B. föddes 22 mars 1790 i Tanums socken (Göteborgs län) och avled 6 maj 1866. Han var son till lantbrukaren Börje Hansson och Agneta Wingård.

Efter gymnasiestudier i Göteborg studerade B. i Uppsala och blev fil. mag. 1815. Sedan han avlagt prästexamen och prästvigts 1816 blev han adjunkt i Uppsala domkyrkoförsamling. Han fick 1821 hovpredikants titel, erhöll 1828 ett pastorat inom ärkestiftet och blev prost 1840.

B. hade starka litterära intressen. Han framträdde redan under studieåren som skald i kretsen kring Atterbom och gjorde sig i prästrollen känd som andlig vältalare. Hans litterära produktion innefattar dels poesi, dels dramatik. Bland hans diktsamlingar märks Skapelsen (1820), Kärlek och poesi (1849) och Blommor och tårar på en dotters graf (1854), bland de dramatiska arbetena Erik den fjortonde (uppfört 1846), Erik den fjortondes son (uppfört 1847) och Solen sjunker. Gustaf I:s sista dagar (1856). B. invaldes i Akademien 1 dec. 1859 på stol 3 efter Carl Gustaf von Brinkman och tog sitt inträde 19 mars 1861.

B. tilldelades Stora priset 1856.

Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal över Brinkman (SAH från år 1796, band 33).