Svenska Akademiens årshögtid firades måndagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan och HKH Prins Daniel samt HKH Prinsessan Madeleine med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör fru Frostenson, Akademiens kansler fru Lotass, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, herr Ralph, herr Allén, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Linde, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark och herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där hon bland annat framhöll ordens självklara och bärande betydelse för språket och undrade bland annat vart de gamla och bortglömda orden tar vägen utanför bokens pärmar. Hon konstaterade hur barn förhåller sig till orden och hur författarna arbetar med denna språkliga beståndsdel. Direktören noterade vidare hur orden i vår tid ofta kastas ut på löpsedlar som om de vore avskurna lemmar som ryckts bort från en kropp. Hon avslutade med att beröra situationen för författare, för vilka ordet inte är fritt och konstaterade att ”mellan fängslande ord och fängslade ord är steget inte långt i språket men i verkligheten”. Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter att Akademien detta år beslutat dela ut Svenska Akademiens stora pris, Akademiens högsta utmärkelse, vilket sker för andra gången detta århundrade, till regissören Jan Troell. Läs direktörens pristal »

Därpå gick ordet till herr Svenbro, som läste egna, ännu ej publicerade, dikter.
Läs dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad skalden och diplomaten Gustav Philip Creutz. Inskriften lyder ”Oculis spectavit amantis”, på svenska ”Han såg med den förälskades ögon”. Minnesteckningen var författad av herr Engdahl, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Lotass, som läste några avsnitt ur sin roman ”Sparta”.
Läs avsnitten ur boken »

Därpå gick ordet till herr Allén, som läste ur en egen diktsvit. Läs diktsviten »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse: 

”Odödlighet”, detta märkliga ord! Det finns faktiskt en varelse på jorden som kan leva för evigt. Det är en liten manet som återfinns i tropiska vatten. Dess namn är Turritopsis nutricula och den är mindre än en lillfingernagel. Alla andra levande organismer – oavsett domän, rike, stam, klass, ordning, familj, släkte eller art – har en enkelriktad livscykel: de blir till, de växer, de blir könsmogna, de fortplantar sig, de åldras och de dör. Icke så Turritopsis. När den lilla maneten nått det högsta utvecklingsstadiet, som alltså kallas medusa, kan den nämligen slå back på hela processen och återvända till sin tidigare, omogna polypform, för att därifrån återupprepa hela cykeln igen. Det vore som om man en morgon vaknade upp och fann att eken utanför ens fönster återbildats till ett ekollon.

För alla oss andra stavas livets pris förgänglighet. Bjuds vi någon odödlighet, är det för det mesta i ett visst sammanhang, som en del av något större. Historien kanske, traditionen. Som att det nu ikväll för den tvåhundratjugofjärde gången i ordningen hålls en högtidssammankomst i denna sal, där så mycket är sig likt och detsamma. Vilket man påminns om när man läser en dikt från 1918, skriven av en av mina uppburna företrädare, Erik Axel Karlfeldt, en dikt som handlar just om denna tillställning, och som avslutas:

Prydligt bjuder grannen snus,
ser med fägnad på sitt ljus,
hur det brinner som bevis att man lever.
Talet börjar, nu var stark,
tänk på gamla seder,
ty en kyrkblund utan snark
är kyrkovärdens heder. 

Men inte bara bevis på att man lever. De raskt brinnande ljus vi kan skåda här är en lika enkel som urgammal symbol för livets ändlighet, och kan möjligen ses som stående i opposition till ett av Akademiens gamla epitet: ”De odödliga”. Men den beteckningen är ännu ett av lånen från vår franska förebild, och avser varken här eller i Paris ytterst de individer som för tillfället ingår däruti utan det enkla faktum att där alltid skall finnas ett visst antal ledamöter, och att en uppkommen lucka alltid fylls.

Schopenhauer avvisade odödligheten, kallade den en önskan att ständigt återupprepa samma stora misstag. När han vid något sällsynt tillfälle var på gott humör talade han istället om oförstörbarhet. Och många gånger är det just detta vi avser när vi använder det där o-ordet. Det är den ständiga frågan: Vad är det som kommer att bli bestående i det oroliga, ofantliga, oöverskådliga flöde som omger oss? Det kan vi aldrig veta, av logiska skäl. Där jag är, är icke eftervärlden; där eftervärlden är, är icke jag. Det enda vi vet är att tiden ofelbart kommer att fullgöra sitt värv, och att hon är grym, men rättvis. Men vill vi som lever idag, utifrån ingen annan drift än rent dödsförakt, få en antydan om vad som kommer att finnas kvar av vår tid, kan vi bara skärskåda oss själva och se efter vad vi kan påminna oss om det tidiga 1800-talet. Och sedan dra av 50 procent.

