Mossaed, Jila

Poet.
Invald: 2018.

Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Lyriken har hon med sig sedan barnsben, bland annat genom att hennes far vid sidan av sin tjänst som domare också var gnostisk poet. Det första egna litterära genombrottet kom när hon som sjuttonåring fick ett antal dikter publicerade i den ansedda litteraturtidskriften Khoshe. Efter studier i både USA och Iran arbetade hon som manusförfattare på iransk radio och tv. Khomeinis maktövertagande 1979 innebar dock ett alltmer hårdnande klimat för fria kulturutövare i Iran och 1986, samma år som hon publicerade sin diktsamling, Ghazālān-i chālāk-i khātòirah (”Minnets snabba gaseller”), flydde hon till Sverige tillsammans med sina två barn. Efter att ha bott i Hagfors och Karlstad flyttade hon 1998 till Göteborg, där hon fortfarande bor. Hon har skrivit oavbrutet, mestadels poesi men också inom andra genrer. Ett exempel är romanen Īshtār (1995) som är en värmländsk kärlekshistoria med dubbla tidsperspektiv och magiska inslag.

Sin första bok skriven på svenska är diktsamlingen Månen och den eviga kon från 1997. I den möter den persiska litteraturtraditionen, med dess bildspråk och referenser, motiv ur poetens samtida svenska vardag. Ett återkommande tema i hennes poesi är exilen, också på en rent språklig nivå. Centralt är likaså kampen mot orättvisa och censur. ”Varje språk som ger mig frihet att uttrycka mig mot orättvisan är mitt hjärtas språk”, har hon uttryckt det. Med start i samlingen Varje natt kysser jag markens fötter från 2009 fann hon ett mer direkt tilltal jämfört med den metaforiska ornamentering som präglat hennes tidigare dikter. Den utgör första delen i en trilogi och följs av Ett ljud som bara jag kan (2012) och Jag föder rådjuret (2015). Hennes senaste diktsamling Vad jag saknades här utkom 2018.

År 2018 efterträdde hon författaren Kerstin Ekman på stol nr 15 i Svenska Akademien.