betala ungefär 3 000 kronor per år. Den som vill konsultera SAOB, ett av världens största ordboksverk, gör det kostnadsfritt. Och vem är det som betalar? Svenska Akademien står för fiolerna. Inte en skattekrona har gått till SAOB. Med tiden har det blivit en mäktig violinkonsert.
    Men det stannar inte här. För några månader sedan lanserade Svenska Akademien en ny webbplats, benämnd ”svenska.se”. Det låter kanske inte så upphetsande. Och initiativet har också passerat under mediernas radar. I själva verket är denna webbplats ett rejält kliv in i framtiden. På bara två månader har webbplatsen haft över en miljon sidvisningar. Här kommer en reaktion:
    ”Det är väldigt kul att ordsökningen slår upp i tre olika ordböcker på samma gång. Jag använder sökfunktionen nästan varje dag som ett hjälpmedel när jag författar. Ibland råkar jag använda något dialektalt ord från Bergslagen, då kommer inte ordet upp i SAOL och SO, men i SAOB -- det roar mig! Så tack för denna satsning! Äntligen en tydlig, stilren, reklamfri och trovärdig sökmotor för svenska språket.”
    Svenska Akademien arbetar för bildning. Det vet vi. Men Akademien arbetar också för folkbildning. Om SAOB och webbplatsen ”svenska.se” inte är ovanligt vackra exempel på folkbildning, ja, då vet jag inte vad folkbildning är.
    Ett annat exempel på Akademiens arbete för samtida folkbildning är utvecklingsprojektet ”Intensivundervisning i svenska för nyanlända skolelever”. Det är ett samarbete mellan Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse och Svenska Akademien, och leds av herr Riad. Under läsåret 2016/2017 planerades i detalj för det som nu har startat, nämligen projektet i praktiken. Ett nittiotal nyanlända skolelever på språkintroduktionsprogrammet, som går på Södra Latin och Nacka gymnasium, genomgår från och med i höst en tvåårig utbildning. Intensiv svenska är grunden i projektet, men dessutom – och det är inget litet dessutom – skall eleverna få undervisning i flertalet av högstadiets övriga ämnen. Målet är att de skall uppnå behörighet till svenskt gymnasium och bli antagna – och det på bara två år. I undervisningen ingår skönlitteratur som en bärande del, som herr Olsson berättade för oss i sitt direktörstal.
    Gustaf III bestämde en gång att Svenska Akademiens uppgift skulle vara att verka för ”svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Jag har svårt att tänka mig något aktuellt projekt som i lika hög grad som detta verkar i stiftarens anda.
    I december träffade vi så årets Nobelpristagare i litteratur, den engelske författaren Kazuo Ishiguro. Det var en nåd att stilla bedja om.
    En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Marie-Louise Ekman.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Lennart Sjögren.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Östen Dahl.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Johan Svedjedal.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 300 000 kronor, har utsetts Ulrika Wallenström.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Johanna Holmström och Malte Persson med 75 000 kronor vardera.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Paavo Lipponen.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Jonas Brun.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Juta-Tiia Mägi och Anna Savitskaja med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Evin Ahmad, Karin Berglund, Gunnar Harding, Oscar Hemer och Lasse Söderberg.
  • Därutöver har under året ett extra pris på 100 000 kronor tilldelats Jan Malmsjö.
     

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  • Jila Mossaed Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Rikard Wolff Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor,
  • Charlotte Engelkes, Victoria Olmarker, Julia Przedmojska och Peter Viitanen Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera,
  • Anna Hallberg Lydia och Herman Erikssons stipendium på 120 000 kronor samt
  • Gunlög Josefsson Stipendium till Harry Martinsons minne på 70 000 kronor.

     

Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Dag Solstad med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 6 april,
  • Bernadottestipendiet på 120 000 kronor samt två veckors vistelse i Vita villan på Öland till Daniel Pedersen,
  • Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Theodor Kallifatides och Ulf Lundell samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Steinar Opstad och Linn Ullman,
  • Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Jan Svensson,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Eivor Sommardahl,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Memet Aktürk Drake och Karin Helgesson,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Nathan Shachar,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Marie Silkeberg,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Fredrik Elgh, Lena Johannesson, Göran Stenberg och Ola Wennstedt,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Nina Burton,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Ulf Olsson,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Mikael Johansson,
  • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Tore Janson,
  • Zibetska priset på 70 000 kronor till Max Engman,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Holger Weiss,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Per Arne Tjäder,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Aimée Delblanc,
  • Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur med 100 000 kronor vardera till Anne Marie Bjerg, Nina Fedorova och Leonard Neuger,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Enrico Tiozzo,
  • Svenska Akademiens kritikerpris med 100 000 kronor vardera till Ulf Eriksson och Håkan Lindgren,
  • Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Anna Bengtsson och Ola Wallin,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Ulf Danielsson och Kristoffer Leandoer,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Peter Björkman,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Jenny Edvardsson, Anna Ekerstedt, Fredrik Sandström och Minna Wadman med 50 000 kronor var,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Stina Hållsten och Jan Svanlund med 40 000 respektive 80 000 kronor,
  • Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 45 000 kronor till Nils Håkanson, samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Axel Englund.

 

Och så sist men inte minst. I kväll har vi bevittnat en historisk händelse. Ständiga sekreteraren hämtade den nya ledamoten i sammanträdesrummet och ledde henne ut i salen, och nu sitter Jayne Svenungsson här i vår krets, från och med nu kallad fru Svenungsson. Denna högtidliga promenad har visserligen företagits många gånger förr i Svenska Akademiens historia. Men att en kvinna leder en annan kvinna ut till vår högtidssammankomst har bara hänt en gång förut, och det var förra året, när fru Stridsberg tog sitt inträde och talade över sin företrädare, Gunnel Vallquist. I år är det första gången en kvinnlig professor leder en annan kvinnlig professor ut till den högtidliga sammankomsten. Jag skulle vilja ansluta mig till herr Olsson och hälsa fru Svenungsson välkommen. Alla sanna revolutioner börjar med små steg. Och så skulle jag vilja rikta en varm hälsning till alla närvarande. Vi har all anledning att känna djup tacksamhet över att ytterligare ett år har förflutit och att vi sitter här alla tillsammans. God jul och gott nytt år!