Espmark, Kjell

Kjell Espmark föddes i Strömsund 1930 och debuterade som poet 1956 med diktsamlingen Mordet på Benjamin, som följdes av Världen genom kameraögat (1958) och Mikrokosmos (1961). Fotografi- och filmkonsten satte tidigt prägel på hans litterära teknik, liksom musiken, och T.S. Eliot utgjorde en given valfrändskap. Espmark har också gjort sig känd för sitt samhällsengagemang och för sin rolldiktning – dikter skrivna i jagform men gestaltande någon annan än poeten själv. I trilogin Sent i Sverige (1968–75) kombinerade han ett närmande till vardagsspråket med en dubbelexponering av medborgarnas existentiella villkor och socialt definierade roller. Andra diktsamlingar som bör nämnas är Den hemliga måltiden (1984), De levande har inga gravar (2002), Vintergata (2007), Skapelsen (2017), Kvällens frihet (2019), En sky av vittnen (2020) och Återliv (2021). Återkommande är återförandet och levandegörandet av livsöden i en poetiskt förtätad form, allt enligt det samlande mottot ”låna mig din röst”.

På 1980-talet breddade Espmark sitt skönlitterära skrivande till att även inkludera prosa. I den svit av sju kortromaner som går under samlingstiteln Glömskans tid, publicerade mellan åren 1987 och 1997, låter han en serie stämmor ur skilda samhällsklasser hålla monologer till läsaren och, i passionerat trots mot en gemensamt hotande dimma av glömska och identitetsförlust, forma en sorts samhällsanalytisk röntgenbild av Sverige. Bland övriga romaner kan nämnas Béla Bartók mot Tredje riket (2004) och Hoffmanns försvar (2013), vilka kan sägas ha en gemensam nämnare i temat konsten som motståndshandling. Espmark har även utgivit essäsamlingarna Dialoger (1985) och Albatrossen på däcket (2008) samt pjässamlingen Marx i London och andra pjäser (2011). I självbiografin Minnena ljuger (2010) delger han ett antal minnesbilder av avgörande betydelse för både hans liv och författarskap, samtidigt som han belyser i hur hög grad dessa står i oavbruten dialog med, och färgas av, senare livsupplevelser.

Espmark blev fil.dr och docent i litteraturhistoria i Stockholm 1964 och var åren 1978−95 professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. I sin litteraturvetenskapliga forskning har han specialiserat sig på den poetiska modernismen, om vars tradition han givit ut två böcker, Att översätta själen. En huvudlinje i modern poesi från Baudelaire till surrealismen (1975) och Själen i bild. En huvudlinje i modern svensk poesi (1977). Ett centralt tema i hans undersökningar är den materialisering av själstillstånd som återfinns i de poetiska strömningarna från modernismen och framåt; ”den sällsamt dubbelriktade trafiken mellan en inre osinnlig och en yttre påtaglig verklighet”. Bland hans litteraturvetenskapliga arbeten i övrigt kan framhållas Livsdyrkaren Artur Lundkvist (1964), Harry Martinson erövrar sitt språk (1970) och Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi (1983).

Espmark var styrelseledamot i Sveriges författarfond 1975−83 och ledamot av Kungliga Dramatiska Teaterns styrelse 1991−96. Han invaldes i Akademien 5 mars 1981 på stol 16 efter Elias Wessén och tog sitt inträde 20 december samma år. Därtill var han ordförande i Nobelkommittén 1987−2004 och har utifrån sin djupa kunskap om priset ifråga skrivit böckerna Litteraturpriset. Hundra år med Nobels uppdrag (2001) och Nobelpriset i litteratur – ett nytt sekel (2021).