1900-talets senare hälft (1941–2000)

När Per Hallström lämnade sekretariatet 1941 vid 75 års ålder, beslöts att sekreteraren i fortsättningen skulle ställa sin plats till förfogande vid uppnådda 70 år. Till Hallströms efterträdare utsågs författaren Anders Österling, som vid tillträdet var 57 år gammal. Sedan han 1954 hade uppnått 70 års ålder, fick han dock sitt mandat förlängt och kom att förbli sekreterare i ytterligare 10 år.

Ett par år före Österlings avgång hade Akademien till ny sekreterare preliminärt utsett författaren och teaterchefen Karl Ragnar Gierow. Denne tillträdde sekretariatet 1964 och kvarstod på posten till 1977, då han efterträddes av författaren Lars Gyllensten. Efter Akademiens 200-årsjubileum 1986 lämnade Gyllensten sekretariatet och efterträddes av språkmannen Sture Allén, som innehade posten till 1999 då den övertogs av författaren och kritikern Horace Engdahl.


Svenska Akademiens verksamhet under 1900-talets senare hälft kom att kännetecknas av en ökad tonvikt på litteraturen. Andelen författare bland ledamöterna hade vuxit och många nya litterära priser infördes. Ledamöterna fick därmed lägga ned mycket arbete på läsning och bedömning av föreslagna priskandidaters arbeten gällande långt mer än enbart Nobelpriset. Detta samtidigt som det mediala intresset kring just Nobelpriset stadigt ökade – inte minst internationellt. I samband med tillkännagivandet av 1996 års Nobelpris fick detta den konkreta effekten att pressen av utrymmesskäl välkomnades till Börssalen istället för till sekreterarens tjänstrum. Den berömda dörren förblev alltså densamma, men öppnades nu åt andra hållet istället.

Litteraturens och författarnas frammarsch gick dock inte ut över Akademiens andra huvuduppgift, språkarbetet. De traditionella språkliga uppgifterna, såsom arbetet med ordböckerna och ordlistan, förblev lika viktiga som någonsin och flera stora språkliga projekt initierades. Nya metoder och ny teknik kom också successivt att införas i språkarbetet.

Det moderna mediesamhällets utveckling medförde att Akademiens utåtriktade verksamhet växte betydligt i omfång under 1900-talets sista decennier. Akademien är sedan dess representerad i styrelsen för ett flertal språkliga och litterära organ och har allt oftare kommit att anlitas som remissorgan i olika sammanhang. Vid flera tillfällen har Akademien stått som arrangör för olika evenemang med språkliga eller litterära teman, såväl internationella vetenskapliga symposier som seminarier för inhemsk publik och kulturaftnar för en intresserad allmänhet. Till de utåtriktade aktiviteterna hör även den egna bokutgivningen, som genomgick en kraftig expantion under denna tid.

Allt detta kom i sin tur att ställa nya nya krav på Akademiens inre organisation, inte minst på sekretariatsfunktionen, som successivt har utbyggts. Av samma skäl har även den ekonomiska förvaltningen ökat i omfång, vartill också bidrar de allt talrikare priserna, som i många fall utgår ur donationsfonder.


Firandet av Svenska Akademiens 200-årsjubileum den 4–5 april 1986 hade en betydligt festligare prägel än de blygsamma arrangemangen 50 år tidigare. Jubileumsfirandet innefattade bl.a. en högtidssammankomst i Börssalen följd av en jubileumsbankett med kungliga gäster.

Som nämnts ville Gustaf III att den nya akademien skulle ha ledamöter av tre slag: författare, lärde och "herrar" (män vilka genom sin börd, samhällsställning och umgängesvanor hade förvärvat den för stiftaren så viktiga egenskapen "smak"). De båda förstnämnda kategorin förblev starkt representerad genom 1900-talet medan kategorin "herrar" kom att upplevas alltmer otidsenlig. Värt att notera är också att prästerskapet kom att bli helt orepresenterad i Akademien sedan biskop Tor Andrae gick ur tiden 1947. Den mest påtagliga förändringen dock ägde rum mot seklet slut då att antalet kvinnor bland ledamöterna successivt ökades, liksom andelen kvinnor som tilldelades Nobelpriset i litteratur. Under åren 1946 tilldelades 1990 tilldelades blott en enda kvinna litteraturpriset, att jämföra med tre stycken under 1990-talet.