Tal av Akademiens direktör, fru Wikforss
”Man är mans gamman.” Orden är ur Hávamál, en eddadikt från omkring år 1000. Människan är människans glädje. Sällan har väl denna sanning blivit så uppenbar för oss som under den svåra tid vi nu går igenom, då en pandemi sveper över världen. Vi har upptäckt hur mycket av vårt liv som genomsyras av den sociala kontakten, vårt arbete förstås, men också fritiden och kulturen. Hur teaterupplevelsen inte bara handlar om vad vi ser på scenen utan också om att vi ser det tillsammans, att vi delar en upplevelse i samma fysiska rum. I den digitala vardagen har våra hjärnor blivit skärmtrötta, våra händer längtat efter ett varmt handslag, och våra ögon upptäckt något märkligt: på skärmen kan man inte möta den andres blick.
I en kultur genomsyrad av idén om det ensamma geniet, forskaren, konstnären, författaren, är det lätt att glömma hur vi på djupet är beroende av varandra. För vår överlevnad förstås. Vår evolutionära styrka ligger just i att vi förmår samarbeta och med gemensamma krafter möta utmaningar i en hård omvärld. Beroendet av andra begränsar sig emellertid inte till att finna överlevnadsstrategier utan är mer genomgripande. Den som tidigt berövas den sociala gemenskapen förlorar både språk och tänkande. Emellanåt stöter vi på tragiska historier om barn som vuxit upp utan normal mänsklig kontakt. Källarbarn som hållits fångna hela sin uppväxt, en undangömd Kaspar Hauser. Resultatet är alltid detsamma. Barnen saknar språk och är kognitivt begränsade, i bästa fall har de en tvåårings intelligens. Det enskilda geniet tar häpnadsväckande språng och uttrycker aldrig tidigare tänkta tankar. Men de redskap hon givits har sitt ursprung i den mänskliga samvaron.
Detsamma gäller den banbrytande forskaren – en Newton, Darwin eller Einstein. Vi föreställer oss gärna ett snille som drar sig undan och i sin ensamhet tänker fram något helt nytt, utan hjälp från vetenskapens fotfolk. En lockande bild men en myt. Begåvningen krävs förstås för det vetenskapliga genombrottet, men den isolerade tänkaren fastnar lätt i sina egna tankebanor och faller offer för kognitiva skevheter av olika slag, som tendensen att vilja bekräfta de egna idéerna. Det är först i argumentationen med andra och mot bakgrund av den gemensamma insamlingen av kunskap som de stora genombrotten kan komma. Newton själv uttryckte det så: ”Om jag sett längre är det för att jag står på jättars axlar.”
Under pandemin har vi sett vad vetenskapen är förmögen till i ett skarpt läge. Det kommer att ta fem till tio år innan vi får ett fungerande vaccin, sades det. Men innan pandemins första år var till ända hade vi vaccin med en häpnadsväckande förmåga att skydda mot svår sjukdom. Det som skedde var inte ett mirakel utan resultatet av att världens forskare tänkte tillsammans och systematiskt utsatte sina resultat för granskning av det samlade forskarsamhället.
I politikens värld förvandlas idén om det ensamma geniet till myten om den auktoritäre ledaren, tron på den ofelbare som kan tala om för alla andra vad de ska tycka och tänka. Denne ledare menar sig inte bara veta hur allting är, han vet också hur det bör vara, och ve den som har andra idéer om det goda samhället, det goda livet. Yttrandefrihet, åsiktsfrihet, öppen debatt – sådant behövs inte när man är ofelbar. I tanken om den upphöjdes ofelbarhet ingår också antagandet om folkets okunskap. Detta utgör grunden för världens äldsta argument mot demokratin. Det återfinns hos Platon, som oroade sig för att okunniga medborgare skulle vara sårbara för en demagogs retorik och riskera att rösta fram en ledare som inför tyranni. Bättre då att staten styrs av de klokaste, av filosoferna. I vår samtid höjs liknande röster för ett ökat expertinflytande i de politiska besluten.
Men ofelbara ledare finns bara i Platons idévärld. Ingen är expert på allt, och när det gäller värderingar är det inte ens säkert att det finns några experter alls, eller något enkelt sätt att överbrygga oenighet. Demokratin löser problemet genom en inbyggd mångfald av perspektiv och en grundläggande värdepluralism. Vi har olika erfarenheter, olika kunskaper och olika värderingar. Låt oss diskutera öppet för att hitta lösningar på samhällsproblemen och utforska olika sätt att leva. Och låt oss skapa institutioner som kan stärka individens kunskap – oberoende medier, fri forskning, bibliotek och museer. Blir de politiska besluten dåliga kan vi göra om och göra rätt. Demokratins stora dygd är inte ofelbarheten utan erkännandet av vår gemensamma felbarhet.
