Tal av Akademiens direktör herr Wästberg

Tal av Akademiens direktör herr Wästberg

Kulturen borde inte behöva utredningar. Kultur är kunskap, minne, dialog och gemenskap. Kultur är berättelser och samband över tiden och ett ficklampsljus in i människors osedda vrår och gömställen. Kultur kan med Virginia Woolfs ord kallas toleransens melankoliska dygd. Kultur är tystnad tillsammans med de döda och samtal med de levande, det är att återskapa det som varit och förstå vad som är på väg.

Läsning är lyktan i gruvarbetarens panna. Med andra diktares hjälp får man lättare syn på ådror inom sig själv som kan nyttjas och aktiveras. När man öppnar en bok och börjar läsa lyckas man i goda fall väcka de döda till liv och dagsljus.

En av dessa döda, ofta missförstådd, är Verner von Heidenstam som fyller 150 år i år. Han var enligt Kate Bang en ”mästare i den svåra konsten att göra ingenting utan att vara lat eller tråkig”. När han läste sin tidning på en hotellterrass glömde han den höga profil han ville vända mot eftervärlden. För hundra år sedan, 1909, skrev han apropå sina historiska romaner: ”Talet om diktning i kostym är litterärt skolprat, ett obegravet lik från åttitalet. En berättelse om Sturegatan är lika mycket i kostym. Nakna hjältar finns inte, om inte möjligen i en badinrättning.” Ja, all litteratur var maskerad och gissningslek. Annars kunde man lika gärna umgås, jaga rapphöna och hålla högtidstal.

För hundra år sedan, 1909, flög Carl Cederström över Ladugårdsgärdet och mitt i storstrejken pågick en nationell kampanj mot Nick Carter, Sherlock Holmes och annan smutslitteratur. Då föddes en avvikande skriftställare Gustaf Adolf Lysholm, tillika kypare på Stockholms fina krogar och i djärvaste otakt med sin tid. Låt mig få erinra om denne ensamme flanör som med grönt bläck på rutat papper och på trots mot enfaldens rivningar framkallade ett vårlövat Stockholm, overkligt och underbart som han själv.

Denna dag för sextio år sedan fick jag följa med Axel Hirsch hit till Börssalen där Harry Martinson tog sitt inträde. En ordensprydd kammarherre befallde mig att krypa upp i en nisch och lämna plats åt bättre behövande. Nässlorna blomma hade för mig som trettonåring blivit en första avgörande litterär uppenbarelse, ett språk som sjönk in i mig för alltid. Det året blev Bo Bergman åttio och jag fick dricka te hos honom och prata om Stockholm. Ännu hör jag hans stålpenna raspa mot papperet.

Det är tjugo år sedan man i Iran utfäste en väldig belöning åt den som mördade en av vår tids främsta författare. Hur kunde människor reagera med sådant hat mot Salman Rushdie i länder där de i stället bort reagera mot att homosexuella torterades, otrogna stenades, kvinnor vägrades utbildning? Fatwan mot Rushdie är fortfarande i kraft, det har bekräftats från Teheran. Det beror på att han behandlar Det heliga ordet som myt och inte som orubblig sanning, ett för alla giltigt facit. Humor och barmhärtighet är två egenskaper som trivs bra ihop, dock inte hos fundamentalistiska himmelstolkare.

Litteraturen, säger Rushdie, ”är den enda plats i varje samhälle där vi i våra huvudens hemlighetsfulla tystnad kan höra röster tala om allting på alla tänkbara vis. [– – –] Läsare och författare, medborgare, generaler och gudsmän behöver det där oansenliga rummet. Vi behöver inte kalla det heligt, men vi behöver komma ihåg att det är nödvändigt.”

De stora konstnärerna är äventyrare på allas vägnar. De är inte rädda för ytterligheterna och vägrar byta en obekväm besatthet till gångbarare valuta i form av lättköpt tröst och verklighetsflykt. En författare måste överskrida osynliga gränser för att veta hur långt hon eller han kan gå. Ingen kan säga på förhand. Därför kan inte litteraturen föreskriva lag och ordning, för den är en process utan slut, inte en funktion, inte en institution.

