Läsning av herr Espmark

Himlen pressar mot Övralid (ur samlingen Kvällens frihet)

Vad är det man kräver av honom?

Han sitter för Hanna Paulis porträtt,

klamrande vid karolinens värja,

och försöker se ut som Heidenstam.

Ett försök att tillhöra eftervärlden.

Men jag kan inte raka mig själv!

Folk väntar sig en seren dialekt,

ord från den aftonsvala höjd

där världen kan överblickas

och själva rymden andas försoning.

I helvete heller!

Vad han äger är ett skymningsspråk

där orden har svårt att hitta

och det är dags för syntaxen att byta blöja.

Vem var jag?

Vem skrev med min hand?

Vem mumlade genom min mun

att jag älskade vem det nu var?

Dimman som tycktes dra över Vättern

drar genom huvudet på mig!

Att dagarna blivit fragment –

det kan man stå ut med.

Det plågsamma är den låga himlen

som trycker mot taket.

Tillvaron krymper ju kring mig!

Har ändå ett minne, sen tusen år.

Gårdarna sov. Inga fåglar ännu.

Men det var hemma igen

och hela världen var med i bagaget.

Vem är det som minns i mig?

Tycks också ha varit med om ett under.

Det måste ha varit en sensommarkväll,

för sent för fågelsång.

Ändå en fågel, namnet är borta,

sjöng så vackert att man hejdade sig på stigen

och rodnade.

Det glödde i fnaset på tallarnas stammar

och lingonriset var purpurrött.

Det oavslutade uppdraget (ur samlingen Återliv). En hyllning till journalisten Marie Colvin.

Händerna uppgivet sträckta i vädret

och blodet rinnande ur ögat

som granatsplittret tog –

nej, den bilden av modlöshet slirar.

Det här är ett liv som aldrig ger sig.

Flera av de starkaste reportagen

skriver Marie Colvin sen hon stupat

för en kpistsalva nära Homs.

De åttio som mördats bara i år

för sina oförskräckta artiklar

ser ut som hennes inkarnationer.

Än klättrar hon på nytt

under flygets nervösa attacker

upp i Tjetjeniens vinter

med uppdrag att göra det verkliga verkligt.

Än är hon åter på väg mot al-Basra

för att återupprätta fragmenten av shiiter –

deras himmel är ju av osläckt kalk!

Hon har ständigt nya ansikten

men samma lapp över vänsterögat,

åter och åter sänd av historien

för att göra det möjligt att se,

denna gång hur Mellanöstern

grävs om till begravningsplats.

Så många som kräver sitt liv tillbaka

från hennes slitna laptop –

de bildar ett gränslöst rotsystem

som skjuter upp fingrar, än här, än där,

med gräsets förbittrade kraft.

Artiklarna skrivs mot uppdragna knän,

postuma bidrag,

tunga av mull och mod,

till det stora sviktande minnet.

Till sist en dikt ur samlingen Hemfärd till glömskan, en bok under arbete:
 

Dags för uppbrott.

Jag stänger och låser lagårdsdörrn –

det blev aldrig av att laga den.

Och rosorna får vintern ta hand om.

Jag kastar en samlande blick genom rummen,

detta djup av vitt med gråblå nischer

och en mörknande spegel i fonden –

en insikt målad av Hammershöi.

När jag står på lillgården,

knäpper upp gylfen

och under förrättningen glor upp i skyn

drar flyttfågelsträcken förbi,

plog efter plog av gäss

som lämnar sig efter sig efter sig.