M. föddes 2 nov. 1822 på Södra Holmstorp i Tysslinge socken (Örebro län) och avled 12 sept. 1912. Han var son till ekonomidirektören Carl Adolf M. och Hedvig Ulrika Styffe, dessutom bror till Bernhard Elis M. (stol 13).

M. blev 1840 student, 1846 fil. kand., 1848 fil. dr och 1849 docent i svensk historia, allt i Uppsala. Åren 1852–53 bedrev han arkivstudier i Paris, London och Köpenhamn. Han blev 1858 adjunkt i historia och statistik vid Uppsala universitet, erhöll 1863 titeln e.o. professor och kallades 1877 till professor i historia. Efter att ha varit ecklesiastikminister i De Geers andra ministär 1878–80 återvände han till professuren men utnämndes 1882 till riksarkivarie, en post på vilken han kvarstod till pensioneringen.

M. blev ledamot av Vitterhetsakademien 1864 och av Vetenskapsakademien 1877.

Bland M:s vetenskapliga arbeten märks främst Sveriges politiska historia från konung Carl XII:s död till statshvälfningen 1772 (1–6, 1855–77) och Smärre skrifter rörande sjuttonhundratalets historia (1889). M. invaldes i Akademien 21 mars 1878 på stol 3 efter Hans Magnus Melin och tog sitt inträde 20 dec. samma år.

M. tilldelades Kungliga priset 1855.

Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal över Melin (SAH från år 1796, band 54); minnesteckning över Jakob Albrecht von Lantingshausen.