Den betydande dikten är en existentiell depå. Den lyser upp världen och är en övningsbana för inlevelsen och en erfarenhet av det slag T. S. Eliot beskriver: ”Music heard so deeply / That it is not heard at all, / But you are the music / While the music lasts.”

Finns något mer hemlighetsfullt och lockande än alla dessa böcker som vänder ryggen till? De är övertäckta med tystnad, de pekar in i andra tidsrymder, de är rummets verkliga gäster och har kommit för att stanna. Inne i dem pågår lidelsefulla utforskande processer som verkligheten utanför inte orkar med.

Att äga en bok och aldrig återvända till den är för den verklige läsaren lika otänkbart som att ha en cd och bara spela den en gång. Det finns inga färdiglästa böcker, bara tillfälligt onyttiga. Redan John Webster skriver i förordet till The White Devil 1612 om ”de okunniga åsnor som besöker pappershandeln inte för att fråga efter goda böcker utan efter nya böcker”.

Alla böcker är läsvärda någon gång. En i vår krets, Hans Larsson, sade för hundra år sedan: ”Allt som gör dig djupast glad skall du läsa.” I ett fängelse där böcker förvägras en blir minsta annons en roman och en bruksanvisning ett poem. I ett bibliotek däremot är man inte instängd, det är frihetens och fantasins byggnad och en själens värmestuga, ett demokratins kärnhus och ett förråd för det outsägliga inom en själv. Följaktligen måste vi värna om biblioteken: de är kollektiva skapelser, där individualismen, ensamheten och tystnaden har ett hem.

Litteraturen bjuder en rörlig mötesplats som inget annat. För många av oss är boken ett instrument vi inte kan vara utan, livets minneskista med locket på glänt. Den goda boken är inte ett sätt att fördriva tiden utan ett sätt att hejda livet, gripa ögonblicket. Stor konst, skrev Paul Valéry, består i att skapa tid, ordna dröjsmål laddade med känsla.

En av litteraturens uppgifter är att ta vara på våra hemligheter och uttrycka dem så att vi själva slipper göra det. Genom böckerna lär vi känna den dubbelfigur, den syster och bror och avlägsna vän vi har inom oss, den vi någon gång känt men stelnat ifrån. Läsa och skriva är därför del i ett klargörande livsexperiment. Man går i dialog som både läsare och författare för att komma fram till en förtröstan på att man inte lever på tvärs mot sina innersta strömningar.

Att okända människors tårar och skratt är lika verkliga som våra egna är vad böcker får oss att inse. Hör här en fin vers av Lennart Hellsing: ”Böcker ska blänka som solar / och skimra som tomtebloss. / Medan vi läser böckerna / läser böckerna oss. / Kan böckerna läsa människor? / Det kan de förstås! / Hur skulle de annars veta / allting om oss?”

Man går in i böcker för att slippa sig själv eller göra ett oväntat besök hos sig själv, för att ta sig in i andra världar och utforska andras språk. Litteraturen får inte bli en blindtarm, ett nästan osynligt ärr som enda vittne till saknaden. Mötet med en ovanlig bok är lika omtumlande som mötet med en särpräglad eller storstilad människa. Ett tonfall, en ordmusik öppnar det osedda – och ett bärnstensljus lyser upp svartvita sidor.

Så många epokers smak, så många människors ansikten och själar som bevaras i litteraturen, detta världsarkiv som är öppet dygnet och året om. Läsning kan aldrig bli enbart en fråga om att bilda sig. Den måste väcka lusten att över vallgravar och stängsel tränga in på känslans inre borggårdar. Tiden är kort, teet kallnar, brasan brinner ned. Blyertspennan jag antecknar med är en obetydlig stump – som livet självt. Vässar jag den blir den kortare.

