De Geer, Louis

D. föddes 18 juli 1818 på Finspång i Risinge socken (Östergötlands län) och avled 24 sept. 1896. Han var son till översten och hovmarskalken friherre Gerard D. och Henrietta Charlotta Lagerstråle.
D. gick i skola i Linköping och Uppsala och inskrevs 1836 vid Uppsala universitet, där han avlade kansliexamen 1838 och examen till rättegångsverken 1840. Via bl.a. Justitierevisionen, Svea hovrätt, Justitiestatsexpeditionen och Skånska hovrätten avancerade han till president i Göta hovrätt 1855. Han deltog i riksdagarna 1853–58, där han tidvis var ordförande i konstitutionsutskottet, och blev 1858 justitiestatsminister. I praktiken blev han snart regeringens centralgestalt, och genomförandet av representationsreformen på 1865–66 års riksdag är till största delen hans verk. D. avgick 1870 och blev president i Svea hovrätt (avsked 1880). Han fortsatte dock sin politiska bana i Första kammaren, som han tillhörde 1867–88, blev 1875 åter justitiestatsminister och 1876 förste innehavare av det nyinrättade statsministerämbetet, från vilket han avgick 1880. Åren 1881–88 var han universitetskansler.
D. blev ledamot av Vetenskapsakademien 1862.
I sin ungdom gjorde sig D. känd som skönlitterär författare. Hans mest kända skrift är dock hans memoarer (Minnen; 1–2, 1892). D. invaldes i Akademien 27 mars 1862 på stol 17 efter Anders Magnus Strinnholm och tog sitt inträde 20 dec. samma år.
Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal över Strinnholm (SAH från år 1796, band 36); minnesteckningar över Anders Johan von Höpken och Baltzar von Platen.