Själv hoppas Akademien att när någon finner sin plats i vår utgivning, så skall det rimligtvis ses som ett belägg på att man tagit ett steg i riktning mot det tillstånd som avses med ordet ”odödlig”. Den vars texter samlats i årets volym i vår klassikerserie, 1700-talsdiplomaten Gustav Philip Creutz, och den som är föremålet för årets volym i Minnesbiblioteket, 1800-talspoeten Carl Snoilsky, förtjänar det båda, var och en på sitt sätt.

Ett annat viktigt nummer i årets utgivning är boken ”Ärans och minnets valuta”, av Bo Svensén. För första gången får vi en samlad bild av de vackra minnespenningar som Svenska Akademien varje år låtit slå ända sedan 1786. Sjuttonhundratalets vana att hylla någon genom att prägla en medalj kan synas nästan skrattretande, men det är inte fullt lika lätt att fnissa om man betänker att ett minnesmediums beständighet står i omvänd proportion till dess teknologiska ålder. Metall, och sten, håller längst, pergament i minst tusen år, papper cirka femhundra, film hundra, DVD-skivor blir oläsliga efter cirka femton år, och hårddiskar bör bytas efter tre. Internet då? En beräkning säger att över 40 procent av alla webbsidor är borta inom ett år. Inget åldras så snabbt som det allra senaste. Om odödligheten finns, så inte är det inne i våra datorer.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att Akademien även i år har deltagit med en monter vid Bok & Bibliotek i Göteborg. Och förutom en rad mindre aktiviteter har seminarier just kring de tre ovan nämnda böckerna varit vårt främsta bidrag till årets mässprogram. Dessutom har vi fattat beslut om att låta oss representeras på nästa års bokmässa i Helsingfors, och då dela såväl monter som programpunkter med Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Vi är utomordentligt glada över att på detta vis se det redan nära samarbetet med vår finska motsvarighet än mer förstärkt. Ännu ett uttryck för detta gavs för övrigt redan i februari när Akademien besökte den finska huvudstaden och där, för första gången i sin historia, höll en sammankomst på utländsk, om än ej på något vis främmande, mark; detta i samband med det grundliga firandet av litteratursällskapets 125-årsjubileum. Även vår relation till Danska Akademien har i år tagit kropp i form av ett dansk-svenskt poetmöte, arrangerat av Akademien här i Stockholm i början av juni. Det finns en viss typ av internationella relationer som kanske kan liknas vid människans relation till sin blindtarm: utan funktion i normalläget, och bara till besvär när den är aktiv. Vänskapen med våra finska och danska systerorganisationer hör gudskelov inte till den kategorin, och vi är glada över att se representanter för dem här i salen.

På tal om internationella relationer kan jag inte undgå att säga något litet om årets Nobelpris, denna genväg till den litterära odödligheten. Vissa av de reaktioner och frågor som då dykt upp påminner en om det enkla faktum att skillnaden mellan dumhet och genialitet är att genialiteten har sina gränser. Men att debatt uppstår är helt naturligt, och egentligen bara bra. Det år då inga invändningar reses mot Akademiens val av Nobelpristagare är sannolikt det år då priset sjunkit ned i fullständig irrelevans. Den internationella uppmärksamheten har varit rekordstor, inte minst i den spanskspråkiga världen. Priset orsakade också ett gräl på högsta nivå, i alla fall i formellt hänseende, mellan Perus president och Bolivias. Den senare avfärdade priset som ”misstänkt”, bland annat för att han själv inte skulle kunna få det. Perus president svarade att det bara var avundsjuka.

För det är inte bara avfärdanden som görs på lösa grunder; ibland är inte heller hyllningar riktigt vad de ser ut att vara. Man påminns om den där föregivet sanna historien om Gustaf V, på väg hem i blomsterfylld bil trött efter en resa då han än en gång blivit föremål för folkets hyllningar. Vid vägkanten ser han så en gammal gumma med ännu en bukett i handen. Kungen beordrar chauffören att stanna, kliver ur, tar blommorna från den generade gumman, tackar, kliver tillbaka in i bilen, som försvinner i ett moln av damm. Gummans kommentar: ”Och jag som var på väg till kyrkogården. Tur han inte tog krattan också.”

