Österling, Anders

Ö. föddes 13 april 1884 i Helsingborg och avled 13 dec. 1981. Han var son till redaktören Hans Ö. och Ingeborg Eneberg.
Ö. studerade i Lund, där han 1909 blev fil. kand. och 1914 fil. lic. Åren 1913–19 var han amanuens vid Lunds universitetsbibliotek. Han var litterär medarbetare i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1907–18, i Svenska Dagbladet 1919–35 och i Stockholms-Tidningen 1936–66. Åren 1936–69 var han redaktör för Post- och Inrikes Tidningar.
Ö. tillhörde styrelsen för Stockholms högskola 1945–60 och var ordförande i Pennklubben 1922–36.
Bland Ö:s diktsamlingar märks Årets visor (1907), Facklor i stormen (1913), Idyllernas bok (1917), De sju strängarna (1922), Jordens heder (1927), Tonen från havet (1933), Livets värde (1940), Årens flykt (1947), Vårens löv och höstens (1955) och Sent i livet (1970). Han utgav även essäer och kritik (Dagens gärning, 1–3, 1921–31; Dikten och livet, 1961), skådespelet Bäckahästen (1909) och memoarboken Minnets vägar (1967). Ö. framträdde också som tolkare av utländsk lyrik, främst engelsk och italiensk, och redigerade ett flertal lyrikantologier. Ö. invaldes i Akademien 2 okt. 1919 på stol 13 efter Karl Alfred Melin och tog sitt inträde 20 dec. samma år. Den 18 sept. 1941 utsågs han till ständig sekreterare, tillträdde posten 1 okt. samma år och kvarstod till 31 maj 1964. Han var ledamot av Nobelkommittén 1921–81 (ordförande 1947–70).
Ö. tilldelades Beskowska resestipendiet 1915 och Bellmanpriset 1947 och 1969.
Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal över Melin (SAH från år 1886, band 31); minnesteckningar över Carl August Hagberg, Nils Lovén, Jacob Jonas Björnståhl, Albert Ulrik Bååth och Ola Hansson.