Jag skriver – för att inte öka vårt förråd av glömska, för att ta fasta på de dolda sambanden, de avlägsna likheterna. För att komma nära det svårtillgängliga som är en annan människas erfarenhet.

Böcker är som kärlek och natur: så viktiga att det är svårt att förklara varför. Som barn läste jag för att jagas ut ur mig själv. Som äldre söker jag grottorna dit jag inte vågar gå utan vägledning från beprövade klassiker och vågsamma nyskapare. Octavio Paz skrev: ”Varje natt uppförde böckerna, dessa yrselns genomskinliga maskiner, inom mig byggnader över ett bråddjup.”

Litteraturen är inget pensum att avverka, ingen plikt ens för oss i Nobelkommittén. Den är en frihetens provins där man strövar utan tentamenstvång. Vi kan inte ta till oss författare bara för att de skriver i 00TAL eller har fått Nobelpriset. Det krävs att vi möts på en lönnlig nivå som vi väljer och bestämmer själva. I det mötet uppstår den hemliga gemenskap som är diktens mylla och vår egen grogrund.

Med sin höge beskyddares samtycke har Akademien till ny ledamot i ledigheten efter hovrättspresidenten och riksmarskalken Sten Rudholm valt och kallat författaren, filosofie doktor Lotta Lotass, som nu kommer att taga sitt inträde.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2009

Svenska Akademiens årshögtid firades söndagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Wästberg, Akademiens kansler herr Malmqvist, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, herr Ralph, herr Allén, herr Olsson, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Linde, fru Vallquist, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat karakteriserade litteraturen som en rörlig mötesplats, en livets minneskista med locket på glänt, författaren som en äventyrare på allas vägnar, som överskrider osynliga gränser, den goda boken som ett medel att hejda livet, gripa ögonblicket, och biblioteket som en frihetens och fantasins byggnad och en själens värmestuga, som vi måste värna om. Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Rudholm hade valt och kallat författaren och litteraturforskaren Lotta Lotass. Denna infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören. Läs inträdestalet » Läs direktörens svarstal »

Därpå gick ordet till herr Olsson, som läste egna dikter. Läs dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad publicisten Ivar Harrie. Inskriften lyder Göra front åt bägge håll. Minnesteckningen var författad av herr Svenbro, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till herr Espmark, som läste ett avsnitt ur en kommande bok. Läs avsnittet ur boken »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Att leva traditionslöst är att underblåsa illusionen att man själv är världens mitt, att världen förändras med dig och för dig, motståndslöst. Traditioner påminner oss om att detta inte är fallet. För traditionen säger att världen förblir medan du förändras, medan du drar vidare, och efter att du dragit vidare. Samtidigt rymmer den ett paradoxalt löfte: att du själv förblir, ej som enskildhet, utan som del i ett flöde långt större än du själv. Som här ikväll, där vi alla, alla, har våra roller i ett skådespel författat före franska revolutionen, och alltjämt oförändrat. Det skrevs för oss. Vi spelar det för dem. Och vice versa. För man kan, med stöd hos Henri Bergson, 1927 års Nobelpristagare i litteratur, tala om en dubbel rörelse där nu och då genomtränger varandra. Det förflutna har skapat oss, vi skapar det förflutna, eller, som del i det nämnda flödet, håller det vid makt. Och ibland bokstavligen så.

En av de sysslor vår stiftare ålade Akademien var, som vi alla vet, värnandet av nationens minne. Och kan detta göras mer handfast än i vården av skaldegravarna? De har med tiden hunnit bli rätt många. Tidigare i år överläts till Akademien rätten till den gravplats där Shakespeareöversättaren och tidigare innehavaren av stol nummer sju, Carl August Hagberg, vilar på Östra kyrkogården i Lund. I juni inleddes en liknande operation, då det stod klart att Victoria Benedictssons grav på Västra kyrkogården i Köpenhamn sedan årsskiftet saknade gravrättsinnehavare – lyckligtvis i onödan, då det visade sig att den danska bedömningen av den dödas betydelse överensstämde med Akademiens uppfattning.

