Martinson, Harry

M. föddes 6 maj 1904 i Jämshögs socken (Blekinge län) och avled 11 febr. 1978. Han var son till sjökaptenen Martin Olofsson och Betty Svensson.
M., som tidigt blev föräldralös, gick till sjöss vid 16 års ålder och förde under ett tiotal år en vagabonderande tillvaro utomlands. I slutet av 20-talet tvingades han av hälsoskäl ge upp sjömanslivet och levde därefter av sitt författarskap.
M:s debut ägde rum 1929, dels i antologin Fem unga, dels med den egna diktsamlingen Spökskepp, som följdes av bl.a. Nomad (1931), Natur (1934), Passad (1945), Cikada (1953), Aniara (1956), Gräsen i Thule (1958) och Vagnen (1960). Bland M:s prosaböcker kan nämnas de självbiografiska romanerna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936), luffarromanen Vägen till Klockrike (1948), reseböckerna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl (1933) samt naturskildringarna Svärmare och harkrank (1937), Midsommardalen (1938) och Utsikt från en grästuva (1963). I Verklighet till döds (1940) och Den förlorade jaguaren (1941) kritiseras den moderna civilisationens avigsidor. M. skrev även radiopjäser och skådespelet Tre knivar från Wei (1964).
M. tilldelades (tillsammans med Eyvind Johnson) Nobelpriset i litteratur 1974. M. invaldes i Akademien 17 mars 1949 på stol 15 efter Elin Wägner och tog sitt inträde 20 dec. samma år.
M. tilldelades Beskowska resestipendiet 1946, Bellmanpriset 1951 och 1962 samt Doblougska priset 1954.
Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal över Elin Wägner (SAH från år 1886, band 60).