H. föddes 6 juli 1859 på Olshammar i Hammars socken (Örebro län) och avled 20 maj 1940. Han var son till arméofficeren och ingenjören Nils Gustaf von H. och Magdalena Charlotta Rütterskjöld.

H. växte upp i Stockholm, där han gick i Beskowska skolan 1869–76, företog resor till Orienten och Sydeuropa 1876–78 och levde i Rom, Paris och Schweiz 1878–87. Efter återkomsten till Sverige var han bosatt på Naddö vid Vadstena 1903–17 och från 1925 på Övralid vid Vättern nära Motala.

H. debuterade 1888 med diktsamlingen Vallfart och vandringsår. Genom programskriften Renässans (1889) och den tillsammans med Levertin författade satiren Pepitas bröllop (1890) framträdde han som det litterära 90-talets ledare. Ur H:s följande produktion kan nämnas diktsamlingarna Dikter (1895), Ett folk (utg. i bokform 1902), Nya dikter (1915) och Sista dikter (utgivna postumt 1942), romanerna Endymion (1889), Hans Alienus (1892), Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901) och Folkungaträdet (1–2, 1905–07), de historiska berättelsesamlingarna Karolinerna (1–2, 1897–98) och Svenskarna och deras hövdingar (1–2, 1908–10) samt essäsamlingen Tankar och utkast och memoarvolymen När kastanjerna blommade (båda utgivna postumt 1941). H. framträdde också som publicist; ett urval av hans inlägg i kulturdebatten publicerades 1899 under titeln Tankar och teckningar.

H. tilldelades 1916 Nobelpriset i litteratur. H. invaldes i Akademien 19 sept. 1912 på stol 8 efter Carl David af Wirsén och tog sitt inträde 20 dec. samma år.

Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal över Wirsén (SAH från år 1886, band 25); minnesteckning över Esaias Tegnér.