Vi tror dock inte att våra priser egentligen går att missförstå. I alla fall känner vi inget tydligare sätt att visa vår uppskattning på. Och det gör vi i år enligt följande: 

• När Akademien grundades 1786 instiftade Gustaf III Svenska Akademiens Stora pris, som är vår främsta utmärkelse. Detta pris har, som vi tidigare hört och sett, tillerkänts Jan Troell.
• Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Georg Klein.
• Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Magnus William-Olsson.
• Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Lennart Elmevik.
• Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Jan Stolpe.
• Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Ulf Eriksson.
• Ur Gerard Bonniers donation utgår även ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Linnéa Axelsson och Viktor Johansson med 50 000 kronor var.
• Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Ann Sandelin.
• Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Gabriela Melinescu.
• Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Jasim Mohamed och Magdalena Wasilewska-Chmura med 40 000 kronor vardera.
• Ur Akademiens egna medel har dessutom belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Kaj Falkman, Jessica Kolterjahn, Helga Krook, Li Li, Mårten Rasch och Rita Tornborg.
• Därutöver har extra pris under året tilldelats Birgitta Almgren, Lars-Erik Edlund och Göran Palm med 100 000 kronor vardera samt Peter Landelius med 50 000 kronor.
   

Tidigare i höst har Akademien tilldelat: 

• Åke Lundqvist Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor,
• Staffan Söderblom Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor,
• Johannes Heldén Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
• Pernilla August Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
• Lina Englund, Magnus Roosman, Ole Anders Tandberg och Per Arne Tjäder Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera, efter förslag av en nämnd med fru direktören som ordförande.
   

Under våren utdelades följande belöningar: 

• Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Per Olov Enquist med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 7 april,
• Doblougska priset med 150 000 kronor var till Martin Kylhammar och Bruno K. Öijer samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Arild Stubhaug och Øyvind Rimbereid,
• Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Jan Einarsson,
• Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Birgitta Lindgren,
• Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Maia Andreasson och Ida Larsson,
• Blomska stipendiet på 40 000 kronor till Hugo Karlsson,
• Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Ingemar Nilsson och Peter Handberg,
• Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Anders Ehnmark,
• Schückska priset på 100 000 kronor till Mats Malm,
• Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Niclas Lundkvist,
• Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 70 000 kronor till Pär Bergman,
• Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Björn Håkansson,
• Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg,
• Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Johan Stenström,
• ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Anders Pettersson,
• Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Ildilkó Márky och Gunnar D. Hansson,
• Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Zita Mazeikaite,
• Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Karin Löfdahl och Rika Lesser,
• Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Birgitta Wallin och Ola Sigurdson,
• Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 85 000 kronor till Ulf Nilsson,
• Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Åsa Ericsdotter,
• Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Kerstin Danielsson efter förslag av en referensgrupp med fru Vallquist som ordförande,
• Svenska Akademiens svensklärarpris till Ann Marie du Plessis, Kristina Hallind och Maria Öhman med 50 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande,
• anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Ida Larsson med 120 000 kronor efter förslag av en referensgrupp med herr Ralph som ordförande,
• samt slutligen Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor jämte en månads vistelse i Akademiens våning i Berlin till Henrik Rosengren.
   

”En fest invigd åt odödligheten”. Så betecknade den förste ständige sekreteraren Nils von Rosenstein denna sammankomst, i denna sal för idag exakt 200 år sedan. (Sveriges nye kronprins var för övrigt närvarande för första gången, sittande här på läktaren, exakt två månader efter det att han anlänt till Sverige – detta var ett av hans allra första officiella evenemang.)

Och visst kan vi fira odödligheten – som faktum, som möjlighet, som löfte och som förhoppning. Men det går också att vända på det och, som den argentinske författaren Jorge Luis Borges, beteckna odödligheten som något rätt banalt: alla varelser på denna jord utom just människan kan på ett sätt sägas vara odödliga i så måtto att de saknar all insikt om sin förgänglighet. ”Det gudomliga, fruktansvärda och ofattbara”, skriver Borges, ”ligger i att veta att man är dödlig.” Och handen på hjärtat, vem av oss skulle vilja byta sin ändliga existens mot en tillvaro som lillfingernagelsstor manet?