Ett arbete i minnets tjänst har även utförts av Akademien inom ramen för det så kallade Märkesåret, tvåhundra år efter rikets sprängning 1809. Min företrädare i ämbetet öppnade det hela genom att i januari hålla ett anförande i riksdagens plenisal, senare arrangerades en akademikväll i Börssalen på temat ”Dikt och politik kring 1808–1809 års krig”, och årets volym i serien Minnesbiblioteket med titeln ”En kedja av förblindelse och misstag”, författad av en annan av mina företrädare, Bernhard von Beskow, anknyter i högsta grad till minnet av denna händelse, som på gott och ont har präglat de svenska och finska folkens liv.

Akademiens utgivning går för övrigt sin stilla men stadiga ban, oaktat finansiella konjunkturer och branschtrender, och så skall det givetvis vara. Det finns ingen förväntan att våra klassiker skall klättra upp på bestsellerlistorna – tvärtom. Det är bland annat för att en viss titel inte förväntas bära sig som Akademien kan lockas att ge ut den. En av litteraturens välsignelser är att den löser oss från instängdheten i de trånga gravar vi kallar jag, och istället låter oss ta del av en mångfald andra erfarenheter, färdas i rummet, eller i historien. Årets tidsmaskin i klassikerserien är Adolph Törneros förtjusande resebrev från det tidiga 1800-talets Sverige.

Stadigast av de stadiga är givetvis vår stora ordbok, som med majestätisk säkerhet rör sig mot sin fullbordan – som enligt planen skall ske om en sex-sju år. Den volym som i år fullbordats bär numret trettiofem, och täcker den del av vår ordskatt som ryms mellan tok och tyna. Bandet sluts vackert med ett citat från Topelius: ”Ej lampans liv / Som tynar ut / Och röker än / Sen anden, elden lämnat den”. Dock lär det ha orsakat viss förvirring bland våra medarbetare i Lund när de en dag i höstas slog upp en av våra kvällstidningar och där möttes av den triumfatoriska rubriken: ”Nu är Akademiens ordbok färdig!” Hur många som efter detta steg upp från sina skrivbord på redaktionen och gick hem vet jag inte.

Det handlade dock om Akademiens andra ordbok. För från och med i år har hon två. Vid sidan av SAOB, den stora historiska ordbok över svenska språket hon en gång fick i uppdrag av Gustaf III att utarbeta, finns nu även SO, Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, en vackert ljudande kärleksförklaring till vårt nutida svenska språk, som visar hur fel de har, de fåkunniga som alltjämt påstår att svenskan skulle vara ett fattigt språk jämfört med, säg, engelskan. Vilket för oss över till en annan sak.

Akademien är ej stridslysten, i betydelsen grälsjuk, alltså att hon söker striden för stridens egen skull. Dock är hon stridbar, vilket enligt SO definieras dels som ”duglig för strid”, dels som ”som gärna strider för sin sak”. Strid tar Akademien utan att blinka, när något verkligen står på spel. Till detta räknas ej enskildas förgripligheter. Dessa bärs med jämnmod. Och i den mån hämnd alls utkrävs, är den subtil. Akademien brukar nämligen med ett närmast reptilmässigt tålamod invänta den stund personen ifråga har gjort något riktigt bra, och sedan – slå till med en belöning.

En strid som har varit, är och förblir viktig för Akademien gäller givetvis engelskans utbredning. Sverige är ett mångspråkigt land där svenskan är huvudspråket och utgör det rum där vi alla, oavsett bakgrund, kan mötas. Vi i Sverige behöver tveklöst utöka våra språkliga färdigheter, inte minst vad gäller stora tungomål som spanska, franska, tyska, arabiska, mandarin. Engelskan har redan en synnerligen stark ställning och har förvisso gjort min av att tränga undan svenskan på vissa områden. Vad detta språk definitivt armbågat undan är just det som tidigare kallades tredjespråket – och det är där förändringar behöver ske, inte i form av någon ytterligare tidigareläggning av inskolningen i engelska. Få personer kan tala så väl om saker de ej begriper som skolreformatörer.

