G. föddes 25 nov. 1731 på Strömsbro i Banekinds socken (Östergötlands län) och avled 30 mars 1808. Han var son till greven, officeren och riksrådet Johan G. och Margareta Eleonora von Beijer, dessutom morbror till J. G. Oxenstierna (stol 8).

Efter studier i Uppsala och Lund blev G. 1751 registrator i Justitierevisionen. Åren 1756–62 var han kavaljer hos kronprins Gustaf, varefter han fortsatte på ämbetsmannabanan och blev kammarråd 1762 och kansliråd 1774.

G. blev ledamot av Vitterhetsakademien 1773.

G. inträdde 1753 i Tankebyggarorden. Hans tidigaste poetiska alster infördes i ordens publikation Våra försök (1753–56), medan de flesta av hans för eftervärlden mest kända skaldestycken publicerades i den nordenflychtska kretsens Witterhetsarbeten. Bland dessa märks satirer (Verlds-Föraktaren, 1754, omarbetad 1762), naturdikter (Vinter-Qväde, 1759) och reflexionsdikter (Menniskjans Nöjen och Menniskjans Elände, 1762; Ode öfver Själens styrka, 1766). G:s senare produktion innefattar bl.a. en hjältedikt (Tåget öfver Bält, 1785), dramer, sedelärande fabler, en poetik på vers (Försök om Skaldekonsten, 1798) och en självbiografi (Mitt lefverne 1731–1775; utg. 1885). G. var en av de 13 ledamöter som utsågs av Gustaf III själv och tog sitt inträde på stol 13 i samband med Akademiens instiftande 5 april 1786.

Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal (SAH från år 1786, band 1).