Vårt behov av gruppen är emellertid inte bara av godo. I vårt arv ligger också nedlagt en vilja att följa med strömmen, att anpassa sig och stänga av förmågan till självständigt tänkande. Vi ägnar oss åt grupptänkande, tvekar att utmana konsensus och fattar dåliga, ibland katastrofala, beslut. Om tvivlet gnager inom oss tystar vi det av rädsla för att bli uteslutna från gruppen, och när gruppen hetsas mot ett visst mål, drivs av en gemensam mission, krävs stor viljestyrka för att inte dras med. Elias Canetti, Nobelpristagare i litteratur 1981, oroade sig för massans kraft och reflekterade över hur människans historia präglats av gruppers vilja att förstöra. Den destruktiva gruppen behöver en yttre fiende som kan stärka sammanhållningen, ett tydligt ”vi” mot ”dem”, den kännetecknas av paranoia och tolererar inte oliktänkande. För att vara medlem i en sådan grupp måste man hela tiden visa sin lojalitet och acceptans av doktriner.
I samtiden ser vi hur vilda konspirationsteorier ger den destruktiva gruppen kraft. Människor med låg tillit till demokratins institutioner finner varandra i sin misstro och i sin vilja att riva ned det existerande. På gator och torg i Europa samlas ideologiskt skilda grupper, new age-följare och individer ur vit makt-rörelsen, som sprider budskapet att Covid-19 är ett påhitt av eliten, att faran är överdriven och vaccinen enbart ett sätt att i hemlighet styra människor politiskt. I USA manifesterades massans råa kraft i Kapitolium den 6 januari.
På nätet finner gruppen en ny sorts existens. Forskare har konstaterat att digitala fora är som gjorda för den destruktiva gruppen. Snabbt formeras grupper med en tydlig mission, genomsyrade av starka känslor och med låg tolerans för oliktänkande. Sansade röster håller sig självmant borta. Till skillnad från fysiska grupper innebär en digital grupp inga risker eller ansträngningar för dem som deltar, gruppen kan därför växa obegränsat och existera på obestämd tid. Och gruppens vrede kan riktas mot människor vilkas blick man aldrig behöver möta.
Vad skiljer då den destruktiva gruppen från den välfungerande? Vad kännetecknar en grupp som inte faller till föga för grupptänkande utan gör det möjligt att ta fram kunskap och fatta goda beslut? En god, inkluderande deliberation. Det betyder för det första att en viss mångfald råder, att olika ståndpunkter gör sig hörda och att man inte räds att ifrågasätta konsensus. Men det betyder också att man använder sig av argument och är villig att kritiskt granska det som sägs. Att tycka olika och utmana konsensus har inte ett värde i sig. Det är endast i en rationell och öppen argumentation som oenigheten blir värdefull.
Författaren och journalisten Elin Wägner var den andra kvinnan att väljas in i Svenska Akademien, efter Selma Lagerlöf. År 1944 intog hon stol 15. Hon var engagerad både i kvinnosaken och i fredsrörelsen. Tillsammans med andra framstående kvinnor bildade hon år 1921 Fogelstadgruppen. Målet var att skapa en medborgarskola för kvinnor så att de kunde få den kunskap som krävdes för att använda sig av sin nyvunna politiska makt. Man drev också en tidskrift, Tidevarvet, och i en berömd essä i denna tidskrift från 1929 försöker Wägner beskriva den anda som gruppen på Fogelstad genomsyras av. Medlemmarna, skriver hon, kommer från skilda världar och talar dock samma språk. Hon fortsätter:
Därför händer det fantastiska och upplyftande att vi begripa varandra. Det är väl inte underligt då, att vi känna oss befriade från tryck, hämningar och fruktan och i stället inspireras och suggereras av varandra. Till vad? Till att gemensamt tränga fram eller tränga in mot kunskap i den värld vi leva i som medborgare. Att skala bort … alla höljen, alla stelnade former omkring verkligheten, lyfta fram den och söka fatta dess befallning till oss.
När svensk demokrati fyller hundra år talar Wägner till vår tid. För att möta de utmaningar vi står inför behöver vi främja det öppna, förnuftiga samtalet, befriat från tryck och fruktan. Endast då kan vi motarbeta myter och fördomar, verklighetens stelnade former, och gemensamt tränga fram mot kunskap om den värld vi lever i.