En annan strid som Akademien inte heller tvekar att utkämpa gäller yttrandefriheten. I år beslöt hon att anta ett erbjudande från Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien att tillsammans med dessa vara ansvarig för den gemensamma Kommittén för mänskliga rättigheter, som framför allt bevakar enskilda fall i den vetenskapliga världen. Andra fall, mer medialt tacksamma, är välkända. För drygt ett år sedan inbjöds de två författarna Salman Rushdie och Roberto Saviano och talade just här i Börssalen om hotet mot det fria ordet. I år har både den tidigare och den nuvarande ständige sekreteraren deltagit i manifestationer för den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaac. Det kan nämnas att Akademien inför det förstnämnda besöket förmåddes av sakkunniga att installera skottsäkert fönsterglas i delar av byggnaden. Sällan har Akademiens högtidsdag firats under så betryggande former som idag.

En tredje strid – som dock icke är en sådan utan som blott ter sig som en sådan eftersom den bottnar i ett ej obetydligt mått av okunskap – gäller Nobelpriset. Vägen fram till beslutet är lång och ofta kantad av en sund och skapsam oenighet. Och beslutet i sig är inte sällan nervkittlande. Det hör till ständige sekreterarens uppgifter att insamla vota avgivna av tillfälligtvis frånvarande ledamöter, och till direktörens att uppläsa dem, och sällan sker det med större andakt än i Nobelprissammanhang. Det berättas att en gång, i samband med ett särskilt knivigt ärende, det hela hängde på en röst, och att dåvarande direktören och innehavaren av stol nummer tre, litteraturhistorikern Henrik Schück – som för övrigt hade en bestämd åsikt i den aktuella frågan –, var satt att bryta det kuvert med votum som insänts av dåvarande innehavaren av stol nummer sju, Selma Lagerlöf. Schück gjorde så, kisade mot lappen, sade: ”Hon skriver illa, den lilla gumman – men hon röstar bra.”

Sett utifrån sitt eget perspektiv, och utifrån det ofrånkomliga faktum att det alltid kommer att finnas fler prisvärda än pris, röstar Akademien alltid bra. Att man som ständig sekreterare sedan ställs inför journalister som med en förvåning som uppenbarligen inte är spelad frågar varför inte litteraturpriset, som samtliga andra Nobelpris detta år, också går till någon verksam i USA – tja, då känner man sig lite som ett kokt ägg talande till en samling äggulor, men det får man ta. Men hur hanterar man detta att så många verkar bli upprörda över att vi delar ut pris efter inga andra kriterier än de rent kvalitetsmässiga? Vi måste våga tala om just kvalitet. Inte minst för att dess antonym, dess motsats, är kvantitet, och då inte som man kanske en gång trodde i betydelsen mångfald eller ens volym, utan i betydelsen siffror, pengar – varumängd. Men inte allt som räknas går att räkna, inte allt som går att räkna räknas.

Att göra som man gjorde i den statliga kulturutredningen, helt undvika att nämna kvalitetsbegreppet, ger ett besynnerligt intryck – något avgörande saknas, och man känner sig lite lurad. Lite grann som i den där historien om guiden som visar runt på ett mindre museum, och sällskapet kommer fram till en tavla betitlad ”Gustav Vasa i Mora”. Besökarna tittar förbryllade, för det enda de ser på den är Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje hustru, naken i en säng tillsammans med en ung man. En i skaran frågar: ”Men, men, var är Gustav Vasa?” Varpå guiden svarar, gravallvarlig: ”Gustav Vasa är i Mora.”

Detta med kvalitet som det enda kriteriet gäller givetvis även alla våra andra priser, vilka det nu, enligt traditionen, faller på min lott att nämna.

Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Margaretha Åsberg.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Ann Jäderlund.
Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Gun Widmark.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Bengt Emil Johnson.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Claes Hylinger.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Pär Hansson och Alexandra Coelho Ahndoril med 50 000 kronor var.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Nils Erik Forsgård.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden, och mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor är Gun-Britt Sundström.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Tiina Nunnally samt Hans-Peter och Karin Naumann med 40 000 kronor vardera.
Ur Akademiens egna medel har dessutom belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Åke Erlandsson, Tomas Forser, Bo-Ingvar Kollberg, Ingmar Lemhagen, Agneta Rahikainen och Ulla Roseen.
Därutöver har extra pris under året tilldelats Lars Dahlbäck, Josef Kleinheinrich och Johan Svedjedal med 100 000 kronor vardera, Alexandra Afinogenova med 50 000 kronor samt Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein med 40 000 kronor vardera.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat:

Mikael van Reis Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor,
Håkan Andersson Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor,
Malte Persson Lydia och Herman Erikssons stipendium på 100 000 kronor,
Kerstin Nordenstam Stipendium till Harry Martinsons minne på 60 000 kronor,
Ida Börjel Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
Agneta Ekmanner Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
Sven Ahlström, Rebecka Hemse, Annsofi Nyberg och Jens Sethzman Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.
En som Akademien hoppats att belöna i år var Björn Julén, dock inte hans redan prisade funktion som poet och litteraturforskare, utan för hans lysande lärargärning. Döden var dock snabbare.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Kjell Askildsen med 350 000 kronor,
Doblougska priset med 150 000 kronor var till Ellen Mattson och Ingela Strandberg samt, i enlighet med den norska nämndens förslag, till Thure Erik Lund och Gunnhild Øyehaug,
Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Olle Josephson,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Björn Melander,
Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 50 000 kronor vardera till David Håkansson och Susanna Karlsson,
Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Marie-Louise Rodén och Henrika Tandefelt,
Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Carl-Johan Malmberg,
Schückska priset på 100 000 kronor till Beata Agrell,
Zibetska priset på 70 000 kronor till Ola Wikander,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 70 000 kronor till Eva Adolfsson,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Carin Bergström,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Sara Danius,
Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Ulla Bruncrona,
Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Peter Graves,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Lena Grumbach och Magnus Hedlund,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Styrbjörn Gustafsson och Inger Schuberth,
Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Suzanne Mortensen,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Greta Björklund, Kerstin Magnusson och Eva Skanselid-Norén med 50 000 kronor var,
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Gisela Håkansson och Catrin Norrby med 120 000 kronor samt slutligen
Anna Sjöstedts resestipendium, som består av 30 000 kronor och en månads vistelse i Akademiens våning i Berlin, till Otto Fischer.

I slutet av vårterminen skedde också det för ett år sedan i denna sal bebådade skiftet på sekreterarposten. (Inom parentes kan nämnas, att även om det en kväll som denna kan verka otroligt, så har Akademien en regel som säger att orationer vid festliga tillfällen helst ej bör överstiga tolv ord.) Förutvarande ständige sekreterarens konterfej, målat av Bo Larsson, avtäcktes då i sekreterarrummet, och herr Engdahl själv avtackades med tio flaskor kostbart vin, en för vart år nedlagt i ämbetet, samt följande tal: ”Gå glad, viss att lämna ej blott en krävande syssla utan fastmer en epok, fullbordad.” Därefter avfirades den avgående på Bergsgården, icke utan viss grundlighet.

Skiften som detta kan synas spektakulära i det yttre, och kan förvisso vara det för de inblandade individerna, men i det inre spanar man förgäves efter dramatiken. De givna formerna bär, och bär vidare. Högtidssammankomsten är både en avslutning och en inledning – höstterminen når sin ände, samtidigt har vårens direktör och kansler redan trätt till. Det är också då vi minns gamla kamrater som inte längre är bland oss, samtidigt som nya tar sitt inträde. Slut och början upplöses i varandra, cirkeln fullbordas på nytt, flödet sveper oss med, men flödet är vi.

Och nu återstår bara att, i enlighet med de scenanvisningar som skrevs för oss alla för 223 år sedan, resa sig, tacka och göra sorti.