S. föddes 15 jan. 1866 i Trönö socken (Gävleborgs län) och avled 12 juli 1931. Han var son till prästen Jonas S. och Nikolina Sofia Amalia Blume.

Efter mogenhetsexamen i Hudiksvall 1883 studerade S. bl.a. klassiska språk i Uppsala och blev fil. kand. 1886. Han övergick därefter till teologin, blev teol. kand. 1892 och prästvigdes 1893. Från 1894 var S. legationspredikant och svensk pastor i Paris och blev 1901 teol. dr vid Sorbonne på en religionshistorisk avhandling. Åren 1901–14 var han professor i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi i Uppsala, 1912–14 även professor i religionshistoria i Leipzig. S. utsågs 1914 till ärkebiskop, och som sådan ägnade han mycken kraft åt fredsarbete och ekumeniska strävanden; höjdpunkten nåddes vid det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925.

S. blev ledamot av ett flertal svenska och utländska lärda sällskap.

Bland S:s skrifter märks La vie future d’après le mazdéisme (1901), Uppenbarelsereligion (1903), Studiet av religionen (1908), Religionsproblemet (1–2, 1910), Gudstrons uppkomst (1913), Humor och melankoli och andra Lutherstudier (1919) och Den levande guden (1932). Hans tal och betraktelser utgavs 1909–21 under titeln När stunderna växla och skrida, hans passionspredikningar 1928 under titeln Kristi pinas historia.

S. tilldelades 1930 Nobels fredspris. S. invaldes i Akademien 17 mars 1921 på stol 16 efter Waldemar Rudin och tog sitt inträde 20 dec. samma år.

Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal över Rudin (SAH från år 1886, band 33).