Läsning av fru Forsström

Vad var det för en sång
 

Jag skriver inte i avsikt att klaga,

men jag borde aldrig ha gett mig in i den här

branschen. Det är ett helvete att driva hotell. Folk

rusar av och an i korridoren dygnet runt och lämnar

fönstren öppna, åskväder bryter ut, regn och hagel

vräker in. Ett hotell ruttnar snabbt. Fastigheter

rasar fortare ihop än nån människa kan tro.

Dessa resenärer lämnar fläckarna på lakanet bakom

sig och klarerar ut, nätt och jämnt, släpande på sina

väskor som motsträviga hundar genom svängdörren ut

i regnet mot nya horisonter. Även personalen

gav sig av. Jag saknar dem.

Kvarstår: möglet, heltäckningsmattorna

Kvarstår: ödeläggelsen, en strand i dimman

 Också jag gav mig av som ung till hänförande platser

Man återvänder hem och en fläkt av de stora städerna                             

slår upp från kappsäcken

Det var en annan tid. Kvarstår: mitt hotell

Ett monument över ingenting mitt i ingenting vid en

gata där sanden yr mot ansiktet: också de som inte

kunde uppvisa legitimation gav sig av till slut.

Jag skriver inte för att klaga, och du läser knappast de här

breven, men jag vet att om jag inte skriver kommer jag att

glömma den där stranden i augusti tidiga morgnar, hur moln

och dimma drev lågt innan glittret bröt igenom

Och alla hade för en liten stund nånstans att vara här i världen,

ingen var hungrig och slängdes i fängelse,

ingen var sjuk

Och när jag skriver förstår jag att jag redan

har glömt det mesta, det där hotellet,

och hur dyrt allt blev.

Fukten. Fläckarna. Utan hjälp av många slags

experter och mätinstrument kan man inte

veta vad som går att reparera.                        

”Hur ljuvt, oändligt ljuvt det var…”

Det fanns en sång men jag minns inte.

Hur började den? Och vad var det som

var ljuvt?