Dikter av herr Forssell

Dikter av herr Forssell

TRÖST FÖR POETER

I Diderots berättelse ”Le neveu de Rameau”
sätter sig kompositörens brorson vid ett bord
och spelar på bordskivan
sin farbrors härligaste cembalosonater.
Rätt som det är
märker han att han spelat fel
och ber om ursäkt
för att han måste korrigera fingersättningen
eller helt enkelt börja om från början
sitt ohörbara musicerande.

Nog känner man igen sig.
Man sitter där och skriver
ändrar, rättar, stryker, lägger till och börjar om
hänförande poesier
som aldrig till ett mänskligt öra kom
för trots all möda
kastade man dem. De var ju födda döda.

Låt valthorn tuta
på gatorna och torgen
(och för dagen också omkring kungaborgen)
att vill poeten njuta
den aldrig sviktande förståelsens sötma
och stum beundrans sällhet
så är det rätta stället
papperskorgen.

I BLÅSVÄDER

Om man protesterar mot och finner oerhörd
dödsdomen över Salman Rushdie
men kanske inte helt vill stödja
hans hänsynslösa angrepp på islam –
då har man enligt tidningen
förlorat sin heder.

Men om man ger ett pris till V. S. Naipaul
som har angripit den islamska fundamentalismen
på ett långt högre plan,
då är man enligt samma tidning
rasist.

Varför är indiern Naipaul rasist
men inte Rushdie, född i Pakistan?
Det vete Fan
och han förklarar lugnt
att några år har gått emellan
och kappor älskar vinden.

JUNI

Klockan sex på morgonen
kom den nittiosexåriga
värkbrutna kvinnan
stakande på sina kryckor
i sjukhuskorridoren.
”Var är jag?” frågade hon halvt i drömmen
Kethy, nattsköterskan. ”Var är jag?”
”Du är på Stockholms sjukhem.”
” Äsch då” viskade den gamla damen.
” Äsch, då dog jag inte
i natt heller.”

Det var i juni
och juni natt blir aldrig av
som Harry Martinson har sagt.

OM TIMGLAS

En gammal kvinna vänder på ett timglas.
Fastän hon har förstått
att tid och timglas aldrig kan ställas uppochned
undrar hon inom sig: Hur många gånger till
hänger jag med?
När sinar jag – men inte timglaset – för gott?
Hur många kulna vintrars klagosånger?
Den småsjungande spröda sanden rinner
bortom all tideräkning. Gamlingar försvinner
med alla de andra döda.
Timglaset vet
att ständigt nytillkomna unga händer
skall gripa det om getingmidjan
livrädda för att kanske förbises
av vintersolens glesa strålar
och vända ivriga som barn på nytt
timglasets genomstungna skålar
i tid och evighet.

Det är förryckt.

PHLEBAS FENICIERN

I

Den ande från Fenicien som här har strött
bland vågorna sin stofthyddas
slocknade bränder
sedan den rasat dött och bränts på bål
till ett förkolnat lik,
var en gång ung och rik,
en sjöfarare svag för de yttre tingen,
snar till handling
som seglade på fjärran yttre länder
och allt gick honom väl i händer.
Då plötsligt vände
hans farkost inåt, mot en inre okänd kust
som aldrig kartlagts av den tidens
geodesi.
Han hette Phlebas, med tillägget Feniciern.
Nu kallades han Ingen.

II

Det gick åt pipan med hans rederi.
Hans rikedomar led svår förlust.
Hans inre slöseri
förtärde snart hans yttre kapital.
De mortuis nihil nisi bonum.
Men nu började han skriva poesi
som – liksom sin upphovsman – ofta bytte skal
och, sade många, var bara obegriplig strunt
förnämligt tillredd med en tesked honung.
”Jag var hans trolovade och höll av
och beundrade honom. Nu känner jag förakt.
Men inga ord efter mej. Jag säjer ingenting
så har jag inget sagt” ...
Han blev en tiggare fenicierna gick förbi.
Ett av hans skepp, sa man, flöt i land
som vrak med sin bemannings
pösande kroppar spridda runtomkring.
Det är, ropade en forna vän,
om man så säjer dagsens sanning.

III

Hans liv
var varken varken eller eller.
Ytterligheterna berörde honom.
Landsvägskantens paralleller
möttes mot kvällen i Den Blindes sång.
Han onda genius, förklädd till Aladdin,
bodde i en flaska
där den sprang ut och in efter behag.
Hans goda jag var glöd
under ett fjällmassiv av snövit aska.
Hans nödlögner var hälften bikt. Hans halva sanningar
har dröjt sig kvar bland vågorna
efter hans död.
Då drunknade på samma gång profet och narr.

IV

Hans andes hädanfärd
har fyllt ett tomrum i den andevärld
där Swedenborgs änglar alltjämt står de svaga bi
och där hans väsen svävar som en brännmanet
i tyngd- och tidlöshetens gränslöshet
tillsammans med andra arma själar
som äntligen finner det gott
och värt att leva.
Glöm bort den korta tid han blev beskärd,
gerontens liv och sländans
är lika långt ur evighetens perspektiv
och det är bättre tiga om en död
människovarelse
än säga nihil nisi bonum
vid hennes huvudgärd.

V

Skriv i vattenbrynet:
Här finns gömd
Phlebas feniciern
som också lyssnade till namnet Ingen
för han var Ingens fiende
och Ingens vän.
Nu är han kanske glömd av människor
men havet minns.

KOMMENTAR TILL EN TOLKNING
AV AISKYLOS ORESTIEN

Trodde Aiskylos på gudarna – vem vet?
Men så många blotfester firas till deras ära
i Orestien att marken där i Argos
måste ha darrat under offerknivar
och blod som sjunkit ned i den och stelnat
i skikt på skikt, i släktled efter släktled.
I Orestien offras
getablod och Ifigenias unga blod
och Agamemnons blod och Klytaimestras flyter
och sierskan Kassandras blod
stegrar sig som ett svall på glömskans flod,
mördarnas blod och deras offers blod
rörs ned av Tanatos förstrött i samma badkar.
Nog trodde Aiskylos på dödssynden
och mordets frö som överlever i oss
och ropar på hat och ömsesidig hämnd
ur varpen till vår levnad
och ger dess sköra vävnad blodsudlade inslag
och ändå, mot bättre vetande, spår Aiskylos försoning
med själva hämndgudinnorna, de obevekliga.
I Orestiens epilog
gör han det nästan sannolikt att eumeniderna kan blidkas
med smicker visserligen
ur Pallas Athenas honungssmorda mun
och till ett skyhögt pris.
Kanhända anade han ett dittills namnlöst väsen,
en högre himmelsk makt, förlåtande och god,
en gud utanför gudasagan
som vakar över Ödets skoningslösa gång på något dunkelt vis,
oskönjbar, outgrundlig, böjd över en vävstol.
Men i Orestes onda värld och vår
av uppspytt blod och utspillt blod,
de dödas blod, de offrades och dräptas
var finns i Himlen eller på Olympen
en gud som är barmhärtig och försonlig
mot oss som lever?
Så har vi rätt att undra, vi åskådare och vittnen
till sorgespelets obönhörlighet,
trotsande tvåtusen fyrahundra år
av blot och böner.

ETT SVAR

Om huset står i lågor
vad är det första du tar med dig
när du flyr?

Elden.
Jag toge med mig elden.