Wessén, Elias

W. föddes 15 april 1889 i Linderås socken (Jönköpings län) och avled 30 jan. 1981. Han var son till kyrkoherden Carl Gustaf W. och Lydia Dorotea Matilda Sehmann.
W. studerade i Uppsala och blev 1909 fil. kand., 1913 fil. lic. och 1914 fil. dr. och docent i nordiska språk. Efter att 1916–21 ha varit lektor i modersmålet och filosofi i Linköping och 1921–28 lektor i modersmålet vid Uppsala folkskoleseminarium var han 1928–57 professor i nordiska språk vid Stockholms högskola. Åren 1916–46 föreläste han dessutom i svenska språket vid Oslo universitet.
W. var ordförande i Modersmålslärarnas förening 1941–61 och i Svenska Vitterhetssamfundet 1947–69. Han var ledamot av Nämnden för svensk språkvård 1944–74.
W. blev ledamot av Vitterhetsakademien 1935.
Bland W:s skrifter märks Nordiska namnstudier (1927), Svenska landskapslagar (1–5, 1933–46; tills. m. Å. Holmbäck), Våra folkmål (1935), Upplands runinskrifter (1940–58; tills. m. Sven B. F. Jansson), Svensk språkhistoria (1–3, 1941–56), Språkriktighet och stil (1956), Magnus Erikssons landslag (1962), Svenskt lagspråk (1965) och Vårt svenska språk (1969). Han utgav även en kortfattad etymologisk ordbok: Våra ord, deras uttal och ursprung (1932; tills. m. L. Levander). W. invaldes i Akademien 22 maj 1947 på stol 16 efter Tor Andræ och tog sitt inträde 20 dec. samma år.
W. tilldelades Kungliga priset 1945.
Skr. i Svenska Akademiens Handlingar (SAH): inträdestal över Andræ (SAH från år 1886, band 58); Rytm och rim i Verner von Heidenstams dikter.